Den politiska kris som vi kan erfara idag beror på att politikerna säger till väljarna vad de skall tycka, och att de har lätt för att fördöma väljarna. Så hävdar två debattörer.
https://www.aftonbladet.se/debatt/a/dO74L1/rott-ljus-for-den-nya-vansterpopulismen
De ger oss årets bästa stycke, väl värt att i sin helhet citera: ” Trots sin självbild som outsiders är stora delar av vänstern faktiskt helt överens med ny- och marknadsliberaler i tron att resultatet av att vanliga människor får bestämma – utan tillräckligt stora doser politisk och värderingsmässig ”uppfostring” från ovan – blir en rasistisk, anti-humanistisk katastrof. I takt med att vänstern flyttat ut från folkets hus och in på kultursidorna har denna paternalistiska impuls inte direkt minskat i styrka.”
Mina farföräldrar fick lära sig att lyda. De var statare och som sådan, lydde man storbondens minsta vink. Sedan blev de befriade och började arbeta på en fabrik. Där fick de lön och inte stat. De gick med i en fackförening och lärde sig förstå att de tillhörde en grupp som hade rättigheter, och att de t o m fick säga vad de tyckte. De hade alltid gjort rätt för sig, men nu fick de lön för mödan, och de fick respekt.
Idag får hälften av dem veta att de är ’vita män’ och därför skyldiga till de våldtäkter som utförs, och t o m skyldiga till kriget i Syrien. De förmanas att sluta med det liv de lever. De skall inte flyga till Thailand, de skall inte grilla, och definitivt inte kött, och de skall inte köra sin 173-hästars dieselbil. De skall inte, förutom känna skam. För sin hudfärg och för sitt kön.
Andra hälften finns inte. Undersköterskor och förskolelärare finns inte. Knappt ens finns de flickor i no-go-zonerna som förtrycks av skamkulturerna. Däremot finns kvinnor som ännu inte är professorer eller styrelseledamöter. Och några människor som är födda i fel könskropp.
Då var politiken ett givande, man gav folket bröd, skådespel, trygghet, och, inte minst, värdighet. Nu skall det folket skämmas och betala, och uppge sina tillkämpade rättigheter. Nu får man inte ens benämna sin favoritkaka dess namn. Ty över folket står de dömande. De som vet hur saker skall vara och som anser sig ha rätten att inte bara förmana och undervisa, utan att kräva underkastelse. De som vet vad som är rätt och fel. Vad som är kränkande. Vad som är skam.
Storbonden är tillbaka. Den kräver, då som nu, tystnad och lydnad. Kravet baseras på att storbonden är upplyst, och att storbonden har rättigheten. Inte för att den är upplyst, utan för att den har de rätta attityderna. Kunskap är inte makt. Attityd är makt.
Men anden är befriad från sitt fängelse. Den går inte att hålla tillbaka och stoppa tillbaka i flaskan. De som släpptes ut reagerar med obstruktion, ja, somliga reagerar med nästan barnsligt uppror.
Vi har återfått vårt gamla klassamhälle. Det som idag kallas för vänstern (sic!), är dagens kulturella överklass, med självpåtagen rätt att fördöma, förkasta, utbilda och avkräva underkastelse från den avskyvärda arbetarklassen, som är så vidrig att den är rasistisk, eftersom den röstar på Sverigedemokraterna, och utgör det stora klimathotet, med sina badresor via flyg till Thailand. Istället för den insiktsfulla och ansvarstagande överklassen som har möjlighet att inom ramen för sitt fria yrke, åka tåg till Milano, och där äta mat på en fashionabel slow food restaurang, köpa en enkel ryggsäck på Chanel, avnjuta operan på La Scala och i sena timmen enas över att Valpolicellan från 2011 är aningen sämre än den senare, från 2013, och att det numer är svårt att vara svensk, eftersom man, förlåt, hen inte kan vara stolt över ett land med 18% Sverigedemokrater.
Förakt har aldrig lett till gemenskap. Dagens vänster förödmjukar begreppet ’vänster’ genom sin gammalpaternalistiska borgerliga attityd. Deras skamkultur, där de belägger den gamla arbetarklassen med skam, är vidrig. Det är inte svårt att misstänka att det egentligen är högern som sätter etiketten vänster på dessa paternalistiska borgare. För, att som de alltid har gjort, misskreditera vänstern.
Men den riktiga vänstern, som vi kanske skall kalla den ortodoxa, är inte nyrasister, identitetspolitiker och sexister, som dagens sk vänster är. Den, som har viljan till jämlikhet och rättvisa, skambelägger inte sin klass.
Den bekämpar ett tvåfrontskrig, mot högern och nyvänstern. Men den är inte framgångsrik. Den står ensam, med ungdomens knutna näve och omfamnar den tid som sedan länge flytt, där mossa och förfall är pinsamt synligt. För den som ser. För den som vill se.
Medan den kämpande, som inte ser och kanske inte heller vill se, trots att han har glasögon, står där i sin oerhörda ensamhet.
