​Igår försökte jag leda till bevis att den demokratiska socialismen, som historiskt inte lett till de tragedier som kristendom, islam, judendom, kommunism och nazism lett till, kommer av att den demokratiska socialismen just är demokratisk. Demokrati tycks vara det främsta vaccin som kan injiceras för att undvika dödliga ideologier.

Med demokrati avses då att samtal och debatter förs och beslut baseras på vad dessa debatter leder till. Men demokrati är också att beslut aldrig är huggna i sten. Ty debatten slutar aldrig. Det finns inget slut på debatten. Ty det finns ingen sanningarnas sanning. Likt Poppers falsifieringstanke, att det vi vet idag är det vi ännu inte lyckats falsifiera. Vi skall ständigt ifrågasätta, och vara villiga att ompröva om vi finner, genom den rationella diskussionen, att det kanske inte var det bästa vi gjorde.

Om vi har, efter lång och god rationell debatt, nått beslutet A, då har vi inte nått vägs ände. Det står envar fritt att ifrågasätta A, och försöka vinna andras gillande för ett annat beslut, B. Beslutet A har då att visa sin styrka, genom att stå emot kritiken.

Igår skrev jag om kommunismen. De har den leninistiska principen, att förvisso kan man i partiet ha en debatt, men när beslutet A är fattat, kan det inte ifrågasättas. A kan inte diskuteras. Det är rakt motsatt demokratin och falsifieringen princip, att ständigt pröva det man håller för sant och riktigt.

Det goda fröet är därför principen att ständigt övertyga den andre. När någon säger ”Nog om detta, så här är det’, då sås det onda fröet. Då krossas individens rätt att debattera, att ifrågasätta. Då krossas individen och framtidens möjligheter.

Totalitarismen, att sanningen finns och är odiskuterbar, att ledaren, partiet eller guden har sanningen, som inte kan diskuteras, är det onda fröet. När man överger principen att övertyga den andre, då har man slagit in på den onda vägen.

Varje människa räknas, alla människor har lika värde, genom att varje människa får försöka övertyga den andre. Ingen har mer rätt till att övertyga den andre. Alla har rätt och har möjlighet att övertyga den andre.

Stevan Dedijer, en forna kommunistisk kärnfysiker, kom till Sverige och fann att den svenska socialismen var det han hade sökt. Han sade att tusen frågor var viktigare än ett svar. Att ifrågasätta, att diskutera, var hans livsluft. Han blev min favorit och lärare på företagsekonomiska institutionen i Lund.

X och Q (av barmhärtighet, trots att inget skäl för för det, är personerna anonymiserad), avdelningschef och programansvarig på institutionen för Y vid Högskolan Z, var hans motsats. Inför ett programmöte skrev jag till lärarna: ” Program orientation: I have submitted material concerning PRME (see page 3). I think that we should decide if B&F collegium supports or decline the PRME initiative, so we can integrate the ideas in the courses we develop. My basic assumption is that it is for the collegium to decide about the education. So, I suggest two decision: 1. Should we decide about the initiative PRME today, yes or no? And 2. If yes on 1., should we accept or decline the PRME. I propose 1. Yes, and 2. No.”

X och Q skrev till mig: “På agendan till B&F-mötet imorgon, onsdag finns en punkt om omröstning bland lärarna i gruppen om deras inställning till PRME samt huruvida ni ska arbeta enligt detta eller inte. Vi vill uppmärksamma dig på att detta inte är något som B&F-inriktningen kan ta beslut om. Du har inte heller rätt att avkräva några ställningstaganden från enskilda medarbetare. Därmed ska programpunkten strykas. “

X och Q ansåg att de inte behövde övertyga mig. De ansåg att ingen behövde övertygas, ty likt leninismens ledarprincip, var beslutet A fattat, och då tiger man och lyder. Jag ville att vi skulle vara övertygade medarbetare, inte lydande medarbetare.

X och Q:s agerande är demokratins motsats, det onda fröet.

Jag sitter dagligdags i handledning med studenter. Jag leds av övertygelsens princip. Jag säger aldrig till dem att stryka något. Jag frågar dem och försöker vinna dem genom rationell debatt. Jag begär att de skall tänka. Jag har visat dem Kants text, där han för fram Upplysningens ideal: Våga tänka. Och adderar mitt eget lilla tillägg: Våga tala. Inget är sanningarnas sanning. Allt kan diskuteras. Och min förhoppning är att jag vinner studenterna, främst genom deras egen förmåga att tänka, men också genom mina egna arguments styrka, vars styrka avgörs av deras tanke.

Jag hade kunnat tillämpa X och Q:s agerande: Stryk detta. Och lagt till makten, att annars blir ni underkända (dvs arbetsbefriade). Men jag står på mig, i min tro att kunna vinna den andre för mina argument.

