1976 infördes en lag som gav de anställda, via sina fackföreningar, rätt till styrelserepresentation i bolag och ekonomiska föreningar. Den stärktes genom en lag 1987. År 1976 kom Medbestämmandelagen som innebar att arbetstagare gavs rätt till information och medbestämmande i företagen. Detta kallas industriell demokrati.
Tanken på industriell demokrati kan hämta sin motivering från en enkel ekonomisk föreställning som säger att ett företag är en kombination av två produktionsfaktorer, arbete och kapital. De deltar bägge i företagets riskfyllda operationer, och skall därför bägge ha inflytande över verksamheten. Därför skall arbete och kapital ha medbestämmande och styrelserepresentation. Industriell demokrati utgår således från företaget som ekonomisk organisation.
Idag framförs krav på ny lagstiftning om kvotering av män och kvinnor, där styrelsen skall minst bestå av 40% av endera av de två fysiska könen. Tanken är att en styrelse borde bestå av individer som blott väljs utifrån meritokratiska grunder. Det innebär att icke-meritokratiska individuella egenskaper, som högerhänthet, kön, längd, geografiskt och socialt ursprung, etnicitet, hårlängd, mm, som svårligen kan anses vara egenskaper som gör en individ mer förmögen att bära ett styrelseuppdrag, borde vara slumpmässigt fördelade bland styrelseledamöter.
Eftersom vi vet att egenskapen man är överrepresenterad i styrelser, så finns en diskriminering grundat på en icke-meritokratisk egenskap. För att komma undan diskrimineringen bör man säkerställa slumpen genom kvotering.
Det är en god tanke att försöka säkerställa att det är meriter och inte icke-meritokratiska egenskaper som avgör en styrelseplats. Men som jag skrev ovan, det finns en mängd egenskaper som då måste beaktas. Inte enbart kön. Jag, med min upptagenhet vid klass, kan tycka att klass borde vara en sådan kategori där man säkerställer slumpmässighetdvs kvotering utifrån klass. Idag uppmärksammas etnicitet och sexualitet i samhällsdebatten. Även på dessa egenskaper borde slumpmässighet säkerställas genom kvotering.
Men idag är det blott och enbart kön som beaktas. Jag har i tidigare inlägg på denna blogg fört fram tanken att könets primat i styrelsekompositionen beror på att den uppåtstigande medelklassens, numer frigjorda kvinnor, tar plats. Upptagenheten vid könet är således ett uttryck för klasskampen. Det är ingalunda en omsorg om irrationell diskriminering, ty den låter man hålla på, t ex genom att etnicitet och klassbakgrund inte skall kvoteras. Det är den framväxande klassen som skall kvoteras in. Inte de diskriminerade. Kravet på kvotering utgår inte från meritokrati utan från klass.
Men tänk om styrelsen inte är maktens plats? Eller att den förvisso är maktens plats, men att makten ser till att reservera makten till eliten, som alltid styrt företagen, delvis genom styrelsen?
Jag må medge att jag inte sett studier som visar att arbetarna fått starkare inflytande genom sin styrelserepresentation. Men jag har viss grundad tro att arbetarnas deltagande inte på ett avgörande sätt gett arbetarna ökad makt. En kvotering, oaktat vad den avser, kan mötas av eliten genom att representanterna förvisso ges en plats, men en obetydlig plats. Eller så möts voteringen av att man rekryterar de som har den kvoterade egenskapen, men framför allt, delar elitens värderingar och vision av bolagets strategi. Eller så förlorar styrelsen sin maktposition i bolagsstyrningen. Den blir en symbolisk grupp, medan den egentliga makten flyttar till en annan del av bolaget. Därför kan kvotering leda till att makten blir osynlig, utförd och realiserad i än mer hemliga rum än styrelsen.
Den 12 juni 2021
Sven-Olof Yrjö Collin