​bibeln är grunden för kristendomen, toran för judendomen och koranen för islam. Dessa tre abrahamitiska religioner brukar slå sig för bröstet och hävda att de är mästare av moral. De kristna slår sig för bröstet och med hänvisning till Webers bok, hävdar att det var en kristen, förvisso protestantisk moral, som gav oss kapitalismen.

Alla abrahamitiska religioner har ränteförbud. Judarna var, eller snarare, tvingades vara smidiga, för överlevnads skull, och då de redan var bespottade, fick de ägna sig åt ränta. Men strax bröts motståndet ner och även kristna fick ta ränta. I islam finns räntan som fenomen, men inte som begrepp. Det är ju en religion som ligger många hundra år efter i sin anpassning, dvs i sin reformering.

Dessa religioner har sina urkunder, varifrån de tar, för tillfället lämpliga delar. Det är få kristna idag som följer gamla testamentets gillande av hur man behandlar bihustrur, att ge dem till andra män för att bli våldtagna. De flesta kristna idag accepterar de profana normerna att slaveri är fel, att månggifte är fel och att våldtäkt är fel.

Idag har t o m den svenska protestantiska kyrkan lagt undan Paulus hävdande att kvinnan tige i församlingen och accepterat att kvinnor kan bli präster. Det skedde så sent som 1958. Idag har kyrkan en ärkebiskop som är kvinna. Och som har ett valspråk: Gud är större. Vilket är så sagolikt falskt, att blott en vidskeplig kan få säga det och undgå att bli föraktad.

Ty hon är ju ärkebiskop, inte p g a gud eller p g a kyrkan, utan trots gud och kyrkan. Hon är ärkebiskop p g a samhället och den profana moralen. Det var inte religionen eller kyrkan eller guden, den som är större, som pressade fram kvinnliga präster, och därmed en möjlighet till en kvinnlig ärkebiskop. Det var det profana samhället, med sin profana moral, som besegrade guden, den som är större, kyrkan och religionen. Det tog ungefär 1920 år, men sedan hade samhällets moral knäckt den religiösa moralen. Guden visade sig vara mindre än samhället och kunde inte stå emot dess profana moral, att kvinnan och mannen är lika.

Religionerna måste, i den mån de inte kan hålla makten över samhället, anpassa sig till samhället. Det blir inte mycket av en kyrka i dag, om den har det judisk-kristna beteendet kring våldtäkt. Den delen av den heliga skriften lägger man smidigt åt sidan och hävdar att det är ett historiskt och inte ett religiöst faktum.

De plockar helt enkelt från skrifterna, det som passar sig för tillfället. De är som barnen som plockar russinen ur kakan och lämnar kakan på fatet. Det som passar sig för tillfället beror på styrkan i samhället. Idag, i Europa, har samhället blivit oerhört starkt. Därför har de europeiska kyrkorna fått lägga undan mycket av de heliga skrifterna, ja, den absoluta merparten av det gamla testamentet är bortlagt. Idag kan ju kristna t o m äta både gris och räka. Däremot gnisslar det oerhört gentemot muslimerna, som inte är vana att vara i profana samhällen.

Men om jag hävdar att det är samhället som avgör vad de tar upp från sina böcker, då har jag också hävdat att det är den profana moralen, den humanistiska, som styr kyrkornas, främst den kristnas, utformning idag. Kyrkan och den idag reellt existerande religionen är utformad av det profana samhället.

Jag hävdar således att i den mån en kyrka är god och fungerar i samhället, beror det inte på deras urkunder och på deras kyrkliga moral, utan trots den. Ty deras moderna moral är en funktion av det profana. Religionen, den idag existerande, är en funktion av det profana, inte det heliga.

