Skam är inför en eller oftast, inför flera andra. Skuld känner du inför dig själv och dina principer. I artikeln från Svenska Dagbladet tas upp skillnaden mellan att känna flygskam och flygskuld. Eftersom skammen är kollektivistisk, varierar den med kollektivets tillfälliga mode. Skulden sitter däremot i dig, och varierar betydligt mindre eftersom individens principer för rätt och fel inte ändras så snabbt som kollektivets ideologi.
https://www.svd.se/flygskammen-kan-vara-ett-enda-stort-missforstand/i/senaste
Det är en bra distinktion, då den kan förklara den märkliga upplevelse jag har av mitt avsked från Högskolan Kristianstad.
Att som jag, bli avskedad från en professorstjänst, kan skapa skam. Du förutsätts hyllas som en betydande arbetare, som betytt så mycket för högskolan. Inte att bli utkastad och få lämna högskolan, smygandes ut, gömd av mörkret. Den som avtackas av högskolan, ges kollektivets bekräftelse och dess gillande. Den som lämnar om natten, vars namn snabbt försvinner från dörren, tavlan av den avskedade och två glada studenter försvinner snabbt, det är den som bär skammen av att ha blivit förkastad.
Jag är glad att min far är död, ty för honom hade avskedet varit en skam. Och onekligen känner jag skam. Kanske mest för att avskedets grunder inte gjorts offentligt p g a förvaltningschefens krav på hemlighet. I brist på information kan ju de mest märkvärdiga tankar dyka upp. Ingen rök utan eld, m m.
Men med skuld är det något annat. Skuld känner man inför sig själv, för att man bryter mot sig själv, mot sina principer. Skulden är strikt individuell. Ingen annan än jag kan ge mig skuld.
Skuld känner jag delvis, då mitt misslyckande innebar, delvis, att två docenter, vars betydelse för högskolans ekonomutbildning inte går att rätt uppskatta, lämnade för arbete på andra universitet; att en lovande doktorand lämnade för ett annat universitet, och att andra känner tveksamhet till fortsatt arbete. Jag tog anställningen för att utveckla en god utbildning, och idag är det sannolikt en sämre utbildning.
Men förutom den skulden, som är en skuld mot enskilda personer, känner jag ingen skuld. Jag följde mina principer. Man skall göra rätt för sig. Man skall göra sitt yttersta. Man skall kunna sitt ämne. Man skall ständigt förbättra sig. Man skall ha studenternas kompetensutveckling för sina ögon. Man skall vara akademiker, vilket innebär att man forskar och undervisar med all kraft. Man skall öppet diskutera allt, i syfte att utveckla.
Jag känner därför inte alls skuld över att jag togs undan som ansvarig för en kurs när jag begärde att lärarna skulle vidareutbilda sig så att de kunde uppnå de lärandemål kursen ställde på studenterna. Jag känner ingen skuld att jag följde principen att innehåll ger form, genom att försöka skapa goda exempel på forskningsprojekt innan samverkansprojektet gavs organisatorisk gestaltning. Jag känner ingen skuld för att jag öppet ville diskutera beslut. Jag känner ingen skuld för att jag presenterade min vision av den fria akademin i lokaltidningen.
Jag känner ingen skuld för att jag avskedats av en samling personer som jag ser som anti-akademiker, som kräver lydnad, tystnad, lojalitet gentemot dem och politisk fähighet.
Det är onekligen en märklig upplevelse att bära skam och skuld samtidigt. Alla vill vara älskade och alla vill göra rätt. Livsfrågan är hur man skall väga de två behoven. När skall det ena behov stå tillbaka för det andra? När får det ena överglänsa det andra. En Don Quijote, såväl som en Don Collin, gör det oftast lätt för sig och väger kärleken till sina principer högre än andras kärlek.
Men slutet har ett moment av lyckligt slut. Skammen kom rejält på skam genom händelserna den 18 juni 2018. Chokladfrukost, paddling och grillfest. Och betonandet att det inte var avsked, utan framtidsfest. Den dagen var en magnifik anti-skam-dag. De som var med, liten som stor, finns på ett foto, med paddlar i händerna, paddlande i livet, där en akt inför en annan, för en annan, blir en akt som numer brinner lika intensiv i mig som min farmors tårar brinner.
