Cancel-kulturen är fenomenet som började i USA, och sedan spridit sig, där studenter protesterar mot att lärarna framför saker som kränker dem, som gör dem osäkra, som gör föreläsningssalen till en obehaglig plats för dem. I Svenska Dagbladet skriver Johanna Möllerström att få saker kan förmå henne att ta ett mer omfattande administrativt ansvar på universitetet. Men cancel-kulturen är en sådan, då den hotar själva akademins fundament, den akademiska friheten.
Från min egen lilla obetydliga horisont vill jag betona en sak. Studenterna må protestera. Läraren skall då bemöta protesterna. Inte tysta dem, utan bemöta dem. Så länge de är sakliga och förnuftiga. När däremot argumenten går över till att handla om studentens välbefinnande i salen, då avslutas diskussionen, ty då handlar det om känslor och inte förnuft. Då handlar det om värderingar och inte vetenskaplig kunskap.
Om jag berättar om resultat jag presenterat i en artikel, som visar att könsvarierade grupper presterade bättre, medan variation i etnicitet presterade sämre, då kan förvisso studenter känna obehag om det stör dennes politiska åskådning. Men den störningen är ovidkommande, ty det är en politisk åskådning medan mina resultat är empiriska resultat, vunna genom en vetenskaplig undersökning. Man kan diskutera trovärdigheten i de, men inte förhindra att jag presentera mina resultat.
Detta skedde dock på Mittuniversitetet i Östersund, där kursansvarige lärare hörde av sig efter att en student och en doktorand hade beklagat sig till den kursansvariga över mitt påstående. Jag skulle föröka tänka mer på vad jag sade, var instruktionen. Studenten och doktoranden fick jag dock inte tala med. De framförde ingen kritik vid föreläsningen där jag yttrade de för dem så obehagliga resultaten. Kursansvariga vägrade arrangera ett möte med dem, då de uttryckligen önskat att inte få träffa mig.
Problemet med cancel-kulturen är inte ett studentproblem, utan problemet är de korrekta och de lättböjliga akademikerna, som driver på, som följer eller som böjer sig för en cancel-kultur. Kulturen odlas av en del av akademikerna, men främst av de akademiska administratörerna, de akademiker som antagit chefspositioner på universitetet (notera att jag använder begreppet chef och inte ledare).
På Malmö Universitet inträffade ett intermezzo där studenter protesterade, då de känt sig obekväma på en föreläsning. Malmö Universitet stod upp för den akademiska friheten. De bemötte studenterna med värdighet, som det anstår en Förnuftets fanbärare. Men de klargjorde tydligt och utan minsta darr på rösten, att så här är akademin, kunskap kan upplevas kränkande och obehaglig, men det är ingalunda ett argument för att undvika kunskapen.
Malmö Universitet har därmed visat för studenterna vad en akademisk utbildning är. De har inte befrämjat cancel-kulturen, utan istället motat bort den. De har visat att problemet med cancel-kultur är inte studenterna, utan de mystiska krafter bland akademikerna som skapar och underhåller kulturen, eller genom att fegt böja sig för den.
Min egen erfarenhet av studenter, som jag lyfter fram som förebild, för att därmed visa för studenter vad akademisk utbildning är, kallar jag Sannora.
Sannora var gruppnamnet på en studentgrupp som för mig är förebilden för den perfekta akademiska studentgruppen. Två studenter, som förvisso hade en värderingsmässig bas för sitt examensarbete, att de minsann ville bli uppmärksammade för deras prestation, bli anställda p g a sina förmågor, och inte p g a att de var kvinnor. De tvivlade på kvotering som instrument, och ville undersöka effekter av kvotering. De fann en mycket originell metod för sin undersökning, genomförde den, och fann visst empiriskt stöd för att kvotering inte har positiva effekter.
De vågade tänka själv, sapere aude, och vågade ha en hypotes som strider mot omgivningens starka normativa tryck. Jag, som handledare, befrämjade inte deras värderingar, som ju är likgiltiga i en vetenskaplig undersökning, annat än som en drivkraft för att stå ut med alla arbetstimmar Men jag befrämjade deras hypotes och deras undersökning. Jag understödde dem utifrån Poppers falsifieringstanke. Det som är accepterat som sant, i detta fall, att mångfald ger högre prestationsförmåga, skall granskas. Antingen är det sant eller falskt. Inget kan vara sant som inte kan förkastas genom en undersökning. Hur obehagligt det än är att förkasta det som hålls för sant.
Sannora vågade ställa frågan. De vågade genomföra sin undersökning och dra sina slutsatser. Genom sitt examensarbete förkastade de cancel-kulturen och befrämjade den akademiska kulturen, att våga tänka själva. Min uppgift som akademisk handledare var att hjälpa dem i sin undersökning, att våga och att kunna löpa linan ut, att upprätthålla frågan, utan att blicka på det politiskt och värderingsmässigt önskvärda.
Det är därför de akademiska lärarna som är grund och orsak till om en cancel-kultur etableras. Skyll inte på studenterna. De utnyttjas snarare av cancel-kulturens företrädare bland de akademiska lärarna. Det är bland de akademiska lärarna man hittar de som skapar kulturen. Det är bland dem man finner de som underhåller den genom att acceptera den. Det är bland dem man finner de som böjer sig för cancel-kulturen, kanske för att ha en lugn arbetsplats, utan energikrävande konflikter.
Mot cancel-kulturen står Sannora. Varje enskild akademisk lärare väljer vilken sida den står på.
