Igår hade jag förmodligen det sista mötet som gruppansvarig i akademiska sammanhang.
I dagarna är jag just i färd att avsluta vad som också förmodligen är min sista uppsatskurs som kursansvarig. Jag tror mitt första kursansvar gavs mig kring 1985-86, så jag har omkring 35 års erfarenhet av att driva uppsatskurser samt att handleda. Först B-uppsatser, sedan C/D-uppsatser och avhandlingar.
Genom att leda uppsatskurser och själv delta på dem som handledare, har jag förvisso fått arbeta många, många timmar, många som kastats bort på ointresserade och oförmögna studenter och några kollegor. Många gånger har jag frågat mig om min mor födde mig med smärta för att jag skulle göra just detta. Men betydligt viktigare, och det som dröjer sig kvar, är att jag genom handledning har fått doktorander, vänner, artiklar, kunskap, skratt och glädje. På det hela taget, en för mig mycket givande och värdefull verksamhet.
När jag nu, på väg bort från mitt yrkesliv, i alla fall som administratör, kursansvarig och lärare, fyller 64 år (ja, jag föddes det år då Elvis visades på Ed Sullivans show, där bilden klipptes så att hans sedeslösa rullning av höfter, som fick flickorna i publiken att skrika, inte syntes https://www.youtube.com/watch?v=juzexCxjQTk), då bär jag två svar från årets kursutvärdering i mitt huvud, och än mer i mitt hjärta.
Sedan jag började som ansvarig för akademiska kurser, har jag gjort kursutvärderingar, där studenternas kursutvärdering varit en viktig del. I studenternas utvärdering har jag bett dem, anonymt, svara på vad de anser om kursen, om kurslitteraturen, om de vunnit i kritisk förmåga och i intresse för vetenskap. Och, inte minst, har jag bett dem utvärdera sin handledare, dennes förmåga och dennes tillgänglighet.
Under 80-talet var det inte kontroversiellt, trots att jag i ett fall använde studenternas utlåtande i kombination med dennes betygssättningen, som ett motiv att en lärare inte skulle få fortsatt förtroende som handledare på min kurs. En bra bit in på 90-talet, vad jag minns, fortsatte jag, utan att studenternas utvärdering av sina handledare, den främsta produktionsresursen på universitetet, kritiserades.
Mot slutet av 90-talet började kollegor anföra kritik mot min kursutvärdering, att jag med den ’hängde ut lärare’ och öppnade för anonyma synpunkter som kunde upplevas som trakasserande. Någon avfärdade mina studentutvärderingar som en lärares popularitetstest.
Jag brydde mig inte om kritiken då jag inte fann den trovärdig eftersom 1). Den gavs oftast av de som inte var uppskattade av studenterna och 2.) Jag i min kursrapport tog upp och behandlade studenternas värdering kritiskt. Min allmänna erfarenhet av alla mina kursutvärderingar är att lärare som får höga omdömen förvisso är populära, men de är populära för att de bryr sig om studenten, inte för att de gör sig populära genom att stryka studenten medhårs och ge den en lättjefull tillvaro. Höga omdömen får man om man bryr sig om studenten och samtidigt driver den till prestation genom krav och krav.
Några gånger har jag fått önskemål, dvs direktiv av chefer att inte ha med individuella lärare på kursutvärderingsblanketten. Då utvecklade jag den ordning som jag sedan dess har följt, att universitetet kan ha sin utvärdering, oftast en slätstruken utvärdering som inte ger kursansvarig hjälp att förändra kursen, vare sig till sitt innehåll eller till sin bemanning, medan jag, ibland bakom ryggen på chefer, har delat ut min enkät och sammanställt den, med korrelationsanalyser och signifikansprövningar.
Mitt sista kursansvar avslutade jag således med min egen enkät, så som jag gjort i 35 år. Där finns två öppna frågor, där studenten får skriva med egna ord vad den anser att kursens styrkor och svagheter har varit.