Och som jag hävdade i början, kollektivets skam är förgängligt. Tider förändras. Måtte de tider som blåste bort mig, förändras, må vindarna vända. Må skammen komma på skam.
Ferrara den 22 maj 2019
https://www.svd.se/flygskammen-kan-vara-ett-enda-stort-missforstand/i/senaste
Det är en bra distinktion, då den kan förklara den märkliga upplevelse jag har av mitt avsked från Högskolan Kristianstad.
Att som jag, bli avskedad från en professorstjänst, kan skapa skam. Du förutsätts hyllas som en betydande arbetare, som betytt så mycket för högskolan. Inte att bli utkastad och få lämna högskolan, smygandes ut, gömd av mörkret. Den som avtackas av högskolan, ges kollektivets bekräftelse och dess gillande. Den som lämnar om natten, vars namn snabbt försvinner från dörren, tavlan av den avskedade och två glada studenter försvinner snabbt, det är den som bär skammen av att ha blivit förkastad.
Jag är glad att min far är död, ty för honom hade avskedet varit en skam. Och onekligen känner jag skam. Kanske mest för att avskedets grunder inte gjorts offentligt p g a förvaltningschefens krav på hemlighet. I brist på information kan ju de mest märkvärdiga tankar dyka upp. Ingen rök utan eld, m m.
Men med skuld är det något annat. Skuld känner man inför sig själv, för att man bryter mot sig själv, mot sina principer. Skulden är strikt individuell. Ingen annan än jag kan ge mig skuld.
Skuld känner jag delvis, då mitt misslyckande innebar, delvis, att två docenter, vars betydelse för högskolans ekonomutbildning inte går att rätt uppskatta, lämnade för arbete på andra universitet; att en lovande doktorand lämnade för ett annat universitet, och att andra känner tveksamhet till fortsatt arbete. Jag tog anställningen för att utveckla en god utbildning, och idag är det sannolikt en sämre utbildning.
Men förutom den skulden, som är en skuld mot enskilda personer, känner jag ingen skuld. Jag följde mina principer. Man skall göra rätt för sig. Man skall göra sitt yttersta. Man skall kunna sitt ämne. Man skall ständigt förbättra sig. Man skall ha studenternas kompetensutveckling för sina ögon. Man skall vara akademiker, vilket innebär att man forskar och undervisar med all kraft. Man skall öppet diskutera allt, i syfte att utveckla.
Jag känner därför inte alls skuld över att jag togs undan som ansvarig för en kurs när jag begärde att lärarna skulle vidareutbilda sig så att de kunde uppnå de lärandemål kursen ställde på studenterna. Jag känner ingen skuld att jag följde principen att innehåll ger form, genom att försöka skapa goda exempel på forskningsprojekt innan samverkansprojektet gavs organisatorisk gestaltning. Jag känner ingen skuld för att jag öppet ville diskutera beslut. Jag känner ingen skuld för att jag presenterade min vision av den fria akademin i lokaltidningen.
Jag känner ingen skuld för att jag avskedats av en samling personer som jag ser som anti-akademiker, som kräver lydnad, tystnad, lojalitet gentemot dem och politisk fähighet.
Det är onekligen en märklig upplevelse att bära skam och skuld samtidigt. Alla vill vara älskade och alla vill göra rätt. Livsfrågan är hur man skall väga de två behoven. När skall det ena behov stå tillbaka för det andra? När får det ena överglänsa det andra. En Don Quijote, såväl som en Don Collin, gör det oftast lätt för sig och väger kärleken till sina principer högre än andras kärlek.
Men slutet har ett moment av lyckligt slut. Skammen kom rejält på skam genom händelserna den 18 juni 2018. Chokladfrukost, paddling och grillfest. Och betonandet att det inte var avsked, utan framtidsfest. Den dagen var en magnifik anti-skam-dag. De som var med, liten som stor, finns på ett foto, med paddlar i händerna, paddlande i livet, där en akt inför en annan, för en annan, blir en akt som numer brinner lika intensiv i mig som min farmors tårar brinner.
Och som jag hävdade i början, kollektivets skam är förgängligt. Tider förändras. Måtte de tider som blåste bort mig, förändras, må vindarna vända. Må skammen komma på skam.
Ferrara den 22 maj 2019
RSS-flöde