Det samhälle och den organisation som låter varje individ tänka och föra fram sina tankar, som har den ständiga debatten, där envar har rätt att hela tiden försöka övertyga den andre, är det goda samhället och den goda organisationen. När samhället eller organisationen säger att debatten inte skall föras, att programpunkten skall strykas, då har man övergett principen att den andre skall övertygas. Då har man sått det onda fröet.
Det är inte lydnad som utmärker det goda, utan det ständiga övertygandet. Kan du inte övertyga den andre, skall du inte be den andre tiga. Det är du som skall tiga.

Öllsjö den 11 maj 2020

DC Hur går det då med de med det onda fröet? X är fortfarande avdelningschef medan Q är kommunstyrelsens ordförande i en kommun, dvs högsta punkten i den kommunala demokratin. Så går det för de som bär det onda fröet i dagens Sverige. DS

Vi, kommunister och socialister, sjunger samma sång: https://www.youtube.com/watch?v=2rVyHWbqZ1o

Vi, kommunister och socialister, har samma materiella ekonomiska analys, baserad på Marx’ Kapitalet.

Jag har här hävdat, om och om igen, att islam, kristendom och judendom bär samma onda frö, det abrahamitiska ondskefulla fröet. Det som förklarar varför det finns terrorister i alla tre läger, varför kvinnor kan få så underordnad roll i deras samhällen, och varför samhällen där de dominerar, sällan får någon god utveckling.  

Sveriges goda utveckling under 1900-talet utmärktes av den dominerande pragmatiska demokratiska socialismen hos Socialdemokraterna, samtidigt som kristendomen förlorade sitt inflytande.

Frågan jag måste ställa mig är om den demokratiska socialismen bär ett liknande ondskefullt frö som kommunismen bär. Precis som de abrahamitiska religionerna har samma ursprung, har socialismen och kommunismen liknande ursprung. Har då socialismen samma ondskefulla frö till terror och våld som kommunismen har?

Tittar vi runt i länderna som haft styrande partier som vägletts av den demokratiska socialismen, kan vi inte se ondskan som kommunismen visat upp i de länder där den förekommit. Därmed tycks historien säga att jag inte skall vara rädd för ett ondskefullt frö, ty kommunismens ondskefulla frö tycks inte finns i den demokratiska socialismen.

Ryssland hade två revolutioner. Först kom socialisterna, genom mensjevikerna. Då genomfördes ett val i Ryssland. Mensjevikerna hade tidigare tagit kontrollen över det socialdemokratiska partiet, där de hävdade parlamentarism och icke-våld.  Precis samma utveckling fanns i Sverige, där kommunisterna lämnade det socialdemokratiska partiet. Mensjevikerna förlorade dock sitt inflytande genom oktoberrevolutionen 1917, där bolsjevikerna tog makten.

Med bolsjevikerna avskaffades demokratin, och våldet etablerades. Som mest magnifikt i all sin ondska när Stalin kom till makten. Samtidigt genomfördes i Sverige, med stöd av liberalerna och med motstånd från högern, det första steget i den socialistiska strategin, allmän rösträtt, som omfattade alla vuxna människor, även kvinnorna.

De demokratiska socialisterna tror så mycket på sina idéer att de är övertygade att de kan vinna människorna för dem. Vinner de människorna, genomförs idéerna. Vinner de inte människorna, ja, då får man ta nya tag eller ompröva sin idé. Så ser den slitsamma demokratins väg ut. Det är tron på sina egna idéers kraft hos människorna, och tron på att människorna bär det förnuft och det hjärta som socialisten bär, och, kanske det viktigaste, tron på att idéerna kan spridas från socialisterna till folket genom en öppen och rationell debatt.

Skillnaden gentemot kommunisterna är att de inte behöver fråga folket om lov att genomdriva sina idéer. De behöver därför inte heller debatten. Historiens obevekliga gång och partiets oändliga förmåga att fatta rätt beslut, gör att människorna behöver inte tillfrågas. De behöver endast utbildas. De som inte kan ta emot utbildningen och nå insikten, skall få insikten genom att böja sig. Inför gevärskolven.

Kommunisten och socialisten har samma dröm, det klasslösa samhället. De har samma analysredskap, materialismen och marxismen. Men sedan skiljer de sig åt. Den demokratiske socialisten vill vinna folket genom att övertyga dem i diskussioner och presentationer. Det finns inget större än folket. Kommunisten har sanningen i sin hand och behöver inte vinna folket, utan folket har att böja sig för sanningen. Det finns inget större än sanningen.

På så sätt liknar kommunismen nazismen, med sin Ledarsanning, och de abrahamitiska religionerna, med sin allsmäktige gud. Det är det totalitära, det antidemokratiska, som är det verksamma i det onda fröet, som gör att nazism, kommunism, kristendom, islam och judendom så ofta leder till förtryck och blodspillan.

