Två viktiga delar i kursutvärderingen har varit utfallet i form av lärarnas betyg på studenterna, eftersom det är en indikator på inlärningen, samt studenternas upplevelse av kursen. Det senare får man via studentenkät, det som i sämre skolor kallas för kursutvärdering. I bättre skolor inses att kursutvärderingen görs av lärarna och ytterst kursansvarig, eftersom det är de som är de professionella, medan studenternas kursutvärdering utgör ett material, bland det viktigaste, men sannerligen inte allena rådande material i en kursutvärdering.
I min enkät till studenterna har jag alltid frågat dem om deras upplevelse av varje deltagande lärares förmåga och tillgänglighet. Jag har ansett att varje individuell lärare är universitetets främsta produktionskraft. Det är i lärarens möte med studenten som kvaliteten i utbildningen finns. Det är i relationen mellan läraren och studenten som kunskapen och förmågan till kritisk tänkande skapas. Därför är det av yttersta vikt att få veta om lärarens uppfattning om relationen, och om studentens uppfattning genom studentutvärderingen.
Alltsedan min första kursutvärdering på 80-talet har jag mött hård kritik för att jag ställer frågor om studentens upplevelse av läraren. Man har ansett att det är en simpel popularitetstest. Man har ansett att jag hänger ut individuella lärare (eftersom jag också propsat på att kursutvärderingar skall ges till lärarna och till studenterna, ja göras offentliga, så att studenter kan få information inför val av utbildning). Man har ansett att studenternas utsagor i enkäter måste tolkas, då det rymmer inte bara upplevelser av läraren, utan bedömningen av läraren också rymmer studentens upplevelse av sitt eget misslyckande eller sin egen framgång. Denna tolkning kan enbart de professionella göra, varför informationen inte skall göras offentlig, ja, det finns de som hävdar att den inte ens skall skapas.
Det finns givetvis ett mönster i den kritiken. Den uttalas sällan av de lärare som uppskattas av studenterna, utan framförs oftast av de som studenterna inte ger så höga betyg. Eftersom jag tenderar att ofta få höga betyg, blir en ytterligare kritik att jag gör det, inte för kursens skull, utan för att förhärliga mig själv. Utvärderingen görs i egen sak. Min sak.
Visst är det en popularitetstest. En gång fick en lärare mycket höga betyg, samtidigt som studenterna fick mycket höga, alltför höga betyg. Den läraren ’köpte’ ett gillande av studenterna i enkäten genom att dela ut glädjebetyg. Men genom att jag kombinerade kursbetyg och enkätbedömningen, kunde jag ha sakliga argument för att avskilja den läraren från fortsatt deltagande i kursen. Studenters betyg kan inte ses isolerat, och det är kursansvariges uppgift i kursutvärderingen att göra den bedömningen.
Genom att offentliggöra utvärderingen ’hängs’ individuella lärare ut. Ja, det sker, och är en del i styrningen. Ty genom att utvärderingen offentliggörs sticker man inte under stol och hemlighåller kvalitetsproblem. Man avtvingas som kursansvarig en åtgärd, t ex att ha ett samtal med läraren, eller än kraftigare, att föreslå åtgärder för att förbättra lärarens förmåga att få en god relation med studenterna. Offentligheten blir därmed en inbyggd press på både läraren och den kursansvarige att vidta åtgärder.
Jag har blivit van vid kritiken. Jag har inte låtit den påverka mig. Jag har använt studenternas utvärdering för att påverka och hjälpa lärare, och för att hylla duktiga lärare, i akt och mening att göra en bra utbildning för studenterna. Ty det är det sista som är det viktiga. Det är det som är skälet för att lärarna får lön. Det är det som är skälet för att universitetet/högskolan finns. Lärarnas trivsel är viktigt, inte som mål, utan som medel för studentens utbildning.
Idag, juni 2019, har jag kanske nått vägs ände. Jag är idag en utköpt lärare. Den sista studentkursutvärderingen som gjordes på min sista kurs på den högskola som köpte ut mig, sammanställdes aldrig. Kanske för att den inte gav motiv till utköpet. Att Högskolan Kristianstad inte offentliggjorde studenternas utvärdering var kanske ett led i att se till att information om min relation till studenterna inte skapades, eftersom det kunde kasta ett ljus över utköpet som inte gagnade utköparna. Offentlighet tycks alltid vara ett hot. Inte för verksamheten, dvs studenternas kunskap och kritiska förmåga. Inte för de presterande. Utan för …
Vägs ände kanske nådes i år. I en kurs där jag var praktiskt, om än inte formellt kursansvarig, fick studenterna min vanliga enkät.
Men denna gång, för första gången under min 30-åriga tid som kursansvarig, vägrade 25% av studenterna demonstrativt att värdera sin upplevelse av individuella lärare. Nu, år 2019, har jag inte alla studenter med mig i min ambition att granska, för att utveckla, varje lärare. Ett internt bortfall på min enkät på 25%, i en enkät som i övrigt besvarades av 98% av studenterna, innebar att en av de viktigaste delarna av studentenkäten, värderingen av lärarna, föll bort.
Jag är van vid att ha studenterna med mig. Jag är van vid att studenterna litar på mig, Nu har jag blott 75% med mig.
För mig är det som vägs ände.
Jag har erfarit ett stigande motstånd mot mina ambitioner om den perfekta utbildningen. Från de sk cheferna, och från delar av lärarkåren. Det har inte bekymrat mig så mycket då målsättningen med utbildningen inte är att lärare och sk chefer skall ha ett gott liv, ty de är blott instrument för att skapa en god utbildning.
När nu studenterna, förvisso bara 25%, men det är 25% för många, slår följe med de sk cheferna och några lärare, då är min saga all.
Att avvisa ett av mina främsta instrument för att driva en god utbildning, är att avvisa mig och min vision.
Sagan är all.
Varför gjorde ni så, studenter?
Öllsjö den 18 juni 2019