Han vaknade upp på båten och drog bort gardinerna. Det var fortfarande så tidigt på morgonen, att gryningen inte kunde avslöja vattnet. Så hade det varit varenda dag som han vaknat upp. Vattnet rörde sig inte så mycket, eftersom båten låg inne i en vik, varför han inte kände att han bodde på en båt.
Men idag såg han att bodde på en båt. Tydligt och klart kunde han se vattnet. Det vanligtvis mörka, nästan svarta vattnet på morgonen, var idag helt gult. Tydlig och klar låg viken, med sitt gula vatten.
Judas Iskariot bar en gul mantel.
Han hade bott på båten en tid och arbetat i sitt anletes svett. Denna morgon var han färdig med arbetet och skulle lämna viken och båten och arbetsplatsen.
Han hade kallats hit för att utföra en komplicerad grävning åt en vän. Tjänsten han utförde var en ren väntjänst. Det var mycket arbete, dåligt betalt, långt hemifrån, så det var en rejäl uppoffring. Sådan uppoffring som kallas väntjänst.
Igår hade han suttit utmattad, fullständigt utmattad, efter att ha gjort det sista grävandet, under en lång och slitsam dag. Han var så utmattad att han kände sig groggy, nästan förvirrad.
Kanske därför han inte förstod viden av samtalet. Sveket. Det som färgade vikens vatten gult.
Vännen, där det är viktigt att inse att karakteristiken ’vännen’ är skriven i perfekt, berättade hur vännen, i perfekt, hade en annan grop där grävningar utfördes. Den låg på en annan sida, så han hade inte sett den. Han visste förvisso om den, men inte vem som grävde i den.
Men nu fick han veta det. Vännen, i perfekt, hade anlitat en grävare som han och vännen, i perfekt, tidigare hade bestämt var en person som aldrig skulle anlitas, aldrig skulle hjälpas, ja, inte ens beaktas som existerande. Ty den personen hade agerat mot honom på ett djupt omoraliskt, orätt, vidrigt sätt. Hans vänner, i presens, hade förkastat denne omoraliske person och uteslutit honom från deras bekantskapskrets. Den omoraliske personen hade fått ett bann över sig. Och vännen, den i perfekt, hade deltagit i bannlysningen.
Då.
Nu fick han höra av vännen, i perfekt, att vännen, i perfekt, samarbetade med den omoraliske personen. Skälet tycktes inte så mycket bero på att den omoraliske personen var en god arbetare, eller att den omoraliske plötsligt blivit en god person. Skälet tycktes vara att det fanns en stor organisation som villigt finansierade en del av kostnaden av grävningen i gropen, under förutsättning att den omoraliske personen fick delta.
I utbyte mot penningar, för att gräva gropen, som vännen, i perfekt, hade ansvar över, bröt vännen, i perfekt, bannlysningen. Judas fick 30 silverpenningar och agerade för att befrämja ’saken’. Vi kommer aldrig att få veta vilket som var den främsta drivkraften för Judas, pengarna eller att undanröja en falsk profet till gagn för ’saken’.
När han såg vännen, i perfekt, framför sig, förstod han. Det var ’saken’, att få gropen bättre grävd, med hjälp av de pengar vännen, i perfekt, skulle få, som gjorde att vännen, i perfekt, hävde bannlysningen och accepterade den omoraliske personen.
Han packade ihop sina saker. Nu skulle han åka hem. Han skulle aldrig återvända. Sveket som färgade vikens vatten gult, sved i honom. Så mycket arbete, så mycket engagemang, så mycket uppoffrande. För att sista dagen, precis när grävandet var klart, när han stolt ville överlämna väntjänsten, få erfara att vännen var i perfekt.
Hur stor är en sak, dvs den grop som skall grävas? Är saken så stor och så väsentlig att man samverkar med de omoraliska? Är den så stor att man sviker en vän? Är den så stor att man sviker de värden som låg bakom bannlysningen?
Om den är så stor, för vem är den så stor? Är det för vännen, i perfekt, en stor sak, dvs svek vännen, i perfekt, av egoism? Eller är saken stor för att den är god, dvs svek vänne, i perfekt, för något större, till gagn för andra, dvs en altruistisk handling?
Den gula färgen är mycket intensiv. Det gör nästan ont att titta på vattnet. Han drar för gardinerna. Det lilla hotellrummet, där han suttit i sin ensamhet på kvällarna, efter dagarnas grävande, blir skumt, dåligt upplyst av sänglampan. Han knäpper resväskan. Tittar sig runt så att allt är med. Öppnar dörren till den lilla toaletten och ser att inget är kvarglömt. Han vill inte glömma kvar något här. Inte bara för att det är bra att ha med sig sina saker med hem. Utan för att inget av honom skall vara kvar här, i den gula viken.
