Det kan ses som att den som bjuder alltid har en baktanke, att vilja vinna något genom bjudningen. Det är således ingen välgörenhet, ingen generositet, ingen glädje i att ge, utan an baktanke, att erhålla något genom lunchen.
I den kalla nyliberala världen av egoistiskt agerande människor, är detta rimligt. Ingen gör något, om det inte finns en vinst i agerandet. I den världen är människan lat och företar sig inget, om det inte finns incitament. Att bjuda på en lunch gör man blott och enbart om det finns någon intäkt av lunchen, att man vinner något. Generositet, dvs att ge utan förväntan om motprestation, finns inte. I den nyliberala världen ger en person, kanske under täckelse av generositet, men det finns alltid en bakomliggande agenda, en förväntan på att få något tillbaka som kan motivera kostnaden för måltiden.
Men vad är skillnaden om man tror att det finns något sådant som en fri lunch, att den som bjuder inte har någon baktanke, att det blott finns glädjen att ge? Blir världen genast mer rosenröd och behaglig? Blir då lunchen fri?
Nej, det finns inget sådant som en fri lunch. Ty även om den generöse saknar en agenda, så uppstår något hos mottagaren av den fria lunchen, som gör den mindre fri.
Gåvan, heter en bok av Marcel Mauss, som hävdar att en gåva skapar en skuld hos mottagaren. Ömsesidighet är betecknande förmänniskan. Det syns på marknads sätt i varuhuset där jag tar en liter mjölk och lämnar pengar i utbyte. Det är ett tydligt och prissatt utbyte, en akt av ömsesidighet.
Men en gåva rymmer också en akt av ömsesidighet. Gåvan skapar hos mottagaren en känsla av skuld. Denna skuld kan vara en del i ett socialt, ömsesidigt band som finns mellan den som ger och den som tar emot gåvan. Speciellt tydligt är det i långa relationer. Där kan de olika skulder som uppkommer, återbetalas på olika sätt. Hon hjälper mig att hitta lite artiklar och jag ger henne en lunch senare. Det ser ut som att bägge är gåvor, men de är utbyten i en social relation. Ju mer avancerad och hjärtlig relationen är, ju svårare är det att se ’växelkursen’ på det som utbyts. Kanske det är en av poängerna i de nära relationernas utbyten, att de saknar växelkurs, dvs det finns inget pris på det ena som kan möta priset på det andra.
Vi människor springer omkring med interna balansräkningar, med fordringar och skulder. Kanske den mest fria lunchen är den som ges för att manifestera att vi två har en stor gemenskap, i att jag har stora fordringar på dig, och du har därmed stora skulder till mig, men exakt samtidigt så har jag stora skulder till dig, varför du har stora fordringar på mig. Den mest fria lunchen är kanske den som inte är ett sätt att minska en av dessa skulder, utan blott för att manifestera den starka gemenskap man har genom ömsesidigt stora skulder och fordringar?
Men den tredje möjligheten är den oerhörda glädje man kan känna inför en annan person, att man vill omge den med glädje, vilket kan vara en lunch. I den glädjen finns blott glädjen, hel och ren, utan baktanke på att få något, utan skapande av skuld hos den andre. Blott glädje. Och den som får lunchen deltar i glädjen. Utan känsla av uppkommen skuld.
Vi vore inte människor om vi inte i en lunch kan erfara en glädje. Då är lunchen fri, fri från baktankar och balansräkningar. Blott människorna och deras glädje gentemot varandra finns. En glädje vi kan kalla kärlek.
Slutsatsen är således, att det finns en fri lunch, den mellan människor som älskar varandra.
Öllsjö den 23 maj 2020