Jag hade flyttat från Lund till Kristianstad, bl a för att det är en högskola som rekryterar många unga människor från min forna samhällsklass, arbetarklassen. Det var dags för mig att ge till min klass’ ungdomar vad jag själv fått, en akademisk utbildning. Magisterutbildningen skulle ytterligare öka min klass’ utbildningsnivå.
Jag var ansvarig för Högskolan Kristianstads ansökan om att erhålla examensrätt för civilekonomexamen. Jag ansåg att en sådan examensrätt både skulle signalera utbildningens goda kvalité och samtidigt skulle det driva kvalitetsutveckling på högskolan, vilket bägge skulle gagna studenterna. Vi fick inte examensrätten, främst p g a att vi inte hade docenter i både redovisning och marknadsföring. Jag, och några kollegor tryckte på för att vi skulle satsa på att få de kompetenserna och därmed få de eftertraktade examensrättigheterna. Men vi fick ingen förståelse eller resurser från högskolan.
Över huvudet på lärarkollegiet beslöts sedan att alla utbildningar på högskolan skulle ha Verksamhetsförlagd Utbildning (VFU), en sorts praktik med lite akademiska påhäng. Jag protesterade då jag anser att även arbetarklassens ungdomar skall få en god akademisk utbildning. Att de minsann inte är sämre än andra och därför behöver lite lugnande praktik, ty de skall ju ändå bara ha underordnade praktiska arbeten när de blir färdiga. Nej, våra studenter skall sikta mot stjärnorna. Och vi skall ge dem himmelsstegen.
Dessa två saker sammantagna, ingen satsning på starkare akademi genom Civilekonomutbildning och med försvagad akademi, genom verksamhetsförlagd utbildning, medförde att jag, tillsammans med en annan kollega, lämnade Högskolan Kristianstad åt sitt öde och gick till en skola som ville satsa på civilekonomutbildning och som inte stal tid från den akademiska utbildningen genom praktik.
Långt senare återvände jag till Högskolan Kristianstad, för att vara ansvarig för en innovativ idé, att få forskning och ekonomiska verksamheter att gå hand i hand. Jag såg inte större problem i detta då god forskning, som representerades av en del goda forskare på högskolan, har starka akademiska normer, varför det inte skulle vara risk för förflackning, utan snarare att mer forskning skulle kunna göras, vilket skulle skärpa lärarnas akademiska förmåga.
Men året efter bestämdes, återigen, utan lärarkollegiets hörande, att ekonomprogrammen skulle genomföras under FN:s hållbarhetsnormer. Högskolan skulle reduceras till ett eko av FN. Studenterna skulle inte utbildas i gott akademiskt kritiskt tänkande, under Kants norm från Upplysningen, våga tänka, Sapere aude, utan i lydande hållbarhetstänkande, på direktiv av en grönsakstestuggande rektor och FN.
Hållbarhet var för mig detsamma som verksamhetsförlagd utbildning, en reduktion av den akademisk utbildning, tidigare till förmån för praktisk erfarenhet och nu, till förmån för ideologisk skolning.
Kristianstads studenter skulle aldrig få vara med om att deras utbildning blev en avancerad akademisk utbildning. Den klarar de stackarna inte, utan de får allt nöja sig med lite praktik och testuggande.
Jag ser detta som ett svek mot min klass. Att de, som vanligt, skall vara nöjda med smulor från de övre klassernas bord. Att de inte skall få möjligheten, den som jag gavs, att utveckla de förmågor naturen gett.
Eller var min kamp, denna fruktlösa kamp, blott ett sätt för mig att försvara min utveckling som märkvärdig, ty för mig är akademisk utbildning märkvärdig? Var det blott ett sätt att försöka få mina prestationer, och därmed mig, att framstå som märkvärdig? Jag slogs inte för min klass, utan för att min position skulle räknas som märkvärdig.
Tänk om faktumet att jag, statarungens son, blev professor, betydde detsamma som verksamhetsförlagd utbildning och hållbarhetsnormens integration i utbildningen, en reduktion av den akademiska kvaliteten och utbildningen? Hållbarhet, praktik och Sven-Olof Yrjö Collin som professor är alla tre tecken på akademins förflackning.
Den 22 juni 2021
Sven-Olof Yrjö Collin