​Öllsjö den 10 maj 2020

​I Första Moseboken står de ord som har tagit för gudens tio budord. Ett av dem säger: Du skall icke döda. Några sidor längre fram i samma bok står det om hur guden utlovar israels folk det förlovade landet och hur de skall utrota folken som bor där.

I Första Samuelsboken, 15:2-3 står” Så säger Herren Sebaot: Jag har inte glömt vad amalekiterna gjorde mot Israels folk, då de angrep dem på deras vandring från Egypten. Dra nu ut och krossa amalekiterna och vig dem åt förintelse med allt som tillhör dem. Skona ingen utan döda alla, både män och kvinnor, barn och spädbarn, oxar och får, kameler och åsnor.” Så talar Förintelsens mästare.

Igår återgav jag andra berättelser som visade på hur judendomen och kristendomen (och för den delen, även islam) har lydandet som grund. Budordet säger förvisso att du inte skall döda, men om du dödar som resultat av att lyda guden, ja, då visar du din underkastelse till guden och anses god. I de abrahamitiska religionerna är inte godhet ditt agerande gentemot andra, utan din underkastelse under guden. Som Jesus sade, enligt Johannes 3:17-18: ” Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn.” Lydnaden, tilltron, underkastelsen, är essensen.

Allt detta borde leda till att alla, som inte har egen vinning av lydandet, som präster, imamer och rabbiner, borde överge de abrahamitiska religionernas, ty de förkunnar vidrigheter och amoraliteter.

Någon säger att vad jag ägnar mig åt är fundamentalistisk texttrogenhet, vilket är orimligt, då texterna är tillkomna i speciella tidsepoker och speglar dem. Att läsa ord för ord, är textfundamentalism.

Min invändning är att det inte blott är jag och andra som är kritiska mot de abrahamitiska religionerna, som läser texterna som de står. Idag ser vi att dessa vidriga texter har effekter, och vi har sett hur de haft effekter. Terrorister och politiker och våldsverkare och fanatiker har inte bara använt texterna för att rättfärdiga sitt görande, utan t o m varit drivna av dem. Texterna är inga oskulder som, utan vilja och avsikt, utnyttjas av fanatiker. De finns där. De motiverar. De legitimerar. De är aktiva genom människors agerande.

Och jag frågar, vem är fundamentalist? Den som läser texterna och ifrågasätter dem, eller den som inte kan redigera i texterna, utan hävdar att texterna måste vara kvar, trots deras vidrigheter?

Många av de vidskepliga, ja, kanske de flesta, tycks ägna sig åt ett plocke-pinn-spel, där de tar vad som kan tas, som passar dem, och som inte ruckar stapeln av pinnar. De tar budordet att man inte skall döda, men tar inte texten en sida bort, där det står att man får förinta ett folk. De kan tilltalas av normen att vända andra kinden till, men bortser från att den som inte tror, är dömd.

För dessa tycks religionen vara en buffé av normer, där man kan ta det som passar en, och bortse från det som inte passar. Det som passar, hävdar de är den riktiga religionen, det som inte passar, hävdar de är fundamentalistisk texttrogenhet och tillkommit i ett historiskt sammanhang. Som om inte deras plockande är just ett plockande i ett historiskt sammanhang, där man plockar ut det som passar i den historiska situation man befinner sig. Precis som terroristerna, som i den situation de befinner sig, plockar det som passar dem.

Som Groucho Marx sade: ”Dessa är mina principer. Men om du inte gillar dem, har jag andra.” Det är den historiska tillfällighetens moral. Lydandet, det som är basen i religionen, tycks kunna vara en funktion av den historiska situationen.

Men likt Groucho är det ett lismande, för att erhålla acceptans för sin religion. Detta lismande känns igen från andra totalitära lärors beundrare, som inför lärans oerhörda konsekvenser, säger att det är fel tillämpning, att det är resultat av de som inte förstår läran. Det är en aktiv förljugenhet. Som om nazismen vore en god ideologi, men bara missuppfattad av tyskarna. Förintelsen var inte resultat av ideologin, utan av förvridna fundamentalistiska aktörer som sökte egen vinning utifrån ett missförstånd av den sanna, rätta läran.

De abrahamistiska utövarna gör emellertid helt rätt när de inte förändrar sin religion och tar bort de vidriga inslagen. Ty de inser att de är grunderna i religionen. De kan täcka över dem, sätta upp potemkinkulisser för att dölja, men de är inte villiga att ta bort dem, ty de inser att de är en organisk del i religionen, som, om dessa skulle tas bort, medför att religionen går under. De söker underkastelsen, och måste därför behålla underkastelsens berättelser i böckerna. Utan dem, finns ingen underkastelse, och då förlorar religionens sin själ.

