Islam betyder underkastelse och lydnad. Judarna och de kristna har det första budordet: ’Du skall tro på gud’, eller, ’Du skall inga andra gudar hava jämte mig’.
I myllret av allt, finns det Ett, det Ena, alltings källa och den yttersta förklaringen. Utan Den, ingenting. Med Den, allting.
Detta är en totalitär ide, att allt kan omfattas av Ett. Allt går att reducera till Ett. Det är nog något sådant Plotinos tänkte sig med sin tanke om det Ena, som han, i kritik mot Platon, satte före förnuftet. Det är en liknande naiv och outvecklad föreställning som skapelsen, där man antar att bara för att människans liv har en början och ett slut, likt korven, så har allting en början, varför det krävs en skapelse för att få till det som finns. Som om inte cirkeln är en ljuvligt harmonisk tankefigur, där allt finns alltid, i en evig kretsgång.
Sådan är totalitarismen, gjord för att förenkla.
Men medan Plotinos och Platon är oskyldiga, så adderar religionerna två saker som skapar den mänskliga tragedin, viljan och underkastelsen. Inte nog med att det är Allt och Allts ursprung, utan detta Ena har en vilja, och den kräver av oss människor att vi skall lyda den.
Eftersom det Ena har fått vilja, löper den risk att bli människolik, varför man vänder på kausaliteten, att först fanns gudens vilja, därefter, av misstag, genom kvinnan och äpplet, fick människan vilja genom kunskapen. Det är inte det Ena som är människans avbild, utan tvärtom. Att vi kan förstå vad den där guden hittar på, beror inte på att vi skapat honom, utan att han skapat oss till hans avbild. Därmed försvinner också all den mystik som finns hos Plotinos, när guden plötsligt blivit som gnällgubben utanför Systemet, som förmanar ungdomarna.
Men om vi är hans avbild, då agerar vi väl som han, och då krävs ingen underkastelse, ty blott den som kan avvika kan avkrävas underkastelse. Men vi kan avvika, vilket de totalitära religionerna förklarar på lite olika sätt. Men vi kan avvika. Som om guden inte vore allt. Som om kvinnans hår vore mer angeläget att beskåda än allah. Eftersom guden har vilja, som vi kan strunta i och istället dricka sprit och äta bacon, måste vi fösas in i gården, och avkrävas lydnad. Därför är första budet och namnet på religionen, Underkastelse.
Därmed är religionernas saga all hos mig, ty den innebär att somt skall accepteras och somt skall förkastas, utan diskussion, utan reflektion, utan tanke. Det är det totalitäras ondska, som rättfärdigar mord och stympning, kroppsligt och själsligt och samhälleligt.
Men är jag, som ateist och rationalist, anti-totalitär, och därför utan det gry av ondska som alla religiösa bär på sig, realiserat eller potentiellt? Att vara ateist är blott att säga att det Ena, med sin vilja och krav på underkastelse, inte finns.
Att blott negera, utan att ha något positivt, något i dess ställe, kan inte bära en ondska. Ty ondskan kommer ur något, den kan inte finnas genom allt det som inte finns, det negativa. Det måste finnas något varur ondskan kommer. Som guden, jahve allah och dess vilja.
Men jag har något positivt eftersom jag är rationalist. Jag har Förnuftet. Människans förmåga att förstå sin värld genom att ha (a priori) och kunna skapa (a posteriori) kategorier och deras samband, principerna, t ex termodynamikens andra princip, att oordningen ökar.
Det förefaller som om också jag har en totalitär grundtanke, att allt är Förnuft och att jag kräver underkastelse, ty det som är förnuftsvidrigt är inte accepterat. Och även Förnuftet har en vilja, viljan att förstå.
Vi människor är dömda till att förstå. Se bara hur vi reagerar inför streck och linjer. Människans hjärna ser dessa streck och linjer, de som finns, och arbetar hela tiden med att försöka förstå dem, med sina kategorier och sina principer. Ställ dig mycket nära Boldinis Dam i rött
(https://en.wikipedia.org/wiki/Giovanni_Boldini#/media/File:Boldini,_Lady_in_Rose.jpg)
och du ser blott linjer och streck. Men allt efter att du backar tillbaka och ser tavlan på avstånd, lyckas hjärnan göra ett sammanhang, och strax ser du en ledigt sittande vacker kvinna i den vackraste klänning. Vi är dömda att förstå. Det som finns är linjer, men det vi förstår är en vacker kvinna.