Jag står på Sannoras sida. Och befrämjar den genom att, tillsammans med de modiga studenterna, föra ut deras resultat till samhället.
https://www.svd.se/kvotering-till-styrelser-kan-ha-for-hogt-pris
Den 14 juni 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
Från min egen lilla obetydliga horisont vill jag betona en sak. Studenterna må protestera. Läraren skall då bemöta protesterna. Inte tysta dem, utan bemöta dem. Så länge de är sakliga och förnuftiga. När däremot argumenten går över till att handla om studentens välbefinnande i salen, då avslutas diskussionen, ty då handlar det om känslor och inte förnuft. Då handlar det om värderingar och inte vetenskaplig kunskap.
Om jag berättar om resultat jag presenterat i en artikel, som visar att könsvarierade grupper presterade bättre, medan variation i etnicitet presterade sämre, då kan förvisso studenter känna obehag om det stör dennes politiska åskådning. Men den störningen är ovidkommande, ty det är en politisk åskådning medan mina resultat är empiriska resultat, vunna genom en vetenskaplig undersökning. Man kan diskutera trovärdigheten i de, men inte förhindra att jag presentera mina resultat.
Detta skedde dock på Mittuniversitetet i Östersund, där kursansvarige lärare hörde av sig efter att en student och en doktorand hade beklagat sig till den kursansvariga över mitt påstående. Jag skulle föröka tänka mer på vad jag sade, var instruktionen. Studenten och doktoranden fick jag dock inte tala med. De framförde ingen kritik vid föreläsningen där jag yttrade de för dem så obehagliga resultaten. Kursansvariga vägrade arrangera ett möte med dem, då de uttryckligen önskat att inte få träffa mig.
Problemet med cancel-kulturen är inte ett studentproblem, utan problemet är de korrekta och de lättböjliga akademikerna, som driver på, som följer eller som böjer sig för en cancel-kultur. Kulturen odlas av en del av akademikerna, men främst av de akademiska administratörerna, de akademiker som antagit chefspositioner på universitetet (notera att jag använder begreppet chef och inte ledare).
På Malmö Universitet inträffade ett intermezzo där studenter protesterade, då de känt sig obekväma på en föreläsning. Malmö Universitet stod upp för den akademiska friheten. De bemötte studenterna med värdighet, som det anstår en Förnuftets fanbärare. Men de klargjorde tydligt och utan minsta darr på rösten, att så här är akademin, kunskap kan upplevas kränkande och obehaglig, men det är ingalunda ett argument för att undvika kunskapen.
Malmö Universitet har därmed visat för studenterna vad en akademisk utbildning är. De har inte befrämjat cancel-kulturen, utan istället motat bort den. De har visat att problemet med cancel-kultur är inte studenterna, utan de mystiska krafter bland akademikerna som skapar och underhåller kulturen, eller genom att fegt böja sig för den.
Min egen erfarenhet av studenter, som jag lyfter fram som förebild, för att därmed visa för studenter vad akademisk utbildning är, kallar jag Sannora.
Sannora var gruppnamnet på en studentgrupp som för mig är förebilden för den perfekta akademiska studentgruppen. Två studenter, som förvisso hade en värderingsmässig bas för sitt examensarbete, att de minsann ville bli uppmärksammade för deras prestation, bli anställda p g a sina förmågor, och inte p g a att de var kvinnor. De tvivlade på kvotering som instrument, och ville undersöka effekter av kvotering. De fann en mycket originell metod för sin undersökning, genomförde den, och fann visst empiriskt stöd för att kvotering inte har positiva effekter.
De vågade tänka själv, sapere aude, och vågade ha en hypotes som strider mot omgivningens starka normativa tryck. Jag, som handledare, befrämjade inte deras värderingar, som ju är likgiltiga i en vetenskaplig undersökning, annat än som en drivkraft för att stå ut med alla arbetstimmar Men jag befrämjade deras hypotes och deras undersökning. Jag understödde dem utifrån Poppers falsifieringstanke. Det som är accepterat som sant, i detta fall, att mångfald ger högre prestationsförmåga, skall granskas. Antingen är det sant eller falskt. Inget kan vara sant som inte kan förkastas genom en undersökning. Hur obehagligt det än är att förkasta det som hålls för sant.
Sannora vågade ställa frågan. De vågade genomföra sin undersökning och dra sina slutsatser. Genom sitt examensarbete förkastade de cancel-kulturen och befrämjade den akademiska kulturen, att våga tänka själva. Min uppgift som akademisk handledare var att hjälpa dem i sin undersökning, att våga och att kunna löpa linan ut, att upprätthålla frågan, utan att blicka på det politiskt och värderingsmässigt önskvärda.
Det är därför de akademiska lärarna som är grund och orsak till om en cancel-kultur etableras. Skyll inte på studenterna. De utnyttjas snarare av cancel-kulturens företrädare bland de akademiska lärarna. Det är bland de akademiska lärarna man hittar de som skapar kulturen. Det är bland dem man finner de som underhåller den genom att acceptera den. Det är bland dem man finner de som böjer sig för cancel-kulturen, kanske för att ha en lugn arbetsplats, utan energikrävande konflikter.
Mot cancel-kulturen står Sannora. Varje enskild akademisk lärare väljer vilken sida den står på.
Jag står på Sannoras sida. Och befrämjar den genom att, tillsammans med de modiga studenterna, föra ut deras resultat till samhället.
https://www.svd.se/kvotering-till-styrelser-kan-ha-for-hogt-pris
Den 14 juni 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