Ferrara den 20 maj 2019
https://www.aftonbladet.se/debatt/a/dO74L1/rott-ljus-for-den-nya-vansterpopulismen
De ger oss årets bästa stycke, väl värt att i sin helhet citera: ” Trots sin självbild som outsiders är stora delar av vänstern faktiskt helt överens med ny- och marknadsliberaler i tron att resultatet av att vanliga människor får bestämma – utan tillräckligt stora doser politisk och värderingsmässig ”uppfostring” från ovan – blir en rasistisk, anti-humanistisk katastrof. I takt med att vänstern flyttat ut från folkets hus och in på kultursidorna har denna paternalistiska impuls inte direkt minskat i styrka.”
Mina farföräldrar fick lära sig att lyda. De var statare och som sådan, lydde man storbondens minsta vink. Sedan blev de befriade och började arbeta på en fabrik. Där fick de lön och inte stat. De gick med i en fackförening och lärde sig förstå att de tillhörde en grupp som hade rättigheter, och att de t o m fick säga vad de tyckte. De hade alltid gjort rätt för sig, men nu fick de lön för mödan, och de fick respekt.
Idag får hälften av dem veta att de är ’vita män’ och därför skyldiga till de våldtäkter som utförs, och t o m skyldiga till kriget i Syrien. De förmanas att sluta med det liv de lever. De skall inte flyga till Thailand, de skall inte grilla, och definitivt inte kött, och de skall inte köra sin 173-hästars dieselbil. De skall inte, förutom känna skam. För sin hudfärg och för sitt kön.
Andra hälften finns inte. Undersköterskor och förskolelärare finns inte. Knappt ens finns de flickor i no-go-zonerna som förtrycks av skamkulturerna. Däremot finns kvinnor som ännu inte är professorer eller styrelseledamöter. Och några människor som är födda i fel könskropp.
Då var politiken ett givande, man gav folket bröd, skådespel, trygghet, och, inte minst, värdighet. Nu skall det folket skämmas och betala, och uppge sina tillkämpade rättigheter. Nu får man inte ens benämna sin favoritkaka dess namn. Ty över folket står de dömande. De som vet hur saker skall vara och som anser sig ha rätten att inte bara förmana och undervisa, utan att kräva underkastelse. De som vet vad som är rätt och fel. Vad som är kränkande. Vad som är skam.
Storbonden är tillbaka. Den kräver, då som nu, tystnad och lydnad. Kravet baseras på att storbonden är upplyst, och att storbonden har rättigheten. Inte för att den är upplyst, utan för att den har de rätta attityderna. Kunskap är inte makt. Attityd är makt.
Men anden är befriad från sitt fängelse. Den går inte att hålla tillbaka och stoppa tillbaka i flaskan. De som släpptes ut reagerar med obstruktion, ja, somliga reagerar med nästan barnsligt uppror.
Vi har återfått vårt gamla klassamhälle. Det som idag kallas för vänstern (sic!), är dagens kulturella överklass, med självpåtagen rätt att fördöma, förkasta, utbilda och avkräva underkastelse från den avskyvärda arbetarklassen, som är så vidrig att den är rasistisk, eftersom den röstar på Sverigedemokraterna, och utgör det stora klimathotet, med sina badresor via flyg till Thailand. Istället för den insiktsfulla och ansvarstagande överklassen som har möjlighet att inom ramen för sitt fria yrke, åka tåg till Milano, och där äta mat på en fashionabel slow food restaurang, köpa en enkel ryggsäck på Chanel, avnjuta operan på La Scala och i sena timmen enas över att Valpolicellan från 2011 är aningen sämre än den senare, från 2013, och att det numer är svårt att vara svensk, eftersom man, förlåt, hen inte kan vara stolt över ett land med 18% Sverigedemokrater.
Förakt har aldrig lett till gemenskap. Dagens vänster förödmjukar begreppet ’vänster’ genom sin gammalpaternalistiska borgerliga attityd. Deras skamkultur, där de belägger den gamla arbetarklassen med skam, är vidrig. Det är inte svårt att misstänka att det egentligen är högern som sätter etiketten vänster på dessa paternalistiska borgare. För, att som de alltid har gjort, misskreditera vänstern.
Men den riktiga vänstern, som vi kanske skall kalla den ortodoxa, är inte nyrasister, identitetspolitiker och sexister, som dagens sk vänster är. Den, som har viljan till jämlikhet och rättvisa, skambelägger inte sin klass.
Den bekämpar ett tvåfrontskrig, mot högern och nyvänstern. Men den är inte framgångsrik. Den står ensam, med ungdomens knutna näve och omfamnar den tid som sedan länge flytt, där mossa och förfall är pinsamt synligt. För den som ser. För den som vill se.
Medan den kämpande, som inte ser och kanske inte heller vill se, trots att han har glasögon, står där i sin oerhörda ensamhet.
Ferrara den 20 maj 2019
RSS-flöde
