Med demokrati avses då att samtal och debatter förs och beslut baseras på vad dessa debatter leder till. Men demokrati är också att beslut aldrig är huggna i sten. Ty debatten slutar aldrig. Det finns inget slut på debatten. Ty det finns ingen sanningarnas sanning. Likt Poppers falsifieringstanke, att det vi vet idag är det vi ännu inte lyckats falsifiera. Vi skall ständigt ifrågasätta, och vara villiga att ompröva om vi finner, genom den rationella diskussionen, att det kanske inte var det bästa vi gjorde.
Om vi har, efter lång och god rationell debatt, nått beslutet A, då har vi inte nått vägs ände. Det står envar fritt att ifrågasätta A, och försöka vinna andras gillande för ett annat beslut, B. Beslutet A har då att visa sin styrka, genom att stå emot kritiken.
Igår skrev jag om kommunismen. De har den leninistiska principen, att förvisso kan man i partiet ha en debatt, men när beslutet A är fattat, kan det inte ifrågasättas. A kan inte diskuteras. Det är rakt motsatt demokratin och falsifieringen princip, att ständigt pröva det man håller för sant och riktigt.
Det goda fröet är därför principen att ständigt övertyga den andre. När någon säger ”Nog om detta, så här är det’, då sås det onda fröet. Då krossas individens rätt att debattera, att ifrågasätta. Då krossas individen och framtidens möjligheter.
Totalitarismen, att sanningen finns och är odiskuterbar, att ledaren, partiet eller guden har sanningen, som inte kan diskuteras, är det onda fröet. När man överger principen att övertyga den andre, då har man slagit in på den onda vägen.
Varje människa räknas, alla människor har lika värde, genom att varje människa får försöka övertyga den andre. Ingen har mer rätt till att övertyga den andre. Alla har rätt och har möjlighet att övertyga den andre.
Stevan Dedijer, en forna kommunistisk kärnfysiker, kom till Sverige och fann att den svenska socialismen var det han hade sökt. Han sade att tusen frågor var viktigare än ett svar. Att ifrågasätta, att diskutera, var hans livsluft. Han blev min favorit och lärare på företagsekonomiska institutionen i Lund.
X och Q (av barmhärtighet, trots att inget skäl för för det, är personerna anonymiserad), avdelningschef och programansvarig på institutionen för Y vid Högskolan Z, var hans motsats. Inför ett programmöte skrev jag till lärarna: ” Program orientation: I have submitted material concerning PRME (see page 3). I think that we should decide if B&F collegium supports or decline the PRME initiative, so we can integrate the ideas in the courses we develop. My basic assumption is that it is for the collegium to decide about the education. So, I suggest two decision: 1. Should we decide about the initiative PRME today, yes or no? And 2. If yes on 1., should we accept or decline the PRME. I propose 1. Yes, and 2. No.”
X och Q skrev till mig: “På agendan till B&F-mötet imorgon, onsdag finns en punkt om omröstning bland lärarna i gruppen om deras inställning till PRME samt huruvida ni ska arbeta enligt detta eller inte. Vi vill uppmärksamma dig på att detta inte är något som B&F-inriktningen kan ta beslut om. Du har inte heller rätt att avkräva några ställningstaganden från enskilda medarbetare. Därmed ska programpunkten strykas. “
X och Q ansåg att de inte behövde övertyga mig. De ansåg att ingen behövde övertygas, ty likt leninismens ledarprincip, var beslutet A fattat, och då tiger man och lyder. Jag ville att vi skulle vara övertygade medarbetare, inte lydande medarbetare.
X och Q:s agerande är demokratins motsats, det onda fröet.
Jag sitter dagligdags i handledning med studenter. Jag leds av övertygelsens princip. Jag säger aldrig till dem att stryka något. Jag frågar dem och försöker vinna dem genom rationell debatt. Jag begär att de skall tänka. Jag har visat dem Kants text, där han för fram Upplysningens ideal: Våga tänka. Och adderar mitt eget lilla tillägg: Våga tala. Inget är sanningarnas sanning. Allt kan diskuteras. Och min förhoppning är att jag vinner studenterna, främst genom deras egen förmåga att tänka, men också genom mina egna arguments styrka, vars styrka avgörs av deras tanke.
Jag hade kunnat tillämpa X och Q:s agerande: Stryk detta. Och lagt till makten, att annars blir ni underkända (dvs arbetsbefriade). Men jag står på mig, i min tro att kunna vinna den andre för mina argument.
Det samhälle och den organisation som låter varje individ tänka och föra fram sina tankar, som har den ständiga debatten, där envar har rätt att hela tiden försöka övertyga den andre, är det goda samhället och den goda organisationen. När samhället eller organisationen säger att debatten inte skall föras, att programpunkten skall strykas, då har man övergett principen att den andre skall övertygas. Då har man sått det onda fröet.
Det är inte lydnad som utmärker det goda, utan det ständiga övertygandet. Kan du inte övertyga den andre, skall du inte be den andre tiga. Det är du som skall tiga.
Öllsjö den 11 maj 2020
DC Hur går det då med de med det onda fröet? X är fortfarande avdelningschef medan Q är kommunstyrelsens ordförande i en kommun, dvs högsta punkten i den kommunala demokratin. Så går det för de som bär det onda fröet i dagens Sverige. DS