På kursen fanns 49 studenter, varav jag hade handledaransvar över 10. På frågan om kursens styrka fanns två svar som jag härmed citerar. Dessa två svar är akademins födelsedagspresent till en snart pensionerad handledare:
“Sven-Olof Yrjö Collin. One of the most engaged professors I have met. “
”Sven-Olof Collin”
Den 16 juni 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
I dagarna är jag just i färd att avsluta vad som också förmodligen är min sista uppsatskurs som kursansvarig. Jag tror mitt första kursansvar gavs mig kring 1985-86, så jag har omkring 35 års erfarenhet av att driva uppsatskurser samt att handleda. Först B-uppsatser, sedan C/D-uppsatser och avhandlingar.
Genom att leda uppsatskurser och själv delta på dem som handledare, har jag förvisso fått arbeta många, många timmar, många som kastats bort på ointresserade och oförmögna studenter och några kollegor. Många gånger har jag frågat mig om min mor födde mig med smärta för att jag skulle göra just detta. Men betydligt viktigare, och det som dröjer sig kvar, är att jag genom handledning har fått doktorander, vänner, artiklar, kunskap, skratt och glädje. På det hela taget, en för mig mycket givande och värdefull verksamhet.
När jag nu, på väg bort från mitt yrkesliv, i alla fall som administratör, kursansvarig och lärare, fyller 64 år (ja, jag föddes det år då Elvis visades på Ed Sullivans show, där bilden klipptes så att hans sedeslösa rullning av höfter, som fick flickorna i publiken att skrika, inte syntes https://www.youtube.com/watch?v=juzexCxjQTk), då bär jag två svar från årets kursutvärdering i mitt huvud, och än mer i mitt hjärta.
Sedan jag började som ansvarig för akademiska kurser, har jag gjort kursutvärderingar, där studenternas kursutvärdering varit en viktig del. I studenternas utvärdering har jag bett dem, anonymt, svara på vad de anser om kursen, om kurslitteraturen, om de vunnit i kritisk förmåga och i intresse för vetenskap. Och, inte minst, har jag bett dem utvärdera sin handledare, dennes förmåga och dennes tillgänglighet.
Under 80-talet var det inte kontroversiellt, trots att jag i ett fall använde studenternas utlåtande i kombination med dennes betygssättningen, som ett motiv att en lärare inte skulle få fortsatt förtroende som handledare på min kurs. En bra bit in på 90-talet, vad jag minns, fortsatte jag, utan att studenternas utvärdering av sina handledare, den främsta produktionsresursen på universitetet, kritiserades.
Mot slutet av 90-talet började kollegor anföra kritik mot min kursutvärdering, att jag med den ’hängde ut lärare’ och öppnade för anonyma synpunkter som kunde upplevas som trakasserande. Någon avfärdade mina studentutvärderingar som en lärares popularitetstest.
Jag brydde mig inte om kritiken då jag inte fann den trovärdig eftersom 1). Den gavs oftast av de som inte var uppskattade av studenterna och 2.) Jag i min kursrapport tog upp och behandlade studenternas värdering kritiskt. Min allmänna erfarenhet av alla mina kursutvärderingar är att lärare som får höga omdömen förvisso är populära, men de är populära för att de bryr sig om studenten, inte för att de gör sig populära genom att stryka studenten medhårs och ge den en lättjefull tillvaro. Höga omdömen får man om man bryr sig om studenten och samtidigt driver den till prestation genom krav och krav.
Några gånger har jag fått önskemål, dvs direktiv av chefer att inte ha med individuella lärare på kursutvärderingsblanketten. Då utvecklade jag den ordning som jag sedan dess har följt, att universitetet kan ha sin utvärdering, oftast en slätstruken utvärdering som inte ger kursansvarig hjälp att förändra kursen, vare sig till sitt innehåll eller till sin bemanning, medan jag, ibland bakom ryggen på chefer, har delat ut min enkät och sammanställt den, med korrelationsanalyser och signifikansprövningar.
Mitt sista kursansvar avslutade jag således med min egen enkät, så som jag gjort i 35 år. Där finns två öppna frågor, där studenten får skriva med egna ord vad den anser att kursens styrkor och svagheter har varit.
På kursen fanns 49 studenter, varav jag hade handledaransvar över 10. På frågan om kursens styrka fanns två svar som jag härmed citerar. Dessa två svar är akademins födelsedagspresent till en snart pensionerad handledare:
“Sven-Olof Yrjö Collin. One of the most engaged professors I have met. “
”Sven-Olof Collin”
Den 16 juni 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
