Det finns de som har hävdat att flyktingpolitiken understödjs av en vilja att minska arbetarnas inflytande, både i företag och organisationer, och i lönebildningen. Genom flyktingar skulle det bildas ett trasproletariat som skulle hålla nere arbetarnas löner. Arbetarna inser detta, och bildar ett parti som motarbetar den politiken, Sverigedemokraterna.
Det låter rimligt, men det framstår som otänkbart att det skulle finnas så ondskefulla krafter.
Men så presenteras en undersökning om organisationsgrad i fackföreningar och arbetsgivarorganisationer. https://www.svd.se/djupt-bekymmersamt-att-facken-forsvagas
Organisationsgraden för arbetarna går ner, men även för tjänstemännen. Företagarna har emellertid behållit sin organisationsgrad. Det ser ut som om främst arbetarna binder ris för egen rygg.
När siffrorna delas upp på infödd svensk och utlandsfödd, visar det sig att en betydande del av den minskande organisationsgraden står utlandsfödd för, speciellt i arbetarleden. Enligt artikeln var organisationsgraden lika, på 77% år 2006. Idag är den 63% för infödd, och 49% för utlandsfödd. För tjänstemännen är siffrorna 73% respektive 65%.
Om det är en strategi, så ser den ut att vara lyckad. Arbetarnas förmåga att med organisatorisk styrka möta arbetsgivarna, har minskat, och till stor del p g a att invandrarna inte anslutit sig till fackföreningarna.
Det är lätt att skylla detta på just invandrarnas kultur. Kommer man från klankulturer där gemenskapen inte finns i organisationer och i staten, utan i familjen och klanen, inses inte värdet av att tillhöra en organisation. Det är en onödig kostnad, när man redan betalar ett pris för trygghet genom att ingå i en klan. Egentligen kanske man skulle vara förvånad över att det är 49% som är anslutna, ty med deras kultur som utslagsgivande, kunde den ha varit mycket lägre. Kanske vi skall se 49% som en triumf av den svenska modellen över klanmodellen?
Tyvärr finns inte siffrorna nedbrutna över storleken på företagen. Jag tror, men har ingen annan grund än tron, att organisationsgraden stiger med företagets storlek. I stora företag är facket starkare och det kollegiala trycket hårdare att ansluta sig. Jag tror helt enkelt att stora företag är en verksam mekanism i integrationen, medan mindre företag är en verksam mekanism i desintegrationen.
Det vore intressant att se om arbetsgivarens nationalitet spelar roll för organisationsgraden, där jag förväntar mig att svenska arbetsgivare har högre organisationsgrad.
Den fackliga anslutningen handlar om positionerna i klasskampen. Men den handlar också om vårt svenska samhällssystem, den svenska modellen, Sverige så som vi infödda känner och uppskattar vårt Sverige. Förhandlingar skall ske mellan jämnstarka parter. Ojämlikhet är en styggelse i den kultur som jag känner som den svenska. Jämlikhet är vårt motto och vårt sätt att leva.
Långsiktigt tror jag inte en begåvad arbetsgivare är intresserad av ett trasproletariat. Okunskap, oförutsägbarhet och på aggregerad nivå, social oro, är ett pris som ingen vettig kapitalist kan räkna hem, inte ens i sina mest egoistiska kalkyler. Starka arbetare ger starka företag. I jämlikhetens land. Det som vi kände som Sverige.
Öllsjö den
Det låter rimligt, men det framstår som otänkbart att det skulle finnas så ondskefulla krafter.
Men så presenteras en undersökning om organisationsgrad i fackföreningar och arbetsgivarorganisationer. https://www.svd.se/djupt-bekymmersamt-att-facken-forsvagas
Organisationsgraden för arbetarna går ner, men även för tjänstemännen. Företagarna har emellertid behållit sin organisationsgrad. Det ser ut som om främst arbetarna binder ris för egen rygg.
När siffrorna delas upp på infödd svensk och utlandsfödd, visar det sig att en betydande del av den minskande organisationsgraden står utlandsfödd för, speciellt i arbetarleden. Enligt artikeln var organisationsgraden lika, på 77% år 2006. Idag är den 63% för infödd, och 49% för utlandsfödd. För tjänstemännen är siffrorna 73% respektive 65%.
Om det är en strategi, så ser den ut att vara lyckad. Arbetarnas förmåga att med organisatorisk styrka möta arbetsgivarna, har minskat, och till stor del p g a att invandrarna inte anslutit sig till fackföreningarna.
Det är lätt att skylla detta på just invandrarnas kultur. Kommer man från klankulturer där gemenskapen inte finns i organisationer och i staten, utan i familjen och klanen, inses inte värdet av att tillhöra en organisation. Det är en onödig kostnad, när man redan betalar ett pris för trygghet genom att ingå i en klan. Egentligen kanske man skulle vara förvånad över att det är 49% som är anslutna, ty med deras kultur som utslagsgivande, kunde den ha varit mycket lägre. Kanske vi skall se 49% som en triumf av den svenska modellen över klanmodellen?
Tyvärr finns inte siffrorna nedbrutna över storleken på företagen. Jag tror, men har ingen annan grund än tron, att organisationsgraden stiger med företagets storlek. I stora företag är facket starkare och det kollegiala trycket hårdare att ansluta sig. Jag tror helt enkelt att stora företag är en verksam mekanism i integrationen, medan mindre företag är en verksam mekanism i desintegrationen.
Det vore intressant att se om arbetsgivarens nationalitet spelar roll för organisationsgraden, där jag förväntar mig att svenska arbetsgivare har högre organisationsgrad.
Den fackliga anslutningen handlar om positionerna i klasskampen. Men den handlar också om vårt svenska samhällssystem, den svenska modellen, Sverige så som vi infödda känner och uppskattar vårt Sverige. Förhandlingar skall ske mellan jämnstarka parter. Ojämlikhet är en styggelse i den kultur som jag känner som den svenska. Jämlikhet är vårt motto och vårt sätt att leva.
Långsiktigt tror jag inte en begåvad arbetsgivare är intresserad av ett trasproletariat. Okunskap, oförutsägbarhet och på aggregerad nivå, social oro, är ett pris som ingen vettig kapitalist kan räkna hem, inte ens i sina mest egoistiska kalkyler. Starka arbetare ger starka företag. I jämlikhetens land. Det som vi kände som Sverige.
Öllsjö den
RSS-flöde
