När ekot av skottet försvinner i gränderna, fylls hoppets gula klänning av dödens rödsvarta blod. På trappan drar hoppet sitt sista andetag och säger sitt sista ord. Pappa. Smärtans oerhörda tysta skrik bekräftar slutet, döden.
https://www.youtube.com/watch?v=pYvNcEnoAtc
Hoppet är dött, mördat av ondskan. Kvar finns blott livet. Livet utan framtid.
Livet utan framtid blir en ständig dåtid. Ett liv som levs i dåtiden. Ibland med glädjens minnen. Ibland med sorgens minnen. Men dåtidens ljud är ständigt, varje dag, varje minut, varje sekund, smärtans förtvivlade tysta rop från ögonblicket då hoppet dog. Ett ögonblick som blir lika långt som det återstående livet självt. Ett ögonblick som avslutas när han faller från stolen.
Det som skulle bli så fantastiskt, så oerhört, blev stelnat blod på en gul klänning. Den öppna munnens oerhörda tysta, förkvävda skrik, det ögonblicket då tiden upphörde, och varje sekund därefter blott blev en väntan på döden. Utan hopp. Utan mening. Bara en väntan, sittandes på stolen. I det land som skulle bli hans, men som förvägrades honom.
Efter det ögonblicket hörde han alltid sitt förkvävda skrik, där den oerhörda tystnaden var ljudet av insikten att han själv var en del av den ondska som färgade hoppets klänning röd.
Ansvaret vars hans. Straffet var livet utan framtid efter hoppets död.
Så kan en arbetsbefriad professors liv se ut.
Öllsjö den 24 maj 2020
https://www.youtube.com/watch?v=pYvNcEnoAtc
Hoppet är dött, mördat av ondskan. Kvar finns blott livet. Livet utan framtid.
Livet utan framtid blir en ständig dåtid. Ett liv som levs i dåtiden. Ibland med glädjens minnen. Ibland med sorgens minnen. Men dåtidens ljud är ständigt, varje dag, varje minut, varje sekund, smärtans förtvivlade tysta rop från ögonblicket då hoppet dog. Ett ögonblick som blir lika långt som det återstående livet självt. Ett ögonblick som avslutas när han faller från stolen.
Det som skulle bli så fantastiskt, så oerhört, blev stelnat blod på en gul klänning. Den öppna munnens oerhörda tysta, förkvävda skrik, det ögonblicket då tiden upphörde, och varje sekund därefter blott blev en väntan på döden. Utan hopp. Utan mening. Bara en väntan, sittandes på stolen. I det land som skulle bli hans, men som förvägrades honom.
Efter det ögonblicket hörde han alltid sitt förkvävda skrik, där den oerhörda tystnaden var ljudet av insikten att han själv var en del av den ondska som färgade hoppets klänning röd.
Ansvaret vars hans. Straffet var livet utan framtid efter hoppets död.
Så kan en arbetsbefriad professors liv se ut.
Öllsjö den 24 maj 2020
RSS-flöde
