Den svenska staten kan bistå med pengar eftersom den kan låna pengar billigt, då den inte är så hårt skuldsatt och eftersom den har rätten att beskatta ett samhälle, som är ganska välmående. Svenska staten har dock inte samlat egna pengar på hög som den kan bistå med. Den måste låna för att ge bort till företagen.
Men företagen då, har inte de egna pengar? Jo, företagen har egna pengar, det som kallas Eget kapital, som består av ägarens insats, som i aktiebolag kallas aktiekapital och tidigare kvarhållna vinster. Men idag skall räkningar betalas, och det betalas inte från Eget kapital, utan från kassan. Den räcker inte långt i många fall, varför bolagen behöver mer pengar. De kan få det genom att antingen låna pengar, genom att få ägarna att stoppa in mer pengar, eller att få pengar av staten.
Många bolag har en balansräkning, som vi som undervisar morgondagens ekonomer kallar trimmad balansräkning. Det innebär att man, givet den affärsmässiga risken, har en så optimal fördelning som möjligt mellan skulder och eget kapital. Det innebär oftast att bolagen tenderar att ha höga skulder, ty lån är billigare än eget kapital. Genom vår finansiella teori och genom aktieägarnas krav på avkastning, drivs bolagen till en hög belåning. Får bolagen mycket pengar på hög, läggs de sällan i kassavalvet och bokförs som eget kapital, utan delas ut.
Ja, vi har t o m en teori, agentteorin, som säger att om aktieägarna inte tömmer bolagen på överskottet av pengar, kommer företagsledningen att investera pengarna i verksamhet som gör bolagen större, men nödvändigtvis inte mer profitabla för aktieägarna. Föredömet enligt den teorin är därför magra bolag, som är svältfödda på pengar, så att de ständigt söker efter maximal skuldsättning och därmed avkastning, till gagn för aktieägarna.
Den teorin står i kontrast till den gamla socialdemokratiska politiken som innebar att bolagen fick goda skattevillkor om de behöll pengarna i bolaget. Givetvis med baktanken att pengarna användes till, kanske inte de mest profitabla investeringarna, men till högre sysselsättning. Då lutade klasskampen mer till gagn för arbetaren och dennes sysselsättning.
Men klasskampen har förändrats, med början under 80-talet, och idag lutar det över till kapitalets fördel. Slimmade balansräkningar blev uttrycket för den förändrade klasskampen, där bolagen skulle dräneras på kapital, så att företagsledningen inte skapade sysselsättning för arbetare på aktieägarnas bekostnad.
Därför står bolagen idag sämre rustade med egna pengar och med egna förmågor att låna, relativt under sysselsättningsepoken.
Men om nu bolagen delat ut sitt kapital, kan de ju får det tillbaka genom att aktieägarna skjuter till pengar. Men ingenstans har det talats om att aktieägarna skall ta sitt ansvar för sitt bolag genom att tillskjuta pengar. Ingen har sagt, med hög röst, att nu gäller det att vi alla ställer upp. Aktieägarna kanske anses få lida tillräckligt genom att deras aktiers värde på börsen sjunker i värde. Men vi som äger aktier vet att vi inte förlorar pengar förrän aktierna omsätts. Således har aktieägarna som inte sålt, inte förlorat en krona.
Det finns ingen mekanism varigenom staten kan ålägga aktieägarna att skydda sina bolag genom att investera mer pengar i bolagen. Som jag skrivit i en av mina artiklar, aktieägarna får lov att vara dåliga förlorare (https://www.jstor.org/stable/4227062?seq=1). De behöver inte ta ansvar för sina bolag. De har begränsat ansvar, dvs de får vinsterna, men de tar bara den delen av förlusterna som täcks av bolagets egna kapital, ytterst aktiekapitalet.
Aktieägarna har därför en sits som kallas hold-up i agentteorin. Utpressning kallas det i vanligt språk. Aktieägarna har ingen skyldighet att rädda bolaget, det går under i en konkurs, arbetarna blir arbetslösa, landet förlorar exportintäkter och sysselsättning och skatter. Om inte staten går in med pengar, ty utpressarna, aktieägarna, måste inte kasta in pengar i bolaget.
Inför denna utpressningssituation, som staten inte kan göra något åt, ty aktieägarnas begränsade ansvar är en helig princip (och bör kanske också få vara det), kan staten göra en sak, nämligen begära att få aktier i utbyte mot sina pengar. Genom att begära aktier säger staten att den hjälper till, men att aktieägarna, som inte vill avstå sina egna pengar, får i alla fall finna sig i att deras ägande blir utspätt. De har kvar sina aktier, men genom de nya aktierna, delas bolagets värde på fler än tidigare.
Genom att begära ägande kan staten således sätta ett pris på sin hjälp, riktad mot aktieägarna. Staten tar således betalt för sin hjälp. Högerfolket gapar och skriker om förstatligandets hemskheter. Men vad staten gör, är enbart att ge incitament till aktieägarna att tänka efter. Vill ni inte rädda bolaget själva, räddar staten det, till priset av aktieägarnas ägandeutspädning. Det är att tala kapitalistiska språket med kapitalister. Det är inte socialism, utan ren och skär kapitalism, där staten försöker minska kapitalisternas utpressningssits genom att tillämpa kapitalism.
Öllsjö den 15 maj 2020