​Öllsjö den 8 maj 2020

​Jag debatterade igår, återigen och omigen, akademisk frihet. Ledarskribentens inlägg, som jag bemötte, hävdade att en kurs på Karlstads universitet inte skulle finansieras av statliga pengar då den tog upp något så nattståndet som ras. Jag hävdade att han inte visste vad kursen handlade om, och därför inte kunde diskutera kursens vara och icke vara. Men än mer hävdade jag att det är akademin som avgör finansiering av kurser, inga rektorer eller ledarskribenter avgör det. Det är det som är akademisk frihet. Idag skall jag förklara vad jag menar med akademisk frihet.

Akademisk frihet är tre saker:
Lehrfreiheit, dvs lärarens rätt att undervisa enligt sin professions normer,
Lernfreiheit, dvs studentens rätt att fritt välja vad de vill studera, och
Freiheit der Wissenschaft, att fritt få utföra den forskning som forskaren finner relevant

Det Humboldtska idealet är universitetet där lärare och studenter möts, där läraren fritt väljer sin forskning och sin utbildnings innehåll, medan studenten fritt väljer sina kurser.

Forskningsfriheten finns, mycket uttalad i de fria forskningsresurser som universitet ger sina lärare, där vilken forskning de utför inte granskas, däremot, förhoppningsvis, att de presterar rapporter och meddelar sin forskning. Något mer beskuren är forskningen när den får konkurrera om andra forskningsprojekt för anslag. Även om det kan vara högt i tak, kan det finnas uppslag som har svårt då ingen annan inser dess genialitet. Än mer beskuren är den då den utförs på direkt uppdrag av en beställare. Men en god forskare hävdar sin frihet även i de beställda forskningsprojekten, t ex vid val av teori.

Lärfriheten finns, dvs studenter kan välja sina kurser. Idag är den emellertid kraftigt beskuren då universitet domineras av program, där kurserna till stora delar är givna. Det återspeglar en aning att universitet ger professionsutbildningar och yrkesutbildningar. Men det kan lika mycket komma av planeringsbehaget att få in en student som sedan genererar hyfsat säkra resurser under programmets tid, i den mån den blir godkänd.  

Lärarfriheten är den frihet som debatterades i tidningen och i mitt inlägg. Debattören hävdar en sorts rätt att dra in finansiering av kurs p g a politiskt opassande termer. Notera att jag skriver termer, ty man förstår att debattören sannolikt avser ett annat rasbegrepp än det eller de rasbegrepp som presenteras på kursen.

Lärarfrihet innebär emellertid inte att läraren har rätt att ge vilken kurs som helst, och att i kursen meddela vad som helst. Det finns två begränsningar.

Alla universitet har begränsade resurser, vilket innebär att alla kurser som lärare vill ge, inte kan ges. Det måste göras en prioritering. Den prioriteringen kan se olika ut. I mitt ämne finns starka utbildningsprogram, där vi utbildar individer för att fungera som akademiska ekonomer i samhället. Det kräver att de kan investeringskalkylera, bokföra, rekrytera, leda, förstå företagets plats i samhället och, inte minst, förstå ägandet betydelse. Ja, det senare inser t o m jag, som professor i företagsstyrning, där ägandet är centralt, kan vara föranlett av mitt forskningsintresse. Det senare innebär att vi, de professionella akademikerna, förstår att alla professionella akademiker förvisso har en översikt och insikt i sitt huvudämne, men tenderar att överdriva en aning betydelsen av sitt eget specialämne. Därför avgörs kursers prioritering av kollegiet av professionella akademiker, där i heta debatter översikter och insikter bryts mot egenintresset i sitt specialämne.

Kurserna som föreslås prioriteras således av kollegiet. I denna prioritering ingår att kollegorna värderar, efter sin förmåga, om kursen följer akademins diktum, att meddela kunskap vunnen genom vetenskapliga metoder. Det är i denna värdering raskursen har blivit granskad och funnen värdig universitetsstatus, dvs att den har kunskap som är vunnen med vetenskapliga metoder.

Jag utgår således ifrån att den omstridda kursen har fått en kollegial granskning och befunnen meddela vetenskaplig kunskap. Debatten om raskursen skall därför handla om kursens innehåll. Finansieringen skall dras tillbaka om man kan finna att det är en kurs som förmedlar politiska budskap, ideologier och annat icke-vetenskapligt.

Jag svärtade man, ty det är centralt. Vem är man? Alla samhällets aktörer har rätten att debattera en kurs. Vi är alla del i detta man. Men den som ytterst har att samla dessa debattinlägg och värdera dem, är kollegiet. Det är kollegiet på institutionen på Karlstad universitet som skall samla på sig debatten och avgöra om den indikerar att kursen är en akademisk kurs eller ej. Alla tillhör vi detta man, men på toppen i detta man, befinner sig kollegiet, som avgör kursens finansiering.

