En nyhet kablades ut, att en professor på Linnéuniversitetet trakasserade kvinnor med sexuella utsagor. (https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Jo7QX7/professor-anklagas-for-sextrakasserier) Utsagor med sexuellt innehåll kan förvisso vara motiverade i somliga undervisningssituationer, men i det här fallet förefaller det ha funnits en systematik som inte gick att hänföra till undervisningens behov. Låt oss därför tro att anmälan är riktig, att det var utsagor utan relevans för utbildningen, och därför trakasserande.
Det sägs att rektorn vidtagit åtgärder så att det inte skall ske igen. I artikeln står det dock att problemet uppkom och rapporterades första gången 2002. För 17 år sedan. Vad kan det vara för åtgärder som vidtagits 17 år senare, som medför att det aldrig mer sker igen, och varför användes inte de för 17 år sedan?
Det intressanta med detta fall är att sexismen utförts och accepterats under 17 år på ett aktivistiskt universitet. Där uppmanar man anställda att gå i demonstrationståg, inte på nationaldagen, inte på 1:a maj, utan i pridefestivalen, dvs den festival som främst är riktad till gagn för lika sexuella rättigheter. (Se på universitetets förstasida, https://lnu.se/ , med raster av pridefärgerna. Så ser ett aktivistuniversitets marknadsföring ut 2017. Föreställ er den röda färgen och svastikan i bakgrunden på exakt samma universitet, men lokaliserat i 1935-års Tyskland. Aktivismen reflekterar den dominerande ideologin. Då som nu)
Kan vi av detta dra slutsatsen att lika sexuella rättigheter står över jämställdhet? Idag slår man fast hårt och aktivistisk de sexuella rättigheterna, medan man är mildare i att bekämpa sexism. Är det Linnéuniversitetets prioritering, inte i ord, men i handling?
Utifrån min egen erfarenhet finns en variabel som inte nämns i artikeln, och som kan vara avgörande. Förövarens nationalitet nämns inte. Jag har själv erfarenhet av att sexism, dvs sexuella trakasserier, inte beaktades, där skälet för undvikandet torde ha varit att inte riskeras att dras in i en diskussion om ’rasism’, om invandrardiskriminering. Den erfarenheten gav mig intrycket att undvikande av rasismanklagelse stod högre i prioritet, än att motverka sexuella trakasserier.
Om något har kunnat försiggå under 17 år, och som drabbar kvinnor, måste det finnas något som är högre prioriterat än jämställdhet, som gjort att man agerat svagt gentemot den som trakasserade, och därmed inte till gagn för de trakasserade kvinnorna. Eftersom vi sett vad universitetets aktivism riktas mot, sexuella rättigheter, så kan en förklaring till universitetets passivism vara att förövaren är homosexuell, eftersom lika sexuella rättigheter tycks vara överordnat jämställdhet.
Men min misstanke, som i brist på data från rapporteringen om sexismen, är att professorn mycket väl kan vara invandrare, vilket förklarar varför det tog 17 år att reagera kraftfullt. Ty på samma prioriteringsnivå, eller kanske t o m högre, står invandringsfientlighet, eller det som slarvigt kallas rasism. Om professorn varit icke-svensk, kan man ha valt mildare åtgärder, för att inte drabbas av risken att kallas rasist.
Låt mig därför framkasta prioriteringsordningen i agerande och aktivism: 1. Rasism, 2. lika sexuella rättigheter, 3. jämställdhet. Invandrare är överordnade homosexuella, som är överordnade kvinnor.
Så kan det aktivistiska universitetets diskrimineringsordning se ut. Detta tror jag, utifrån svaga data och egen erfarenhet. Så behandla min hypotes som just en hypotes. Skulle den bli känd av Linnéuniversitetets ledning, skulle den givetvis förnekas. I ord. Men ord kostar så lite, medan handling röjer faktisk prioritering.
När en invandrad lärare bedrägligt kan ta pengar ur universitetets kassa, utan att ens den misstänkta gärningen utreds, medan anmälaren, en ’vit man’, utreds för rasism genom den anmälan som den invandrade läraren gjorde, och som fanns öppen under 320 fruktansvärda dagar för den ’vite mannen’, då röjs diskrimineringsordningen obönhörligen i handling, som inga ord i världen kan förneka. Ty längst ner på diskrimineringsordningen står, i dagens nyrasism, ’den vite mannen’. Även om han är skåning med finskt blod. Även om han har en kvinnlig ådra som röjs genom att hans mest uppburna bok är Jane Eyre.