​Den 9 juni 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​”Det som kulturbarnen går miste om är den omskakande upplevelsen av humanismen som brott, av tänkandet som revolt. I värsta fall gör den bristen att de inte slåss lika våldsamt när dessa värden är hotade, som i vår tid.”
(https://www.svd.se/darfor-ar-det-synd-om-kulturelitens-barn)

Så skriver Carl-Michael Edenborg, författare, angående en debatt som förts långt in på kultursidorna. Det handlar om kulturgiganternas barn, om de fått en silversked i munnen och kan glida på sina föräldrars framgång, eller om det är ett hinder. Carl-Michael skriver från den andra sidan, han som fick en plats i kulturen, trots sin uppväxt. Han som menar att han slåss mer våldsamt för värden då betyder mer för honom, att hans plats hotas mer än de som sitter med sitt medfödda, kulturella ärvda kapital.

Citatet träffar mig hårt. Min strid för det som jag uppfattar som akademiska värden, som ledde till mitt avsked som professor, att våga tänka, att våga tala, att stå emot ideologiseringen och politiseringen av akademin. Jag gjorde det rätta. Anser jag. Jag agerade som en Don Quijote, utan blick på konsekvenserna för mig. För att kämpa för de stora idealen. Anser jag. Och fick betala ett högt pris, avsked. Anser jag.

Eller fanns och finns det egoism i min kamp? Likt Edenborg skriver, att den som är i närheten av dessa värden, slåss hårt för dem. Medan de som har dem, på ett självklart sätt, genom arv, lugnt lutar sig tillbaka, viss om sitt kapital. Utan rädsla att de skall erodera och tas från dem.

Att vara statarungens pojke som blev professor, är inte ett tecken på sagolik prestation, utan på det akademiska systemets förfall. Ja, så är första sanningen. Om sedan förfallet bekräftas genom att systemet verkligen, synligt på annat sätt än genom statarungens sons upphöjelse, ja då är ju den första sanningen verkligen bevisad som oerhört sann, och inte bara en tramsig mindervärdighetskänsla i en person som lärts att inte vara någonting. Den första sanningen går inte att göra något åt, men starungens pojke kan ju i alla fall få det att se ut som om det var någonting genom att hävda att systemet kan vara sant akademiskt. Och på så sätt, i hemlighet och fördolt, insinuera att hans prestation var märkvärdig. Ja, inte mycket märkvärdig, men i alla fall lite märkvärdig.

Mitt avsked från Högskolan Kristianstad var inte föranledd av att jag kämpade för det rätta, utan för en aning egen upphöjelse. Som om Don Quijote inte kämpade för det rätta, utan för att vara Riddare.

​Den 8 juni 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Universitetet utför tre saker, utbildning, forskning och samhällspåverkan (det som kallas den tredje uppgiften). Men varför? Vad är ändamålet?

Jag hävdar kunskap, som erövras genom vetenskapliga metoder, och tänkande, det som är essensen i den vetenskapliga metoden, den kritiska tanken.

Somliga, kanske speciellt i dagens ideologiskt färgade värld, vill lägga till förändring. Universitetet skall hamra in värderingar i huvudet på de unga. Lika värde och hållbarhet, är nog de främsta värden som skall tryckas in i studenterna idag.

Jag hävdar istället att studenterna inte skall läras värden, utan att skapa och välja värden. Vill de sedan välja att bära värdet ’lika värde’ vidare, så är det trevligt, men väljer de, utifrån en liknande rationell process, värdet ’människors värde varierar’, då är det lika bra, ty då har de nått det genom kritisk tanke och inte genom att genom lydande anamma något.

Den viktigaste uppgiften är därför inte att sprida och förkunna värden, utan att sprida kunskap och kritiskt tänkande.

Utbildningen på universitetet börjar därför med betoning på kunskap. Det kan förvisso kallas korvstoppning, ty det kritiska inslaget är litet.

Skälet till att det kritiska inslaget är litet är att kritiken helt enkelt inte har något material till sin kritik. Den okunnige kan helt enkelt inte vara kritisk.