Det ankommer universitetet att se till att universitetet har ett kvalificerat kollegium, som har förmågan att värdera den vetenskapliga halten i kursen. Det är ytterst den vetenskapliga professionalismen i kollegiet som avgör om universitetet meddelar vetenskaplig kunskap. Detta avgörs således inte av rektorer, ledarskribenter, ja, inte ens statsministern eller Kungen tillsammans, kan avgöra detta.

Akademisk frihet innebär således inte, praktiskt sett, att läraren har absolut frihet att meddela vad som faller den in. Friheten är kringskuren av prioriteringar avseende institutionens uppdrag och värderingar avseende vetenskapligheten.

Kollegiet, i min värld, representerar det vetenskapliga Förnuftet. Endast under det böjer jag mig. Om det sedan passar eller inte passar de politiska vindarna är fullständigt egalt.

​Öllsjö den 7 maj 2020      

Jag får hänvisa dig till att ta del av min debattartikeln i dagens Kristianstadsblad, där jag återigen pläderar för akademisk frihet, så som jag pläderade för akademisk frihet i samma tidning för två år sedan, några månader innan jag arbetsbefriades som professor vid Högskolan Kristianstad.  Idag handlar det om angrepp från ledarskribenter, då handlade det om högskoleinterna angrepp. 
Dagens debattartikel: https://nxt.kristianstadsbladet.se/debatt/angrepp-pa-den-akademiska-friheten
Artikeln från 2018: https://nxt.kristianstadsbladet.se/debatt/ekonomutbildningarna-vid-hogskolan-kristianstad-ar-akademiska-utbildningar/

Öllsjö den 6 maj 2020

​Bibeln är den helige skrift. I den talar guden till oss. Låt oss då höra.

I första Mosebok kapitel 19 kan vi läsa om Lot, som bor i Sodom med sina två döttrar. Han tar emot två änglar, som han ger mat. Männen i Sodom kommer uppbragta till hans dörr och vill komma in. Då säger Lot: "Mina bröder, gör inte så illa! Jag har två döttrar som aldrig haft någon man. Låt mig föra ut dem till er, så kan ni göra vad ni vill med dem. Gör bara inte något mot de här männen, eftersom de har sökt skydd under mitt tak." Inget händer dock med döttrarna. Sedan flyr Lot med sina döttrar. Sodom förgås och Lots nyfikna hustru vänder sig om för att se gudens förstörelse av städerna, varför hon blir en saltstod. Därefter befinner sig de tre i en grotta. Döttrarna berusar sin far två gånger, och lägrar honom, blir gravida och föder var sitt barn.

Detta är en berättelse som anses av judar och kristna vara helig. Som beskriver hur en far bjuder ut sina oskyldiga flickor till våldtäkt och hur de senare begår blodskam. Judarna har haft några tusen år på sig att ta bort den, för att visa sin avsky inför Lots våldtäktserbjudande och döttrarnas blodskam. De kristna har haft minst 1700 år på sig att ta bort den. Men ingen av dessa har tagit bort den. Den finns fortfarande i den skrift som de håller för helig.

Vad lär berättelsen oss, som inte underkastar oss guden?

Inför guden och hans utsända änglar är människor, t o m människors döttrar, inget värda. De kan kastas till hungriga män. De kan begå blodskam. Så länge de lyder guden, så länge finns ingen annan moral. Det är blott och enbart lydandets moral

Minns Abraham, som i sin gränslösa fundamentalistiska ondska, i sin fullständiga lydnad under guden, var villig att mörda sin egen son. Människor är blott medel i gudens hand och den enda moral som finns är lydandet.  

Nu kanske du säger, ja, det är brutaliteten i gamla testamentet. Nya testamentet är kärlekens och försoningens testamente. Men då har du ju helt lyckats undvika det som i alla fall jag uppfattar som kärnan i nya testamentet, nämligen Jesus. Guden föder sig själv i sonen, som han villigt låter människorna mörda. Hans egen son låter han mördas. Sonen underkastar sig, han lyder sin mordiske fader. Gudens argument är att sonen då bär våra synder. Guden låter Jesus dö på korset för våra synders skull. Placerad där av sin egen far, guden.

Det abraham var villig att göra, men slapp; det Lot var villig att göra, men inte behövde göra, det gjorde den väldige guden. Han offrade sin egen son. Han lät mörda sin egen son. Det är svårt att se någon mindre moralisk depraverad, än den som låter någon, som han kan hindra, mörda sin egen son.

De kristna, när de för en gång skull försöker klä sig i moral, säger att villigheten att offra sin egen son för andra, att gå utöver sin egen egoism och avstå från att värna sin egen son, till gagn för andra, är den största kärleken.

Så är den judiska och kristna moralen, dränkt i blod och mord. Jag erfar ingen kärlek när någon vänder sin egen son ryggen, och kallar det kärlek. Allt du gör, jahve, badar i blod. Från de stackars pojkarna i Egypten som mördades för att Moses folk skulle kunna vandra till det förlovade landet och genom den andra Förintelsen (syndafloden var den första) bosätta sig där, till sin egen sons upphängning.