Ferrara den 12 maj 2019
Det sägs att rektorn vidtagit åtgärder så att det inte skall ske igen. I artikeln står det dock att problemet uppkom och rapporterades första gången 2002. För 17 år sedan. Vad kan det vara för åtgärder som vidtagits 17 år senare, som medför att det aldrig mer sker igen, och varför användes inte de för 17 år sedan?
Det intressanta med detta fall är att sexismen utförts och accepterats under 17 år på ett aktivistiskt universitet. Där uppmanar man anställda att gå i demonstrationståg, inte på nationaldagen, inte på 1:a maj, utan i pridefestivalen, dvs den festival som främst är riktad till gagn för lika sexuella rättigheter. (Se på universitetets förstasida, https://lnu.se/ , med raster av pridefärgerna. Så ser ett aktivistuniversitets marknadsföring ut 2017. Föreställ er den röda färgen och svastikan i bakgrunden på exakt samma universitet, men lokaliserat i 1935-års Tyskland. Aktivismen reflekterar den dominerande ideologin. Då som nu)
Kan vi av detta dra slutsatsen att lika sexuella rättigheter står över jämställdhet? Idag slår man fast hårt och aktivistisk de sexuella rättigheterna, medan man är mildare i att bekämpa sexism. Är det Linnéuniversitetets prioritering, inte i ord, men i handling?
Utifrån min egen erfarenhet finns en variabel som inte nämns i artikeln, och som kan vara avgörande. Förövarens nationalitet nämns inte. Jag har själv erfarenhet av att sexism, dvs sexuella trakasserier, inte beaktades, där skälet för undvikandet torde ha varit att inte riskeras att dras in i en diskussion om ’rasism’, om invandrardiskriminering. Den erfarenheten gav mig intrycket att undvikande av rasismanklagelse stod högre i prioritet, än att motverka sexuella trakasserier.
Om något har kunnat försiggå under 17 år, och som drabbar kvinnor, måste det finnas något som är högre prioriterat än jämställdhet, som gjort att man agerat svagt gentemot den som trakasserade, och därmed inte till gagn för de trakasserade kvinnorna. Eftersom vi sett vad universitetets aktivism riktas mot, sexuella rättigheter, så kan en förklaring till universitetets passivism vara att förövaren är homosexuell, eftersom lika sexuella rättigheter tycks vara överordnat jämställdhet.
Men min misstanke, som i brist på data från rapporteringen om sexismen, är att professorn mycket väl kan vara invandrare, vilket förklarar varför det tog 17 år att reagera kraftfullt. Ty på samma prioriteringsnivå, eller kanske t o m högre, står invandringsfientlighet, eller det som slarvigt kallas rasism. Om professorn varit icke-svensk, kan man ha valt mildare åtgärder, för att inte drabbas av risken att kallas rasist.
Låt mig därför framkasta prioriteringsordningen i agerande och aktivism: 1. Rasism, 2. lika sexuella rättigheter, 3. jämställdhet. Invandrare är överordnade homosexuella, som är överordnade kvinnor.
Så kan det aktivistiska universitetets diskrimineringsordning se ut. Detta tror jag, utifrån svaga data och egen erfarenhet. Så behandla min hypotes som just en hypotes. Skulle den bli känd av Linnéuniversitetets ledning, skulle den givetvis förnekas. I ord. Men ord kostar så lite, medan handling röjer faktisk prioritering.
När en invandrad lärare bedrägligt kan ta pengar ur universitetets kassa, utan att ens den misstänkta gärningen utreds, medan anmälaren, en ’vit man’, utreds för rasism genom den anmälan som den invandrade läraren gjorde, och som fanns öppen under 320 fruktansvärda dagar för den ’vite mannen’, då röjs diskrimineringsordningen obönhörligen i handling, som inga ord i världen kan förneka. Ty längst ner på diskrimineringsordningen står, i dagens nyrasism, ’den vite mannen’. Även om han är skåning med finskt blod. Även om han har en kvinnlig ådra som röjs genom att hans mest uppburna bok är Jane Eyre.
Ferrara den 12 maj 2019
RSS-flöde
