Coronakrisen har lett till ett rop på staten. Det tycks som om socialisterna förkärlek för en stark stat delas av alla idag. Det är staten som skall bära den risk som skapats av viruset.
En liten, obetydlig rörelse finns dock för att finna en lösning hos kapitalisterna och marknaden. I Svenska Dagbladet skriver två debattörer, att vi skall söka lösningar som bygger på kapitalistiskt ägande (https://www.svd.se/stodpaket-racker-inte--los-strukturella-problem). De säger att man skall göra det profitabelt att hjälpa företagen. Då ansluter kapitalisten och hjälper till.
Det är tänkvärt och önskvärt att föreslå alternativ till staten som den enda lösningen. Gott så.
Men man kan tänka sig ett tredje alternativ. Företagen knäar, somliga går under. I debattartikeln skriver de bl a om tjänsteföretag, som saknar fast kapital som de kan ha som borgen för att låna sig ur krisen.
Vad de glömmer är arbetarna, de som är tjänsteföretagens enda kapital. Det är löneutbetalningarna som får tjänsteföretagen på knä. Inte skulder till banker och leverantörer. Med staten som räddare av företagen, befrias företagen från en del av löneutbetalningarna genom att arbetarna ges permitteringslön från staten.
En tredje lösning är att arbetarna tar en del av risken i företagen genom att avstå delar av sin lön. Risken i företagen kan delas mellan kapitalägarna, som avstår sitt kapital och sin avkastning, och arbetarna, som avstår delar av sin lön.
Den tredje lösningen beaktas inte, ty arbetarägande ligger inte inom dagens tankevärld. En gång försökte Socialdemokraterna införa arbetarägande genom löntagarfonder. Det kallades av borgarna för allehanda negativa saker. Ja, det fick t o m ut borgarna att göra det som arbetarrörelsen ägnat sig åt i nästan hundra år, att demonstrera. Förslaget försvann så småningom helt.
Men arbetaren kan ta ansvar för sitt arbete och för sitt företag genom att vara risktagare, likt kapitalisten. Givetvis med den ersättning som kapitalisten får genom att vara risktagare, få inflytande och få del i riskens positiva del, avkastningen.
Låter detta visionärt och sovjetiskt? Mja, det finns redan delvis realiserat i ett av den svenska kapitalismens mest centrala organisation, Svenska Handelsbanken. Där finns Oktogonen, som är en fond där banken avsätter en del av vinsten, förutsatt att den totala vinsten slår det krav på prestation relativt konkurrenterna som är uppsatt. När arbetaren lämnar företagen, får den sin insatta andel.
Förvisso har Oktogonen brister, då fonden består av bankens egna aktier, vilket kanske inte är den bästa fond att ta till om banken kommer i kris och dess aktievärde förminskas. Det har också vissa brister i att den inte förefaller vara demokratisk, dvs att arbetarna i banken samlas och beslutar hur de skall besluta på bolagsstämma och i styrelsen. Men det är början på ett mer visionärt sätt att få arbetaren att delta i bolagets öde.
Öllsjö den 17 maj 2020
En liten, obetydlig rörelse finns dock för att finna en lösning hos kapitalisterna och marknaden. I Svenska Dagbladet skriver två debattörer, att vi skall söka lösningar som bygger på kapitalistiskt ägande (https://www.svd.se/stodpaket-racker-inte--los-strukturella-problem). De säger att man skall göra det profitabelt att hjälpa företagen. Då ansluter kapitalisten och hjälper till.
Det är tänkvärt och önskvärt att föreslå alternativ till staten som den enda lösningen. Gott så.
Men man kan tänka sig ett tredje alternativ. Företagen knäar, somliga går under. I debattartikeln skriver de bl a om tjänsteföretag, som saknar fast kapital som de kan ha som borgen för att låna sig ur krisen.
Vad de glömmer är arbetarna, de som är tjänsteföretagens enda kapital. Det är löneutbetalningarna som får tjänsteföretagen på knä. Inte skulder till banker och leverantörer. Med staten som räddare av företagen, befrias företagen från en del av löneutbetalningarna genom att arbetarna ges permitteringslön från staten.
En tredje lösning är att arbetarna tar en del av risken i företagen genom att avstå delar av sin lön. Risken i företagen kan delas mellan kapitalägarna, som avstår sitt kapital och sin avkastning, och arbetarna, som avstår delar av sin lön.
Den tredje lösningen beaktas inte, ty arbetarägande ligger inte inom dagens tankevärld. En gång försökte Socialdemokraterna införa arbetarägande genom löntagarfonder. Det kallades av borgarna för allehanda negativa saker. Ja, det fick t o m ut borgarna att göra det som arbetarrörelsen ägnat sig åt i nästan hundra år, att demonstrera. Förslaget försvann så småningom helt.
Men arbetaren kan ta ansvar för sitt arbete och för sitt företag genom att vara risktagare, likt kapitalisten. Givetvis med den ersättning som kapitalisten får genom att vara risktagare, få inflytande och få del i riskens positiva del, avkastningen.
Låter detta visionärt och sovjetiskt? Mja, det finns redan delvis realiserat i ett av den svenska kapitalismens mest centrala organisation, Svenska Handelsbanken. Där finns Oktogonen, som är en fond där banken avsätter en del av vinsten, förutsatt att den totala vinsten slår det krav på prestation relativt konkurrenterna som är uppsatt. När arbetaren lämnar företagen, får den sin insatta andel.
Förvisso har Oktogonen brister, då fonden består av bankens egna aktier, vilket kanske inte är den bästa fond att ta till om banken kommer i kris och dess aktievärde förminskas. Det har också vissa brister i att den inte förefaller vara demokratisk, dvs att arbetarna i banken samlas och beslutar hur de skall besluta på bolagsstämma och i styrelsen. Men det är början på ett mer visionärt sätt att få arbetaren att delta i bolagets öde.
Öllsjö den 17 maj 2020
RSS-flöde