Att nämna moral och samtidigt nämna judendom och kristendom, är att ha förmågan att uttala motsägelser.

Dessa berättelser, som finns i en bok som anses helig, är blott ett bevis på de abrahamitiska religionernas amoral.

Men frågan kvarstår, varför är de kvar? Och vad är det för sorts människor som låter detta vara kvar? 

​Öllsjö den  5 maj 2020

Ulf Kvist, avgående styrelseordförande för Högskolan Kristianstad, intervjuas i lokaltidningen Kristianstadsbladet (200502), där han pratar sig varm för att högskolan skall flytta till innerstaden, för att därmed komma närmare tågstationen, men också för att undkomma lokaler som inte är anpassade för verksamheten.

Han säger: ”av 30000 kvadratmeter är 10000 korridor”.

Så talar en man som aldrig besvärat sig med att se hur verkligheten ser ut. I alla fall inte min verklighet.

Jag kom till Högskolan Kristianstad 2001, från Lunds universitet, och noterade att den fysiska likheten mellan universitetet och högskolan var att administration och lärare var tillsammans. Däremot fanns en skillnad i att studenterna var fysiskt närmare lärarna i Kristianstad. Närheten kom av att lärarna hade sina arbetsrum vid ena långsidan av huskroppen på tredje våningen, i mitten fanns konferensrum och toaletter och skrivare, och på den andra långsidan löpte en lång korridor, där det stod arbetsbord, stolar och datorer för studenterna.

I den korridoren satt oftast studenter och arbetade. Stötte de på problem, kunde de bekvämt och utan tidsspillan gå till den andra delen på våningen och se om det fanns en lärare som kunde svara på deras frågor.

Vi lärare kunde gå utefter arbetsborden, långsamt, för att se om det fanns någon student som hade en fråga.

Det är denna korridor som avgående styrelseordförande uttalar sig om. Det är denna korridor han framställer som ett besvär. En tyngd för verksamheten.

Den korridoren skapade den mest akademiska miljö jag varit i. Där fick jag de mest märkliga frågor, som gav mig huvudbry långt efter att jag avgett ett försök till svar. Där har jag diskuterat teorier och föreställning, med intensitet och engagemang från bägge sidor.

I den korridoren kände jag det akademiska livets intensitet. Där kände jag essensen i akademisk verksamhet, lärare och studenter tillsammans, i utbyte, till varandras gagn. Det var där jag erfor det som var Högskolan Kristianstads absoluta konkurrensfördel, för både studenter och lärare, närheten mellan lärare och student. 

Den korridor som avgående styrelseordförande ser som problem, var en korridor som för mig, och säkert för mången an, var en tillgång. För oss som lärare och för studenterna. Det var en fysisk manifestation av det som var Högskolans Kristianstads konkurrensfördel, närheten mellan lärarna och studenterna.

När jag återkom till Högskolan för några år sedan, hade man, nästan framgångsrikt, tagit bort administrationen. Men två hårdföra administratörer, oundgängliga för verksamheten!, hade lyckligtvis bitit sig fast. Man hade också försökt tömma lokalerna på studenter. Korridoren var avskaffad, den akademiska verksamhetens hjärta. Kvar fanns några arbetsbord, som inte kunde kompensera för denna forna korridor. Den akademiska miljön hade i stort sett tappats på sin kraft, studenterna.   

Lärdomen är tydlig och klar. Inkompetenta styrelseordföranden, renons på entreprenörskap, förmågan att i förmenta hinder se oerhörda möjligheter, som helt saknar kontakt med verkligheten, som sitter högt upp i ett hus, med siffror och tryck från personer som vill ha flashiga hus, utan tanke på verksamhetens säregna karaktär och behov, ser en fysisk möjlighet till oöverträffad konkurrensfördel som ett problem.

Nej, problemet är den verklighetsfrånvände styrelseordföranden, utan entreprenöriell kapacitet. Som lyckligtvis nu är fd styrelseordförande.

​Öllsjö den 4 maj 2020

​Corona-pandemin är avslöjande. I Iran sprids ett rykte att sprit dödar viruset, varför folk dricker sprit. Men eftersom de bor i en islamitisk stat, där guden sagt att de inte får dricka sprit, finns ingen annan sprit att tillgå än livsfarlig träsprit. Som de dricker. Och dör av. https://www.svd.se/drack-sprit-mot-corona--tusentals-iranier-forgiftade

Exakt samtidigt överger de vidskepliga sin vidskeplighet. Det meddelas att Jerusalem ligger tom på pilgrimer. Mecka får inga besökare och ingen går sin vidskepliga gång runt Kaaaba

För en ateist som mig är det besynnerligt. Judar, kristna och muslimer tror ju på samma abrahamitiska gud. Han, ty det kan bara vara en han, som skapade himlen och jorden, som dömer envar, som ödelade jorden med syndafloden, som dömde kvinnan att med smärta föda barn, som i sin innerliga kärlek till människorna, lät döda sin egen son.
De vidskepliga tycks vända honom, allah, jahve, gud, ryggen. De dricker hellre dödlig sprit än samlas i moskéerna för att där få allahs skydd. De tycks hellre uppsöka sjukhusens respiratorer, än sina präster, rabbiner och imamer.