När han går till tåget, ser han sig inte om. Det finns inget att se. Men i honom mal frågan: Hur stor kan en sak vara för att ett svek skall vara berättigat?
Öllsjö den 22 juni 2019
Men idag såg han att bodde på en båt. Tydligt och klart kunde han se vattnet. Det vanligtvis mörka, nästan svarta vattnet på morgonen, var idag helt gult. Tydlig och klar låg viken, med sitt gula vatten.
Judas Iskariot bar en gul mantel.
Han hade bott på båten en tid och arbetat i sitt anletes svett. Denna morgon var han färdig med arbetet och skulle lämna viken och båten och arbetsplatsen.
Han hade kallats hit för att utföra en komplicerad grävning åt en vän. Tjänsten han utförde var en ren väntjänst. Det var mycket arbete, dåligt betalt, långt hemifrån, så det var en rejäl uppoffring. Sådan uppoffring som kallas väntjänst.
Igår hade han suttit utmattad, fullständigt utmattad, efter att ha gjort det sista grävandet, under en lång och slitsam dag. Han var så utmattad att han kände sig groggy, nästan förvirrad.
Kanske därför han inte förstod viden av samtalet. Sveket. Det som färgade vikens vatten gult.
Vännen, där det är viktigt att inse att karakteristiken ’vännen’ är skriven i perfekt, berättade hur vännen, i perfekt, hade en annan grop där grävningar utfördes. Den låg på en annan sida, så han hade inte sett den. Han visste förvisso om den, men inte vem som grävde i den.
Men nu fick han veta det. Vännen, i perfekt, hade anlitat en grävare som han och vännen, i perfekt, tidigare hade bestämt var en person som aldrig skulle anlitas, aldrig skulle hjälpas, ja, inte ens beaktas som existerande. Ty den personen hade agerat mot honom på ett djupt omoraliskt, orätt, vidrigt sätt. Hans vänner, i presens, hade förkastat denne omoraliske person och uteslutit honom från deras bekantskapskrets. Den omoraliske personen hade fått ett bann över sig. Och vännen, den i perfekt, hade deltagit i bannlysningen.
Då.
Nu fick han höra av vännen, i perfekt, att vännen, i perfekt, samarbetade med den omoraliske personen. Skälet tycktes inte så mycket bero på att den omoraliske personen var en god arbetare, eller att den omoraliske plötsligt blivit en god person. Skälet tycktes vara att det fanns en stor organisation som villigt finansierade en del av kostnaden av grävningen i gropen, under förutsättning att den omoraliske personen fick delta.
I utbyte mot penningar, för att gräva gropen, som vännen, i perfekt, hade ansvar över, bröt vännen, i perfekt, bannlysningen. Judas fick 30 silverpenningar och agerade för att befrämja ’saken’. Vi kommer aldrig att få veta vilket som var den främsta drivkraften för Judas, pengarna eller att undanröja en falsk profet till gagn för ’saken’.
När han såg vännen, i perfekt, framför sig, förstod han. Det var ’saken’, att få gropen bättre grävd, med hjälp av de pengar vännen, i perfekt, skulle få, som gjorde att vännen, i perfekt, hävde bannlysningen och accepterade den omoraliske personen.
Han packade ihop sina saker. Nu skulle han åka hem. Han skulle aldrig återvända. Sveket som färgade vikens vatten gult, sved i honom. Så mycket arbete, så mycket engagemang, så mycket uppoffrande. För att sista dagen, precis när grävandet var klart, när han stolt ville överlämna väntjänsten, få erfara att vännen var i perfekt.
Hur stor är en sak, dvs den grop som skall grävas? Är saken så stor och så väsentlig att man samverkar med de omoraliska? Är den så stor att man sviker en vän? Är den så stor att man sviker de värden som låg bakom bannlysningen?
Om den är så stor, för vem är den så stor? Är det för vännen, i perfekt, en stor sak, dvs svek vännen, i perfekt, av egoism? Eller är saken stor för att den är god, dvs svek vänne, i perfekt, för något större, till gagn för andra, dvs en altruistisk handling?
Den gula färgen är mycket intensiv. Det gör nästan ont att titta på vattnet. Han drar för gardinerna. Det lilla hotellrummet, där han suttit i sin ensamhet på kvällarna, efter dagarnas grävande, blir skumt, dåligt upplyst av sänglampan. Han knäpper resväskan. Tittar sig runt så att allt är med. Öppnar dörren till den lilla toaletten och ser att inget är kvarglömt. Han vill inte glömma kvar något här. Inte bara för att det är bra att ha med sig sina saker med hem. Utan för att inget av honom skall vara kvar här, i den gula viken.
När han går till tåget, ser han sig inte om. Det finns inget att se. Men i honom mal frågan: Hur stor kan en sak vara för att ett svek skall vara berättigat?
Öllsjö den 22 juni 2019
RSS-flöde