Däremot kan den okunniga vara värderande, förkasta saker utifrån värden. Den kan säga att jag är kritisk mot ditt påstående för det går emot t ex ’lika värde’. Den obildades kritiska utsagor är inte kritiska, i meningen att granska förutsättningarna för en utsaga, att se var gränserna för utsagan går, och hur omfattande utsagan är. Den obildades kritiska utsaga är känslobaserat. Vilket är det enda individen har, då den saknar kunskapen för den kritiska utsagan.

När sedan studenten vunnit i kunskap, då finns material som kan användas för att förstå, dvs att kritisera en utsaga Därför ökar det kritiska inslaget med stigande kunskap, med stigande nivå på kursen. Därför blir magisterkurser mer seminarier, där utsagor kritiskt granskas, än föreläsningar, där kunskap förmedlas.

​Den 7 juni 2021
Sven-Olof Collin  

​Fascism kan ges en lite slapp definition genom att hävda att fascism inte är en enskild ideologi utan en dimension på en ideologi där den etablerar sig och överlever genom att ha en villighet, och absolut inte ett motstånd, till att utöva våld. Ideologin etablerar sig genom våld eller genom hot om våld. Man skapar respekt, ja, rädsla för ideologin genom våld eller hot om våld. När man tycker sig blivit angripen, oaktat hur, är man villig att tillgripa våld som försvar.

Grunden i denna fascismdefinition är att fascism är en dimension av en ideologi, som består i en villighet, en beredskap, ja t o m ett befrämjande av våld för att vinna eller försvara ideologiska segrar.

Om vi med denna beredskap och villighet, ja befrämjande av våld menar fascism, då känner vi igen svartskjortorna i Italien, som gav namnet fascism till en specifik ideologi. Men de uppfyllde väl den friare definitionen av fascism, ty de hade beredskap och villighet till våld.

Nazisterna i Tyskland apade efter italienarna, och grundade också sin ideologi på våld. Likaledes gjorde kommunisterna, med sina ryktbara läger för oliktänkande, och sina enorma mördarkampanjer under 30-talet.

Idag är den italienska fascismen, den tyska nazismen och den sovjetiska kommunismen obetydliga fenomen. Men världen har inte blivit befriat för fascism, ty idag har vi en annan fascistisk ideologi, islam.

En enorm mängd terrorhandlingar har utförts i namn av islam. En fransk humortidnings journalister mördades. En fransk lärare fick sin hals avskuren p g a att han diskuterade yttrandefrihet. Danska journalister har polisbeskydd för att de publicerat karikatyrer av islams profet. En svensk konstnär har polisbeskydd för att han avbildade islams profet som en rondellhund. I Malmö stormade muslimer mot en dansk demonstrant som önskade visa sin avsky för islam genom att bränna koranen. Den svenska staten böjde sig för muslimernas fascism, dvs hot om våld, och lät inte honom yttra sig på det sätt han önskade.

I dagarna läste vi om en 18-åring flicka i Frankrike, som lever under polisbeskydd för att hon uttalat kritik mot islam.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/mBAq44/hatstorm-mot-mila-18-efter-videor-13-atalade?

Jag hävdar att våldet, realiserat eller som hot, är en essens i islam, vilken gör muslimer till potentiella hot mot västerländsk frihet. Fascismen är en essens i islam, är mitt hävdande, ty våldet är ständigt tillgängligt. Som jag visade igår, med citat från koranen, agerade Vetlanda-mannen som en texttrogen muslim. Den som förnekar allah skall halshuggas, enligt koranen 47:4.

Man kan anföra en invändning, att om våldet är en essens i islam, varför är en absolut majoritet av muslimer fredliga människor som inte utövar fascismen som jag hävdar finns i deras tro, islam?