Men Förnuftet har en egenskap som de totalitära religionerna saknar. Kritiken. Den som gjorde Immanuel Kant så berömd. Och den som är det fria samhällets och den fria människans absoluta, för att inte säga principiella förutsättning. Viljan att ständigt pröva, att ständigt se gränserna. Förnuftet kräver förvisso underkastelse, men den är underkastelsen under kritiken, den ständiga prövningen.
Denna vilja till kritik formulerades kanske bäst av Popper, falsifieringens profet. Det vi vet, de principer vi har, de kategorier vi bär på, är tillfälliga. De skall kritiseras, granskas, och framför allt skall de erkännas som blott tillfälliga. Vi lever i en tillfällig värld. En tillfällenas värld där vi måste anta att de har en riktighet, ty annars skulle vi bli paralyserade. Men där vi ändock inser att de är tillfälliga. Termodynamikens andra lag är blott en lag för tillfället. Förnuftet kräver av oss en underkastelse under kritiken, att ständigt pröva lagen och att ständigt vara beredda på att förkasta den, för en bättre lag.
Därför kan jag medge att jag har en totalitär idé, men att den inte bär religionens ondska. Ingen kan dödas för att den ifrågasätter termodynamikens andra lag. Istället hyllas den, ty den följer den grundläggande principen av kritik. Det som är hotet i religionen, är en grundläggande princip hos Förnuftet.
Ifrågasättandet är de auktoritäras, religionernas och därmed ondskans fiende. Det är det som skapar en reva i vår värld, som ger oss osäkerheten, men också utvecklingens möjligheter. Därför skall vi bekämpa de totalitära religionerna och de auktoritära.
Varhelst du hör krav på lydnad och på lojalitet, skall du hävda Förnuftet.
Öllsjö den 28 juni 2019
I myllret av allt, finns det Ett, det Ena, alltings källa och den yttersta förklaringen. Utan Den, ingenting. Med Den, allting.
Detta är en totalitär ide, att allt kan omfattas av Ett. Allt går att reducera till Ett. Det är nog något sådant Plotinos tänkte sig med sin tanke om det Ena, som han, i kritik mot Platon, satte före förnuftet. Det är en liknande naiv och outvecklad föreställning som skapelsen, där man antar att bara för att människans liv har en början och ett slut, likt korven, så har allting en början, varför det krävs en skapelse för att få till det som finns. Som om inte cirkeln är en ljuvligt harmonisk tankefigur, där allt finns alltid, i en evig kretsgång.
Sådan är totalitarismen, gjord för att förenkla.
Men medan Plotinos och Platon är oskyldiga, så adderar religionerna två saker som skapar den mänskliga tragedin, viljan och underkastelsen. Inte nog med att det är Allt och Allts ursprung, utan detta Ena har en vilja, och den kräver av oss människor att vi skall lyda den.
Eftersom det Ena har fått vilja, löper den risk att bli människolik, varför man vänder på kausaliteten, att först fanns gudens vilja, därefter, av misstag, genom kvinnan och äpplet, fick människan vilja genom kunskapen. Det är inte det Ena som är människans avbild, utan tvärtom. Att vi kan förstå vad den där guden hittar på, beror inte på att vi skapat honom, utan att han skapat oss till hans avbild. Därmed försvinner också all den mystik som finns hos Plotinos, när guden plötsligt blivit som gnällgubben utanför Systemet, som förmanar ungdomarna.
Men om vi är hans avbild, då agerar vi väl som han, och då krävs ingen underkastelse, ty blott den som kan avvika kan avkrävas underkastelse. Men vi kan avvika, vilket de totalitära religionerna förklarar på lite olika sätt. Men vi kan avvika. Som om guden inte vore allt. Som om kvinnans hår vore mer angeläget att beskåda än allah. Eftersom guden har vilja, som vi kan strunta i och istället dricka sprit och äta bacon, måste vi fösas in i gården, och avkrävas lydnad. Därför är första budet och namnet på religionen, Underkastelse.