Ja, de beter sig ju som ateister. De besöker inte heliga platser. Däremot besöker de sjukvården, denna tummelplats för de rationella, där vetenskapen, den som de under olika tider har bekämpat, råder och dominerar.

Idag tycks t o m de vidskepliga hänge sig åt läkare och sjuksköterskor, och vänder ryggen åt gudens förkunnare.

Det heter: I nöden prövas vännen. Ja, det är så sant att det finns på latin, ”Amicus certus in re incerta cernitur” och på filosofins språk:”Wahre Freunde erkennt man in der Not”. Det finns i så många språk, att det nog får sägas vara en av mänsklighetens gemensamma insikt.

När då Coronan kommer, då ser de vidskepliga att den som kan rädda dem i sin nöd, är inte gudar utan den rationella sjukvårdens arbetare. De som de tidigare brände, vänder de sig nu till. 

De vidskepliga visar, kanske inte i ord, men i ett betydligt mer trovärdigt uttryck, sin handling, att gudar inte kan rädda dem, däremot kan de rationella rädda dem.

Jag vill se denna insikt efterlevas. Varje jude, kristen och muslim skall, när de lämnar sjukhuset, avsvärja sig sin tro på sin gud och medge att de hade fel. Medge att det finns ingen gud som kan göra något för dem.

Och vi, som är fyllda med kärlek till människor och inte till gudar, skall uppta dem i vår rationella gemenskap, byggd på humanism och kärlek till människan. Vi skall förlåta dem, trots att de tidigare har pläderat för satans verk, religionen.

Frågan är vad vi skall göra med dem som inte låter sin handlings insikt övergå i handlingen att lämna religionen. Skall vi säga som Jesus, enligt Johannes 3:18: ” Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn.”. Skall vi låta dem som uthärdar i sin vidskeplighet, som hycklar, bli dömd genom att framgent förvägra dem sjukvård?

​Nej, är mitt förslag, ty vi, de rationella humanisterna, kan inte undkomma vår kärlek till människan, inte ens till den hycklande religiösa människan. Ty hon är, trots allt, precis som Hitler och Stalin, en människa och bär därför på människans helighet, livet. 

Öllsjö den 3 maj 2020

En man blir frikänd för försök till våldtäkt. Den professionella domaren och en nämndeman vill döma, medan två nämndemän vill fria. Det finns två människors utsagor, samt sms som kvinnan skickade under kvällen då det misstänkta brottet skulle ha förövats.

Den första skandalen är de friande nämndemännens motivering. De har ingen tilltro till kvinnans utsagor då hon ömsom skrattat och gråtit under domstolsförhandlingarna och aldrig tittat på den misstänkte. Det låter som de gamla resonemangen, att kvinnan skall ha ett visst beteende vid våldtäkten, men nu skall beteendet vara på ett specifikt sätt, bl a skall hon ha förmågan att titta på den personen som, enligt henne, kränkt henne oerhört. De två andra, domaren och den andre nämndemannen, för i domen ett resonemang om kvinnans vittnesuttalanden och åberopar sms-bevisningen, vilket gör att deras ståndpunkt, fällande dom, framstår som betydligt mer rimlig.

De nämndemän som ansåg att skuld kan avgöras utifrån hur kvinnan betett sig i domsalen, är ovärdiga att delta i en domstolsprocess.

Deras namn är Abbas Al-Janabi och Mitra Hobehshoar. De är bägge på plats i domstolen genom att vara socialdemokrater. De är, som alla nämndemän, tillsatta politiskt.

De har varit svenska medborgare sedan början av 90-talet och borde därför kunna företräda ett svenskt synsätt på rätt och lag. De borde vara väl normativt integrerade i svenska värderingar och speciellt, i socialdemokratiska värderingar. Men, de kommer från Iran och Irak, två länder med abrahamitisk kultur, med sin speciella syn på kvinnor och deras värde. Kanske deras dombeslut återspeglar en abrahamitsk syn på kvinnan?

Men de är tillsatta av ett parti, Socialdemokraterna, och borde därför kunna förväntas att agera på ett sätt som speglar den demokratiska socialismens människosyn. Som socialdemokrat kan jag dock intyga att deras sätt att resonera är ljusårs avstånd från en socialdemokrats värderingar och människosyn. Emellertid har ju det partiet numer blivit övertaget av nysocialdemokrater, vari finns rasism och böjelse till totalitära föreställningar, så deras agerande kanske står i samklang till nysocialdemokraterna?