Låt oss då se på de andra fascistiska ideologierna och deras anhängare. Nazismen var en enorm folkrörelse i Tyskland och de annekterade områdena, Sudetenland och Österrike. I det Tyskland utfördes oerhört mycket våld mot socialister, kommunister, romer och judar. Medan våldet förvisso utfördes av många personer, civila och statliga tjänstemän, så var det ändock en minoritet av dem som var anslutna till eller anhängare av nazismen som var våldsamma. En majoritet av nazister, de som var anslutna eller anhängare, utförde inget våld. Ty, som jag hävdat i inlägg tidigare, de flesta människor har en profan moral, som hindrar dem från att utföra det våld som finns i de fascistiska ideologier de ansluter sig till.

Kan du föreställa dig vilken oerhörd explosion av våld som hade varit, om alla kommunister och alla nazister, hade utövat det våld som finns som essens i nazismen och kommunismen? Jag säger inte att det inte var oerhört mycket våld, men det våldet kom främst från dessa ideologiers kontroll av staten, inte från folkmassornas utövande av våldet.

Att de flesta muslimer inte agerar fascistiskt, betyder inte att deras ideologi inte är fascistiskt, utan att de flesta muslimer vänder den islamska fascismen ryggen genom att ha en profan moral, som förhindrar dem att tillgripa islams inneboende våld.

Men, och det är detta som är den ohyggliga poängen, fascismen finns där, den ligger latent, förhindrad av en profan moral, men kan utlösas, i Vetlanda, i Paris, på en konstutställning.

Därför måste islam och dess anhängare hållas under uppsikt, så att vi alla kan försäkras att dess våldsamma potentialitet, dess inneboende fascism, inte får något utlopp. Därför skall islam, precis som den numer passiviserade kristendomen och judendomen, som även de rymmer fascism, hållas tillbaka, på det att fascismen hos dem inte får ett utlopp.

Man brukar säga att man skall kalla en spade för en spade. Därför säger jag: islam är en fascistisk ideologi.

Vi skall på denna dag, vår nationaldag, stå upp för de svenska värderingarna av frihet, demokrati och jämlikhet. Samtliga dessa svenska värderingar är konträra till islam, ty fascism är inte svenskt. Våra meningsmotståndare hotar vi inte med våld, utan vi anför våra argument för ett mänskligt samhälle.

Öllsjö den 6 juni 2021

Vetlandamannen, som gav sig på 7 personer med en kniv, var motiverad av hat. Han hade tidigare träffat en person som enligt honom sagt "Gud inte finns". Det gjorde honom furiös varpå han hämtade en kniv och gav sig på människor.
https://www.svd.se/22-aringen-i-vetlanda-hors-om-knivattacken

Han hävdar att hans hjärna inte fungerade och han skall nu genomgå en sinnesundersökning.

Men hans religiösa hjärna fungerade och han är inte psykiskt sjuk. Han är texttrogen muslim. Han följer koranen till punkt och prick. 

"När de helgade månaderna gått till ända skall ni döda avgudadyrkarna, var ni än träffar på dem; tag dem till fånga och omringa dem och lägg er i försåt för dem. Men om de visar ånger och [villighet att] förrätta bönen och betala allmoseskatten, lämna dem då i fred - Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig."  (koranen 9:5)

"Döda dem varhelst ni påträffar dem och driv dem ut från varje plats, från vilken de driver ut er, för frestelse är värre än dråp, men strid ej mot dem vid det fridlysta templet, med mindre de strider mot er därstädes, och strider de mot er, så döda dem! Sådan blir de otrognas lön." (koranen 2:187)

"När ni möter dem, som är otrogna, så halshugg dem, tills ni anställt ett blodbad bland dem! Slå dem då i bojor!" (koranen 47:4)

Vetlandamannen är inte sinnessjuk. Han är texttrogen muslim. Den som följer koranen till punkt och prickar.

Teologer diskuterar vad dessa olika rader egentligen betyder. Somliga försöker reducera deras hat genom sk kontextualisering, dvs att hävda att de är skrivna i ett visst sammanhang och avser blott det sammanhanget. Men om så vore, om de är kontextberoende, främst historiskt beroende, då är de inte heliga eviga texter, utan texter knutna till tid och rum. Då borde texterna tas bort från koranen och blott lämna de tidsslösa texterna kvar.

