Människor har avkrävts svar på frågan om de är för eller emot mångkultur. Givetvis kommer de socialt välanpassade, men outhärdliga godhetsknarkarna med sin simpla godhetsutsaga, att jag är för mångkultur. Och därefter kommer omedelbart deras ondska, när de brunsmetar någon som inte är som dem, som t ex att säga, att konsekvenserna av att inte ha mångkultur är ohyggliga (med tyst eller uttalad referens till nazityskland).
Sådana känner vi igen som Skansen-Söder-personen, dvs de godhetsknarkarna som bor på den mest kulturellt homogena plätt vi har i Sverige, Söder i Stockholm. (https://www.gp.se/ledare/zafar-svenskar-gillar-m%C3%A5ngfald-p%C3%A5-lagom-avst%C3%A5nd-1.7231451 ) Vi känner igen det som plattityderna från politikerna.
Men skärskådar man innebörden i deras mångkultur genom deras handlingar och beteende, så inskränker det sig till att uppskatta en dansuppvisning från Moldavien, en mångfald i vinet, då man till det italienska vinet adderat ett lerlagrat vin från Georgien. Plus att man har en charmig svarthårig vän från Bulgarien.
Men mångkultur måste rimligen innebära att det är mer än mat och vin. Det måste innebära det som är kultur, dvs agerande och levnadsmönster. Hederskultur är en kultur. Att hålla kvinnorna kort, fjättrade till hem och till föräldrars val, är en kultur. Det är ett mönstrat agerande som är tätt lierat med islamkultur och klankultur.
När en släkting blivit intagen på ett sjukhus, kommer klanen och belamrar sjukhuset och dess resurser. Även det är kultur.
Det högljudda pratandet på tåget är kultur.
Judarnas och muslimernas könsstympning av flickor och pojkar är kultur.
Plötsligt infinner sig begränsningarna. Självfallet skall barnet inte könsstympas. Självfallet skall kvinnan själv välja sin kärlek och krypa till sängs med den hon vill, utan att hon riskerar livet.
Plötsligt försvann mångkulturen. Nu är det inte kultur per se, utan specifika kulturyttringar som accepteras, andra inte.
Men utifrån vilken grund avgörs vad som är acceptabel kultur och inte acceptabel kultur?
Finns det akulturella normer som kan avgöra det acceptabla, eller är alla normer knutna till specifika kulturer? Blott i fallet med akulturella normer kan man hävda att man har mångkultur, med universella begränsningar i dess yttringar. Finns det inga universella normer, då är allt kultur, varför inskränkningar på t ex hederskultur, är en kulturs övergrepp på en annan.
Då är det inte mångkultur, utan monokulturens bestämning av de acceptabla kulturella yttringarna.
Det är blott totalitära föreställningar som kan hävda universella normer. Vi människor har inget sätt att föreställa oss något universellt, utan att därmed bli totalitär. Därför blir vårt enda riktiga agerande att hävda att kulturer kan stå mot varandra, och blott rationella argument och makt kan avgöra vilken kultur som får övertaget. Därmed avskriver vi också mångkulturen.
Öllsjö den 20 juni 2019
Sådana känner vi igen som Skansen-Söder-personen, dvs de godhetsknarkarna som bor på den mest kulturellt homogena plätt vi har i Sverige, Söder i Stockholm. (https://www.gp.se/ledare/zafar-svenskar-gillar-m%C3%A5ngfald-p%C3%A5-lagom-avst%C3%A5nd-1.7231451 ) Vi känner igen det som plattityderna från politikerna.
Men skärskådar man innebörden i deras mångkultur genom deras handlingar och beteende, så inskränker det sig till att uppskatta en dansuppvisning från Moldavien, en mångfald i vinet, då man till det italienska vinet adderat ett lerlagrat vin från Georgien. Plus att man har en charmig svarthårig vän från Bulgarien.
Men mångkultur måste rimligen innebära att det är mer än mat och vin. Det måste innebära det som är kultur, dvs agerande och levnadsmönster. Hederskultur är en kultur. Att hålla kvinnorna kort, fjättrade till hem och till föräldrars val, är en kultur. Det är ett mönstrat agerande som är tätt lierat med islamkultur och klankultur.
När en släkting blivit intagen på ett sjukhus, kommer klanen och belamrar sjukhuset och dess resurser. Även det är kultur.
Det högljudda pratandet på tåget är kultur.
Judarnas och muslimernas könsstympning av flickor och pojkar är kultur.
Plötsligt infinner sig begränsningarna. Självfallet skall barnet inte könsstympas. Självfallet skall kvinnan själv välja sin kärlek och krypa till sängs med den hon vill, utan att hon riskerar livet.
Plötsligt försvann mångkulturen. Nu är det inte kultur per se, utan specifika kulturyttringar som accepteras, andra inte.
Men utifrån vilken grund avgörs vad som är acceptabel kultur och inte acceptabel kultur?
Finns det akulturella normer som kan avgöra det acceptabla, eller är alla normer knutna till specifika kulturer? Blott i fallet med akulturella normer kan man hävda att man har mångkultur, med universella begränsningar i dess yttringar. Finns det inga universella normer, då är allt kultur, varför inskränkningar på t ex hederskultur, är en kulturs övergrepp på en annan.
Då är det inte mångkultur, utan monokulturens bestämning av de acceptabla kulturella yttringarna.
Det är blott totalitära föreställningar som kan hävda universella normer. Vi människor har inget sätt att föreställa oss något universellt, utan att därmed bli totalitär. Därför blir vårt enda riktiga agerande att hävda att kulturer kan stå mot varandra, och blott rationella argument och makt kan avgöra vilken kultur som får övertaget. Därmed avskriver vi också mångkulturen.
Öllsjö den 20 juni 2019
RSS-flöde