Så tycks dock inte vara fallet. Vivianne Macdisi, som är socialdemokratiskt regionråd i Uppsala, vill att de skall sluta som nämndemän då de skadar partiet. Aftonbladets krönikör går i taket för detta resonemang och undrar om vi har politiska domare. (https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/8mMGJx/allt-med-den-friande-valdtaktsdomen-i-uppsala-ar-uselt).

Nej, vi har inte politiska domare. Men Ja, vi har politiskt rekryterade domare. Det är fullt rimligt att ett parti rensar ut de medlemmar som inte stöder partiet, vare sig det sker genom opinion eller, som i detta fall, genom sitt agerande. Det är helt korrekt att utesluta dessa två personer från partiet, då de så tydligt, genom sitt agerande, visar att de inte delar partiets värderingar. Det handlar inte om att försöka påverka domar och göra dem politiska. Det handlar enbart om att hålla partiet fritt från svarta löss, som företräder en kvinnosyn som inte har någon som helst beröring med en demokratisk socialists värderingar.

Därför bör partiet, inte blott ta bort dem som nämndemän, utan utesluta dem från partiet.

​Öllsjö den 2 maj 2020

I Öllsjö regnar det på 1:a Maj’s morgon. Den oeniga arbetarrörelsen, vars rörelser har varit svåra att se sedan många år sedan, samlas virtuellt, på några elektroniska plattformar.

Idag publiceras en samlad bild av de senaste opinionsmätningarna. Den visar att Socialdemokraterna fått markant ökat stöd, upp till 30% och är återigen största parti. Det socialdemokratiska partiet kommer kanske därför att göra ett virtuellt jubel idag.

Vi som läser den gamla högertidningen, Svenska Dagbladet, kan läsa en intervju med en besviken socialdemokrat som hävdar att opinionsökningen idag är folk som återkommer från sin flykt till Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Ty det verkar vara dit som den övergivna arbetarklassen, den som övergavs av nysocialdemokraterna under 90-talet, har ställt sina steg.

I Kristianstad rivs just nu Sommarlust, det gamla Folkets Park. Mången politisk debatt har ägt rum där, men främst har nog människor funnit varandra där, en kärlekens park. Men den rivs just nu. Resterna av arbetarrörelsen i Kristianstad, som innan kunde ses genom de låsta gallren till Sommarlust, det nedgångna huset, marken med allt ogräs, visade hur socialdemokratin eroderat under nysocialdemokraterna. Om en månad är all materiell manifestation av den rörelsen borta.

Jag gick i mitt första 1:a Majtåg 1978 i Lund, bakom banderollen ”Sverige behöver en socialistisk regering”. Den bar vi alltid med oss, men från 1983 fick vi inte använda den. Tågledaren hävdade att vi ju hade en socialistisk regering. Vi SSU:are hävdade att det hade vi inte alls.

Då var jag avundsjuk på kommunisterna, dvs Vpk, som hade minst fem gånger fler deltagare i sitt tåg. Nästan alla mina korridorkamrater från Parentesen i Lund gick i det tåget (Några var Apk:are, SKp:are eller KPML:are och kunde ju inte beblanda sig med bourgeoisiens lakejer). Några av de flickor jag var tillfälligt förälskade i, gick i det tåget. Inte i mitt. Men vad jag såg, som gjorde mig stolt, var att fackföreningarna fanns i mitt tåg, och, utifrån min fördom om folk, var det arbetare i mitt tåg och studenter i Vpk:s tåg. Det var i vårt tåg arbetarrörelsen fanns. Det var vi som var sanna, och de som var hycklare.

Idag sitter VpK:s demonstranter i sina sommarhus vid havet och reflekterar över skillnaden mellan franska och italienska viner, och minns med nostalgi de engagerande åren. Och gav mig rätt.

Medan den fundamentalistiska demokratiske socialisten, arbetsbefriad för sin kamp för akademisk frihet, sitter i Öllsjö och ser hur regnet faller på gräsmattan som påpassligt fick gödning igår. Han förundras, och skräms, över sin förståelse för den övergivna arbetarklassens vandring. Gör din plikt, kräv din rätt, är ju mantrat. Sverigedemokraterna tilltalar plikten, medan Vänsterpartiet tilltalar Rätten. Jämlikheten drar till Sverigedemokraterna, medan Solidariteten drar till Vänsterpartiet.

Men ingen, absolut ingen dragning finns till 1:a Maj-tåget. Det tåget jag gick i, har gått ur tiden. Det har gått bort. Det finns inte mer. Rörelsen i tåget har stannat, ty rörelsen gick ur, den gick bort, den ”försvann längs trottoar’n”

”Jag har en sne känsla att ingenting kan bli som förr”
https://www.youtube.com/watch?v=qb5HfUYuc3s

​Öllsjö den 1;a Maj 2020