Nej, Vetlandamannen är muslim. Han har följt koranen, muslimers heliga text. Han har mördat i namn av sin gud, allah. Han har genomfört ett muslimskt motiverat hatbrott. Han skall dömas för sitt fascistiska våld, där han försöker genomtrumfa en verklighet med våldsamt våld. Han skall dömas för hatbrott.

​Öllsjö den 5 juni 2021

​Det är inte någon svårighet att ta text från religionernas heliga skrifter och visa på hur ondskefulla texterna är. Därmed hoppas man beslå dem med vad de är, i sig, i sitt inre, nämligen ondskefulla.

Vi kan ta texten från Moseboken, där en man sänder ut en av sina fruar, och låter henne bli våldtagen av flera män. När hon kommer krypande hem, förstörd och höljd i skam, mördare han henne och styckar henne i sju delar. Detta är helig text för judar, kristna och muslimer.

Ateistens förståelse av händelsen är baserat på abrahamitisk tradition, att kvinnan är inte i första hand en människa, utan en egendom, hon är mannens egendom. Det var ingen brutal handling mannen gjorde mot en människa. Det var blott ett handhavande av sin egendom.

Judarna, kristna och muslimerna anser sig klara undan kritiken att deras religion är fasans, våldets, ondskans och sexismens religion genom att hävda att man måste se till berättelsens kontext. Med kontextens hjälp kan man bli av med det onda, och sedan istället försöka tolka andemeningen i historien.

Detsamma kommer fram när man noterar de ohyggliga terrorbrott som muslimer gör. De som rättfärdiggör islam säger att det är stackare som är förledda av felaktiga tolkningar av koranens text, där det står att de ogudaktiga skall förgöras. Detsamma när man pekar på Pakistan och det hemska muslimska samhälle som finns där. Då kan man dra fram engelsk kolonialism som förklaring, när man pekar på att Pakistans följer islams tradition.

Det tycks som om de abrahamitiska religionerna är fredens religioner och det bästa som hänt mänskligheten. Dock har de oskyldigt drabbats av kontextens otur, att historien förvridet människornas agerande, att människorna själva tolkat allt fel, eller att andra ondskefulla makter var mot dem.

Det är som om religionen är perfekt, men beklagligtvis utsatt för de ondskefulla krafter, varav skröpliga människor är en av dem. Ateisten finner det märkligt att de har en allsmäktig gud, men ändå kan denna allsmäktighet inte försvara sin fantastiska ideologi mot ondskefulla krafter, inte minst den varelse guden skapat, människan.

Samma ursäktande attityd finns kring en annan totalitär ideologi, kommunismen. Den är självfallet god, men har drabbats av omvärldens aggression. Det skedde onekligen under Lenins tid, då Ryssland befann sig i krig. Men det var knappast så under Stalins tid, och det var ju då terrorn excellerade.

Men även här anförs en ursäktande kontext som förklaring. Revolutionen, för att följa mönstret, skall ju ske i en kapitalistisk stat enligt teorin. Beklagligtvis ägde den rum ett tämlige agrart Ryssland. Den konntextförklaringen tas än mer fram när man förklarar bort de miljoner kineser som mördades av Mao. Kina var ju än mer efter i sin utveckling, varför kontexten för framgångsrik kommunism absolut inte fanns för handen.

Kontextens förklaring till de totalitära ideologiernas omänskliga misslyckanden hänför sig mest till det faktum att ideologierna tillämpas av människor. Det är kolonialismens elaka människor, de förvridna tolkning av muslimer, eller outvecklade bönder i kommunismens fall som lett till de totalitära ideologiernas terror.

Men nog är det en svag ideologi, ja, rent ut sagt, värdelös ideologi som blott fungerar i det perfekta, där människor inte finns? Speciellt med tanke på att ideologierna ju är till för människorna. Man hör hotellägarna på Fawlty Tower som säger att ett hotell hade varit enklare att sköta om man inte hade gäster.

