I Axessintervjun berättar Anna-Karin Wyndhamn att hon och Arpi, när de arbetade med sin bok Genusdoktrinen, hade svårigheter med att få kontakt med de som representerade genusdoktrinen.
https://www.youtube.com/watch?v=r9cTJNcv294
Det var som om de hade rätten att ifrågasätta och konfrontera andra, men själva drog sig undan. Det var som om de anammat devisen, som blott en gud, en tysk väldig furste (Fredrik II) eller stark finansfamilj kan ha: esse non videri, som kan utläsas (men det är nog inte helt korrekt): att verka, utan att bara vara, där man kan uttolka det som att man verkar, men inte själv syns.
Jag har i mina tidigare inlägg under denna rubrik berättat om hållbarhetsdoktrinen. Nu adderar jag Ladokdoktrinen. Denna historia lär oss samma sak, att inte beröra, inte ifrågasätta, inte kritisera det som skall finnas. Ty en doktrin är oantastbar.
Ladokdoktrinen handlar om Ladokrutinen, som innebär att man överför administrativa uppgifter från högskolans administration till lärarkåren. Man kallar det effektivisering och lägger till det moderna ordet digitalisering.
Ladok är ett datorbaserat system för att lagra studenters betyg på kurser. På Hedenhös tid, då jag började min akademiska bana, på 1980-talet (efter Kristus), när administrationen på universiteten utförde administrativa uppgifter för lärarna, rättade lärarna studenternas prov, satte betyget på provet, och lämnade stapeln av prov till administrationen, som förde in betygen i det som då motsvarade Ladok.
Därefter kom listan, dvs ett pappersdokument där de skrivande studenterna stod förtecknade, där lärare skulle fylla i poängen och betyget för varje student. Det var givetvis en effektivitetsförsämring, då det innebar att man införde ett tämligen enkelt moment, att se siffran på provet och skriva in det på en lista, som skulle utföras av en person som i övrigt hade kvalificerade uppgifter, som att vara lärare och forskare, och som hade dramatiskt högre lön, varför kostnaden för uppgiftens utförande var mycket hög. Denna lista fick sedan administrationen, som stansade in det i det program som så småningom kom, Ladok.
Därefter kom Ladokdoktrinen, där man sade att man kunde hoppa över listan och låta läraren själv få föra in resultaten i Ladok. Eftersom det utfördes vid datorn kunde man kalla det digitalisering, vilket onekligen låter effektivitetshöjande. Men det innebar att alla lärare fick sätta sig på skolbänken och förbruka arbetstid för att investera i en kunskap som tidigare fanns hos ett fåtal, specialiserade administratörer. Därefter skulle dessa lärare utföra denna administrativa uppgift.
Vi som känner till inlärningskurvan vet att arbetsuppgifter som upprepas, medför att arbetaren blir skickligare på att utföra uppgiften, där skicklighet både medför snabbare arbete och med mer precision. Genom att läraren sällan gör instansningen befinner den sig betydligt lägre på inlärningskurvan än en specialiserad arbetskraft, dvs det tar längre tid och med större risker för felstansning. På detta kommer att läraren kostar mer än den administrativa personalen. Således medför Ladokdoktrinen en lägre effektivitet, både i snabbhet, noggrannhet och kostnad.
När Ladokdoktrinen kom inrullande, ifrågasatte jag den med just de effektivitetsargument du precis läst. Jag begärde att få se den utredning och de kalkyler som hade gjorts för att nå fram till beslutet att införa den nya Ladokrutinen. Det tog fyr i helvete. Folk blev arga på mig. Folk kände sig förföljda av mig, som upprepade gånger, till de som jag trodde var ansvariga eller hade utredningen, ställde förfrågan om utredningen. Jag ville ju bara veta. Men en doktrin undersöker man inte. Kring den finns inget vetande. Blott doktrinens makt.
Jag erfor därför att det var en doktrin, Ladokdoktrinen. Det var en lärosats som inte kunde, som inte fick ifrågasättas. Den skulle antas. Utan diskussion. Utan kritik. Den var likt ett axiom, dvs en grundsats som inte kan, och som inte får ifrågasättas. Ja, vi kanske hellre skall kalla den för Ladokaxiomet, då det är en rutin som är oantastlig. Att gå emot Ladokdoktrinen innebär detsamma som att inte acceptera allah eller jahve, de oantastliga, på det att man inte skall brinna i helvetet, eller, i alla fall, få motsvarande straff som anställd, arbetsbefrielse.
Det synnerligen märkliga var att de flesta lärare synes ha accepterat Ladokdoktrinen. Kanske för det som Arpi säger i inslaget, att det började, likt i Wiehes sång ’Titanic’, ”Det började som en skakning på nedre däck, det fyllde oss mer med häpnad än med skräck”. Man fogade sig en aning, mest för att därmed få vara ifred. Sedan rullade det på, och plötsligt befann sig lärarna i ett klassrum där de förbrukade värdefull lärar- och forskningstid på att lära sig ett administrativt system. Men då var det försent. De som protesterade fick reprimander och korrigeringssamtal, vilket de andra såg och förstod att Ladokdoktrinen etablerades med sanktioner. För att undvika sanktioner, fortsatte man utbildningen, och gick lydigt med på att utföra administrationen, trots att en person, outbildad i ekonomi, inser att det är slöseri. Men hellre slöseri än sanktion.
Så etablerades Ladokrutinen, genom att vara en Ladokdoktrin, ja, ett Ladokaxiom.
Så skapades ett slöseri på högskolan. En ineffektivitet. Ett bedrägeri gentemot statens uppgift till högskolorna, att effektivt bedriva god akademisk utbildning och forskning.
