Man kan ha tesen att kapitalismen äter allt i sin väg. När kommunismen föll i Ryssland ville de äta samhället, med de mest extrema marknadsreformerna, helt efter lärobokens teoretiska modeller. En Wild west kapitalism.
Nu har det fått upp ögonen för försvagningen av staten som sker i Västeuropa. Nu vill den överta det som den tidigare förnekade, och som därför folket byggde upp, staten. Nu hävdas att företagen skall göra det, ty vi måste göra det och vi är kan bättre än staten. Detta knaprande på den demokratiska staten kallas CSR, corporate social responsibility, företagets sociala ansvar.
I de gamla bruksorterna fanns den starka kapitalisten, som drev bruket. Och som drev bygdens handelsbod, sjukvård och skola. Det var den paternalistiska kapitalismen, där företaget genom sin ägare ingrep i allas vardag, både på arbetet och utanför. Det var ett stort socialt ansvar man tog. Kanske inte i första hand för att visa omsorg om sina medmänniskor, utan för att ha en lugn och fin arbetsstyrka.
Det kan förefalla som en situation där alla vinner. Men man skall inse att aktiviteterna är inte drivna av andras omsorgstankar, utan av företagets omsorgstanke. Det är det som värnar företaget, det som värnar bruket, som genomförs. Annat kan förvisso göras, men finner inte bruket en fördel, görs den inte.
Därför är paternalism inte demokratiskt, i meningen av t ex allas lika värde, ty värdet definieras genom vinsten för bruket. Staten har däremot kravet att vara demokratiskt, att se till individens behov och inte till statens behov.
När bolagen idag drivs till eller väljer att följa CSR-ideologin, så är det en liknande paternalism. Grunden för agerandet är att vara legitim, för att attrahera resurser, eller för att mer direkt bidra till vinsten. De resurser de utnyttjar i CSR används utifrån deras strategi och deras mål. De används inte för att uppnå samhälleliga mål, formulerade genom den process vi känner som demokrati.
Frågan är om det är önskvärt att kapitalistiska företag skall ingripa i samhälleliga processer utanför deras omedelbara aktivitet. De har ju redan ett oerhört inflytande genom sin ordinarie verksamhet. Skall de nu, likt brukspatronen, organisera, utifrån sitt intresse, samhällsprocesser?
En högerekonom, Milton Friedman, sade att de absolut inte skall göra det. Han såg CSR som en stöld från aktieägarna. Det företagen spenderar på att stödja samhälleliga processer är att använda aktieägarnas pengar, som är deras, och som det är upp till dem att avgöra användningsområdet för.
Vänstermänniskan, och då menar jag den gamla vänstern, inte dagens nyrasister och totalitära ideologiers kramare, står på statens sida, och menar att god beskattning tar de resurserna och fördelar dem till aktiviteter som varken företagen eller deras aktieägare beslutar om, utan det är folket, genom demokratin, som beslutar om deras användning.
Är det kapitalisten eller företaget eller folket som skall avgöra det? Skall resurserna kanaliseras via aktieägares intresse, som Friedman förespråkar, eller via företagens intresse, som CSR förespråkar eller folkets intresse, som socialisten förespråkar?
Den demokratiska socialisten ser CSR, inte som en teknik att göra kapitalismen social, utan som ett sätt att öka kapitalismens penetration av samhället. CSR är inte ett angrepp på kapitalismen, utan en utvidgning av den.
Öllsjö den 23 juni 2019
Nu har det fått upp ögonen för försvagningen av staten som sker i Västeuropa. Nu vill den överta det som den tidigare förnekade, och som därför folket byggde upp, staten. Nu hävdas att företagen skall göra det, ty vi måste göra det och vi är kan bättre än staten. Detta knaprande på den demokratiska staten kallas CSR, corporate social responsibility, företagets sociala ansvar.
I de gamla bruksorterna fanns den starka kapitalisten, som drev bruket. Och som drev bygdens handelsbod, sjukvård och skola. Det var den paternalistiska kapitalismen, där företaget genom sin ägare ingrep i allas vardag, både på arbetet och utanför. Det var ett stort socialt ansvar man tog. Kanske inte i första hand för att visa omsorg om sina medmänniskor, utan för att ha en lugn och fin arbetsstyrka.
Det kan förefalla som en situation där alla vinner. Men man skall inse att aktiviteterna är inte drivna av andras omsorgstankar, utan av företagets omsorgstanke. Det är det som värnar företaget, det som värnar bruket, som genomförs. Annat kan förvisso göras, men finner inte bruket en fördel, görs den inte.
Därför är paternalism inte demokratiskt, i meningen av t ex allas lika värde, ty värdet definieras genom vinsten för bruket. Staten har däremot kravet att vara demokratiskt, att se till individens behov och inte till statens behov.
När bolagen idag drivs till eller väljer att följa CSR-ideologin, så är det en liknande paternalism. Grunden för agerandet är att vara legitim, för att attrahera resurser, eller för att mer direkt bidra till vinsten. De resurser de utnyttjar i CSR används utifrån deras strategi och deras mål. De används inte för att uppnå samhälleliga mål, formulerade genom den process vi känner som demokrati.
Frågan är om det är önskvärt att kapitalistiska företag skall ingripa i samhälleliga processer utanför deras omedelbara aktivitet. De har ju redan ett oerhört inflytande genom sin ordinarie verksamhet. Skall de nu, likt brukspatronen, organisera, utifrån sitt intresse, samhällsprocesser?
En högerekonom, Milton Friedman, sade att de absolut inte skall göra det. Han såg CSR som en stöld från aktieägarna. Det företagen spenderar på att stödja samhälleliga processer är att använda aktieägarnas pengar, som är deras, och som det är upp till dem att avgöra användningsområdet för.
Vänstermänniskan, och då menar jag den gamla vänstern, inte dagens nyrasister och totalitära ideologiers kramare, står på statens sida, och menar att god beskattning tar de resurserna och fördelar dem till aktiviteter som varken företagen eller deras aktieägare beslutar om, utan det är folket, genom demokratin, som beslutar om deras användning.
Är det kapitalisten eller företaget eller folket som skall avgöra det? Skall resurserna kanaliseras via aktieägares intresse, som Friedman förespråkar, eller via företagens intresse, som CSR förespråkar eller folkets intresse, som socialisten förespråkar?
Den demokratiska socialisten ser CSR, inte som en teknik att göra kapitalismen social, utan som ett sätt att öka kapitalismens penetration av samhället. CSR är inte ett angrepp på kapitalismen, utan en utvidgning av den.
Öllsjö den 23 juni 2019
RSS-flöde