Nej, kristna, judar, muslimer och kommunister är dåliga förlorare som vägrar se sin läras uselhet, utan istället flyr till krystade bortförklaringar som blott de accepterar.

​Den 4 juni 2021
Sven-Olof Collin

​Jag har karakteriserats som ’vit man’. Bägge delar, ’vit’ och ’man’, är ett faktum som inte går att bestrida. Att säga ’vit man’ om mig, kan inte vara hets mot en folkgrupp, vare sig gruppen med vit hudfärg eller gruppen av män, ty den vita hudfärgen och det manliga könet är fakta. Obestridligt. Utan värdering.

Det finns undersökningar som visar att IQ varierar mellan folkgrupper. Enligt en dataredovisning har människor i Sudan i genomsnitt 70 i IQ, medan människor i Sverige har 99 och högst har Singapore och Hong Kong, bägge med 108. (https://www.worlddata.info/iq-by-country.php)

Använder man de data som där redovisas, ser man att IQ ökar när inkomsten per capita ökar och temperaturen sjunker. Däremot är inte utgifter i utbildning korrelerat. Just inkomsten kan vara rimlig som förklaring, då inkomst kan korrelera med möjligheter att ha ett gott liv, t ex med näringsrik mat som möjliggör kroppens, och därmed hjärnans, utveckling.

Det är ett oomkullrunkeligt faktum att IQ varierar bland folkgrupper.  

En Sverigedemokratisk politiker har hävdat att sydsudaneser har lägre intelligensnivå än andra folkgrupper. Detta har gett honom ett åtal för hets mot folkgrupp och Sverigedemokraterna utreder om han skall kastas ut från partiet. En regionsföreträdare för SD säger ” Det här är ingenting som vi som parti står bakom, utan ett uttalande som vi inte anser är rätt och riktigt.”
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sormland/trosapolitikern-bertil-malmberg-sd-atalas-for-hets-mot-folkgrupp

Huruvida sydsudaneser har lägre IQ, vet jag inte, men utifrån de data jag redovisat ovan, har sudaneser ett lägre genomsnittligt IQ än t ex Sverige och Singapore, men däremot högre än Gambia, som har 60. Sverigedemokratens hävdande synes därför vara ett rimligt korrekt hävdande, utifrån de data som jag redovisat.

Det kan därför inte vara hets mot folkgrupp, lika lite som ett hävdande att en majoritet av svenskar har vit hudfärg är hets mot majoritetsgruppen svenskar.

Om fakta anses vara hets mot folkgrupp, har vi inträtt i ett doktrinärt samhälle, där fakta likställs med värderingar.  

Det avgörande är i stället vad man gör med fakta. Om man menar att sydsudaneser är värdelösa människor p g a att de har lägre IQ än folk i Singapore, då kanske det kan betraktas som hets mot folkgrupp, då det förringar människorna i Sudan.

I fallet med Sverigedemokraten går domstol och parti en farlig väg, där fakta reduceras till värderingar. Skulle han fällas för hets mot folkgrupp p g a hävdandet att sydsudaneser har lägre IQ, måste vi begära att domstolarna presenterar en lista på fakta som utgör hets mot folkgrupp.

Ett annat obestridligt faktum är att judar är överrepresenterade som Nobelprisvinnare. Är det faktumet hets mot folkgrupp? Eller är kanske dess implikation hets mot folkgrupp, att hävda att icke-judar, denna enorma folkgrupp, är underrepresenterade som Nobelprisvinnare? Är den utsagan hets mot folkgruppen icke-judar?

Vi kan nog ana vad Sverigedemokraten ville säga, vad han ville mena, men vår aning kan inte utgöra ett tillräckligt bevis för hets mot folkgrupp. Det outtalade kan inte utgöra hets mot folkgrupp, ty då måste vi återigen begära ut en lista från domstolen över allt outtalat som är hets mot folkgrupp.