Öllsjö den 31 maj 2020
https://www.youtube.com/watch?v=r9cTJNcv294
Det var som om de hade rätten att ifrågasätta och konfrontera andra, men själva drog sig undan. Det var som om de anammat devisen, som blott en gud, en tysk väldig furste (Fredrik II) eller stark finansfamilj kan ha: esse non videri, som kan utläsas (men det är nog inte helt korrekt): att verka, utan att bara vara, där man kan uttolka det som att man verkar, men inte själv syns.
Jag har i mina tidigare inlägg under denna rubrik berättat om hållbarhetsdoktrinen. Nu adderar jag Ladokdoktrinen. Denna historia lär oss samma sak, att inte beröra, inte ifrågasätta, inte kritisera det som skall finnas. Ty en doktrin är oantastbar.
Ladokdoktrinen handlar om Ladokrutinen, som innebär att man överför administrativa uppgifter från högskolans administration till lärarkåren. Man kallar det effektivisering och lägger till det moderna ordet digitalisering.
Ladok är ett datorbaserat system för att lagra studenters betyg på kurser. På Hedenhös tid, då jag började min akademiska bana, på 1980-talet (efter Kristus), när administrationen på universiteten utförde administrativa uppgifter för lärarna, rättade lärarna studenternas prov, satte betyget på provet, och lämnade stapeln av prov till administrationen, som förde in betygen i det som då motsvarade Ladok.
Därefter kom listan, dvs ett pappersdokument där de skrivande studenterna stod förtecknade, där lärare skulle fylla i poängen och betyget för varje student. Det var givetvis en effektivitetsförsämring, då det innebar att man införde ett tämligen enkelt moment, att se siffran på provet och skriva in det på en lista, som skulle utföras av en person som i övrigt hade kvalificerade uppgifter, som att vara lärare och forskare, och som hade dramatiskt högre lön, varför kostnaden för uppgiftens utförande var mycket hög. Denna lista fick sedan administrationen, som stansade in det i det program som så småningom kom, Ladok.
Därefter kom Ladokdoktrinen, där man sade att man kunde hoppa över listan och låta läraren själv få föra in resultaten i Ladok. Eftersom det utfördes vid datorn kunde man kalla det digitalisering, vilket onekligen låter effektivitetshöjande. Men det innebar att alla lärare fick sätta sig på skolbänken och förbruka arbetstid för att investera i en kunskap som tidigare fanns hos ett fåtal, specialiserade administratörer. Därefter skulle dessa lärare utföra denna administrativa uppgift.
Vi som känner till inlärningskurvan vet att arbetsuppgifter som upprepas, medför att arbetaren blir skickligare på att utföra uppgiften, där skicklighet både medför snabbare arbete och med mer precision. Genom att läraren sällan gör instansningen befinner den sig betydligt lägre på inlärningskurvan än en specialiserad arbetskraft, dvs det tar längre tid och med större risker för felstansning. På detta kommer att läraren kostar mer än den administrativa personalen. Således medför Ladokdoktrinen en lägre effektivitet, både i snabbhet, noggrannhet och kostnad.
När Ladokdoktrinen kom inrullande, ifrågasatte jag den med just de effektivitetsargument du precis läst. Jag begärde att få se den utredning och de kalkyler som hade gjorts för att nå fram till beslutet att införa den nya Ladokrutinen. Det tog fyr i helvete. Folk blev arga på mig. Folk kände sig förföljda av mig, som upprepade gånger, till de som jag trodde var ansvariga eller hade utredningen, ställde förfrågan om utredningen. Jag ville ju bara veta. Men en doktrin undersöker man inte. Kring den finns inget vetande. Blott doktrinens makt.
Jag erfor därför att det var en doktrin, Ladokdoktrinen. Det var en lärosats som inte kunde, som inte fick ifrågasättas. Den skulle antas. Utan diskussion. Utan kritik. Den var likt ett axiom, dvs en grundsats som inte kan, och som inte får ifrågasättas. Ja, vi kanske hellre skall kalla den för Ladokaxiomet, då det är en rutin som är oantastlig. Att gå emot Ladokdoktrinen innebär detsamma som att inte acceptera allah eller jahve, de oantastliga, på det att man inte skall brinna i helvetet, eller, i alla fall, få motsvarande straff som anställd, arbetsbefrielse.
Det synnerligen märkliga var att de flesta lärare synes ha accepterat Ladokdoktrinen. Kanske för det som Arpi säger i inslaget, att det började, likt i Wiehes sång ’Titanic’, ”Det började som en skakning på nedre däck, det fyllde oss mer med häpnad än med skräck”. Man fogade sig en aning, mest för att därmed få vara ifred. Sedan rullade det på, och plötsligt befann sig lärarna i ett klassrum där de förbrukade värdefull lärar- och forskningstid på att lära sig ett administrativt system. Men då var det försent. De som protesterade fick reprimander och korrigeringssamtal, vilket de andra såg och förstod att Ladokdoktrinen etablerades med sanktioner. För att undvika sanktioner, fortsatte man utbildningen, och gick lydigt med på att utföra administrationen, trots att en person, outbildad i ekonomi, inser att det är slöseri. Men hellre slöseri än sanktion.
Så etablerades Ladokrutinen, genom att vara en Ladokdoktrin, ja, ett Ladokaxiom.
Så skapades ett slöseri på högskolan. En ineffektivitet. Ett bedrägeri gentemot statens uppgift till högskolorna, att effektivt bedriva god akademisk utbildning och forskning.
Öllsjö den 31 maj 2020
RSS-flöde