Därmed är religionernas saga all hos mig, ty den innebär att somt skall accepteras och somt skall förkastas, utan diskussion, utan reflektion, utan tanke. Det är det totalitäras ondska, som rättfärdigar mord och stympning, kroppsligt och själsligt och samhälleligt.
Men är jag, som ateist och rationalist, anti-totalitär, och därför utan det gry av ondska som alla religiösa bär på sig, realiserat eller potentiellt? Att vara ateist är blott att säga att det Ena, med sin vilja och krav på underkastelse, inte finns.
Att blott negera, utan att ha något positivt, något i dess ställe, kan inte bära en ondska. Ty ondskan kommer ur något, den kan inte finnas genom allt det som inte finns, det negativa. Det måste finnas något varur ondskan kommer. Som guden, jahve allah och dess vilja.
Men jag har något positivt eftersom jag är rationalist. Jag har Förnuftet. Människans förmåga att förstå sin värld genom att ha (a priori) och kunna skapa (a posteriori) kategorier och deras samband, principerna, t ex termodynamikens andra princip, att oordningen ökar.
Det förefaller som om också jag har en totalitär grundtanke, att allt är Förnuft och att jag kräver underkastelse, ty det som är förnuftsvidrigt är inte accepterat. Och även Förnuftet har en vilja, viljan att förstå.
Vi människor är dömda till att förstå. Se bara hur vi reagerar inför streck och linjer. Människans hjärna ser dessa streck och linjer, de som finns, och arbetar hela tiden med att försöka förstå dem, med sina kategorier och sina principer. Ställ dig mycket nära Boldinis Dam i rött
(https://en.wikipedia.org/wiki/Giovanni_Boldini#/media/File:Boldini,_Lady_in_Rose.jpg)
och du ser blott linjer och streck. Men allt efter att du backar tillbaka och ser tavlan på avstånd, lyckas hjärnan göra ett sammanhang, och strax ser du en ledigt sittande vacker kvinna i den vackraste klänning. Vi är dömda att förstå. Det som finns är linjer, men det vi förstår är en vacker kvinna.
Men Förnuftet har en egenskap som de totalitära religionerna saknar. Kritiken. Den som gjorde Immanuel Kant så berömd. Och den som är det fria samhällets och den fria människans absoluta, för att inte säga principiella förutsättning. Viljan att ständigt pröva, att ständigt se gränserna. Förnuftet kräver förvisso underkastelse, men den är underkastelsen under kritiken, den ständiga prövningen.
Denna vilja till kritik formulerades kanske bäst av Popper, falsifieringens profet. Det vi vet, de principer vi har, de kategorier vi bär på, är tillfälliga. De skall kritiseras, granskas, och framför allt skall de erkännas som blott tillfälliga. Vi lever i en tillfällig värld. En tillfällenas värld där vi måste anta att de har en riktighet, ty annars skulle vi bli paralyserade. Men där vi ändock inser att de är tillfälliga. Termodynamikens andra lag är blott en lag för tillfället. Förnuftet kräver av oss en underkastelse under kritiken, att ständigt pröva lagen och att ständigt vara beredda på att förkasta den, för en bättre lag.
Därför kan jag medge att jag har en totalitär idé, men att den inte bär religionens ondska. Ingen kan dödas för att den ifrågasätter termodynamikens andra lag. Istället hyllas den, ty den följer den grundläggande principen av kritik. Det som är hotet i religionen, är en grundläggande princip hos Förnuftet.
Ifrågasättandet är de auktoritäras, religionernas och därmed ondskans fiende. Det är det som skapar en reva i vår värld, som ger oss osäkerheten, men också utvecklingens möjligheter. Därför skall vi bekämpa de totalitära religionerna och de auktoritära.
Varhelst du hör krav på lydnad och på lojalitet, skall du hävda Förnuftet.
Öllsjö den 28 juni 2019
RSS-flöde