Hets mot folkgrupp är en otillbörlig inskränkning av yttrandefriheten. När nu även fakta tycks bli hets mot folkgrupp, innebär det att även fakta inskränks. Jag får inte tycka vad jag vill. Nu får jag inte ens hävda ett faktum.

​Den 3 juni 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Igår berättade jag om hur struktur, i form av styrning av undervisningen, etablerats under 2010-talet, och som jag har upplevt som en starkt hot mot både akademisk frihet och respekt för professionalism och det professionella omdömet.

Idag skall jag berätta om två intermezzon som åskådliggör denna förändring. 

Jag minns inte riktigt årtalet, men tror att det var 1984 som jag gavs fullt ansvar för den grundläggande redovisningskursen i Lund. Den innebar främst att jag skulle lära studenterna grundläggande italiensk dubbel bokföring, dvs att förmå studenterna att förstå varför det går jämnt upp i slutet på all bokföring.

Första föreläsningen var jag oerhört personlig och uppriktig. Det jag skulle lära dem var initialt oerhört svårt, ty de skulle lära sig ett fantastiskt system, men att de först mot slutet skulle kunna förstå dess logik och dess skönhet. Det innebar att början på kursen hade mycket karaktär av korvstoppning och kunde upplevas oerhört tråkig. Men att slutet skulle vara helt magnifikt, när man förstod sambandet mellan resultaträkningen och balansräkningen.

En liten delegation av studenter gick efter första föreläsningen till studierektorn och uttryckte sitt missnöje mot en lärare som sagt att ämnet var tråkigt. Efter kursens slut, vid hans uppföljning med mig, berättade han om intermezzot. Han berättade att han hade lugnat studenterna och bett dem ge mig en chans till och återkomma om de fortsatt upplevde hans föreläsningar negativt.

Vid uppföljningen gav han mig goda råd, som jag sedan dess burit med mig. Han förstod vad jag menat och håll med om min beskrivning om ämnet. Men att jag skulle blott uppmärksammat dem på svårigheten och motiverat dem med annat än att säga att det är tråkigt. Det skulle de själva få erfara, men lärarens uppgift var inte att underbygga deras upplevelse, utan ta dem ur den upplevelsen.

Hösten 2018 höll jag en inledande föreläsning i redovisningsteori i Östersund. Där skulle studenterna skapa egna grupper för gruppuppgifter. Jag redogjorde, med skämtsam ton, att jag tillsammans med två andra kollegor publicerat en undersökning som visat att studentgrupper med mixad könsfördelning, men med etnisk homogenitet, klarar uppgiften bäst. Några studenter blev upprörda över att jag pratat om etnicitetsblandningens lägre prestationsförmåga. De ringde till den kursansvarige, tillika professor i redovisning, och beklagade sig. Han ringde omedelbart till mig, samma dag, på eftermiddagen, och bad mig hålla igen i mina föreläsningar och inte beträda politiskt heta områden.

I Lund 1984 diskuterades intermezzot efter kursen, med argument och med ambitionen att få mig att förstå. I Östersund 2018 gavs omedelbart kommandot att hålla igen.

Jag fortsatte min professionella gärning i Lund, stärkt av diskussionen med studierektorn. Jag avslutade mitt uppdrag i Östersund och har aldrig återvänt, ty jag utför blott min gärning i akademiska miljöer.

I januari 2021, fick jag ett dokument som föreskriver hur en uppsatskurs skall vara organiserad. Föreskriften strider mot min modell för uppsatskurs. Du får ursäkta om jag nu anses rida på höga hästar, men min modell har visat sig vara framgångsrik. Det är mig helt främmande att lyda, att underkasta mig dokumentet. Jag hade kunnat ta en lärande diskussion om min modell, så som jag tog en diskussion med studierektorn 1984. Men jag kommer inte att lyda föreskriften. Istället kommer jag att göra som jag gjorde i Östersund, lämna uppdraget.

Ingen säger till mig hur jag skall göra, ty jag är professionell. Det innebär att jag gärna och villigt tar jag en diskussion med vem som helst, hur mycket som helst, i ambition att kritisera och lära mig och lära andra. Jag ägnar studenters kursutvärdering, om den görs professionellt och med hög svarsfrekvens, stor uppmärksamhet. Det är den akademiskt professionella attityden. Men begär någon att jag skall lyda, att jag skall följa en föreskrift som inte är min, som min professionalism säger är fel, då lämnar jag.

Den akademiska friheten är hotad och professionalismen är hotad. Likt Östersund tar jag inte striden på platsen, utan lämnar platsen.

På mina höga hästar sitter jag och hävdar att studenterna inte vinner på att jag rider bort i skymningen. Och rider därefter bort i skymningen.

​Den 2 juni 2021
Sven-Olof Collin

​När jag arbetade på Företagsekonomiska Institutionen vid Lunds universitet på 80-talet, visste jag inte om begreppet Akademisk Frihet. När jag skrev min avhandling, arbetade jag med begreppet brödraskap, som var en utbytesform i ekonomin som styrdes av gemensamma normer, och som jag applicerade på styrningen av börsnoterade bolag.

Först kring år 2010, således 20 år efter att jag försvarat min avhandling och 30 år efter att jag börjat leva i kulturen på företagsekonomiska institutionen i Lund, började jag erfara processer och strukturer som var mig främmande, ja motbjudande. De gjorde att jag sökte upp begreppet Akademisk Frihet. Sista gången jag skrev om akademisk frihet som anställd vid en högskola, var tre månader innan jag blev avskedad.

Visst innebär erinran av förgången tid en risk för det rosa skimret. Då, kanske kring 1984, gavs jag en kurs där jag skulle lära ut den italienska dubbla bokföringen. Jag fick boken och en gammal lärares overhead-material och gamla schema. Jag kan inte påminna mig att jag fick en kursplan, ni vet, en sådan som idag är minst två sidor lång och innehåller de där rätta orden som lärandemål skall innehålla. Utifrån min utbildning, mina ambitioner, lärobok, gamla tentor och gamla overheadbilder och ett gammalt schema, skapade jag kursen. Efter kursen hade jag ett samtal med studierektorn, där några misstag jag gjorde vid de första föreläsningarna diskuterades.

Jag gavs förtroende, som uppenbarligen infriades tillräckligt mycket då jag fick fortsatt förtroende, något jag haft än till denna dag. Jag gavs friheten att utforma kursen, om än med efterföljande uppföljning. Ingen, förrän idag, har sagt till mig hur jag skall undervisa. Vi har under åren diskuterat, men aldrig med det minsta hot mot den akademiska friheten. Det hot som började kring 2010, mycket svagt, men som accelererat och idag är betydande. Det som då skede förundrades jag över, vilket till slut innebar att jag upptäckte begreppet akademisk frihet.

Vad som skedde i Lund var att jag gavs den akademiska friheten, men också uppföljningen, vilket var en del i professionaliseringen, det som jag inte riktigt insåg då, var en del i att bli en broder i brödraskapet.

Idag förstår jag därför skeenden som att man attackerar den akademiska friheten, och kan göra det framgångsrikt p g a att professionen, dvs brödraskapet och dess kultur, har försvagats. Mängden av styrdokument vid dagens universitet och högskolor är därför i ett omvänt förhållande till professionalismen. Ju mer struktur, i form av styrdokument, ju mindre omdöme, ju mindre akademisk frihet, ju mindre professionalism.

Det så ohyggligt anmärkningsvärda är att idag, 2021, kan en professor i ämnet ha mindre förtroende att bedriva en kurs, än en nästan nyrekryterad doktorand hade i Lund 1984.

​Tror du mig inte? Läs nästa inlägg, med två små anekdoter som får åskådliggöra förändringen.

Den 1 juni 2021
Sven-Olof Collin