Som ung demokratisk socialist var jag, och många med mig, oroade över att socialdemokratin gick åt höger. Feldt och hans kanslihöger var ett blått skynke framför våra röda ögon. I vår enkla genialitet försökte vi värna om vänsterkanten genom att säkerställa att kommunisterna, forna vpk, numera vänsterpartiet, hölls kvar i Riksdagen. De låg ibland farligt nära fyra-procentsspärren. Vår tro var att om de skulle falla bort, skulle vänsterflanken falla, och högerns falang, med sin starka betoning på marknadsekonomi utan den starka staten, skulle sitta i ensamt majestät.
Vi röstade på vpk, och kallades därför för kamrat fyra-procent. Exakt samtidigt som vi slogs med näbbar och klor mot vpk:s ideologi, och uttryckte vårt största förakt för deras kommunism, som blott innebar stängda gränser och folk underkastade diktatur. Vi röstade på dem vi bekämpade.
Man kan oändligt diskutera om det var en framgångsrik strategi. Kanske hade vänsterfalangen blivit starkare av att förlora vpk, och därmed fått än starkare motiv att driva sina vänsterfrågor. Kamrat fyra-procent var kanske ett mer lättjans och det uppgivnas strategi?
Igår, strax efter klockan fyra på eftermiddagen, agerande jag igen som kamrat fyra-procent. I EU-valet, i församlingshemmet i Skepparslöv, lade jag min röst på liberalerna.
Som socialdemokrat, en ortodox sådan, med Per-Albin Hanssons Folkhemstal levande, med Palmes retorik i själen, och med min fars familjs öde levande i mina ögon, kan jag ju inte rösta på det socialdemokratiska (sic!) parti som kramar en fascistisk ideologi, islam. Vänsterpartiet behöver inte räddas, och idag är det ju inte ett vänsterparti utan en nyrasistiskt, ganska vidrigt identitetspolitiskt parti som mer värnar om kvinnors styrelserepresentation i börsnoterade bolag, än om unga kvinnors rätt att få älska den som hennes hjärta valt ut.
Sverigedemokraterna uppskattar jag för att de, likt den gamla socialdemokratin, har krav på folk. Men något snedfördelat mellan invandrare och andra. KD är uteslutet då de ytterst företräder en annan totalitär ideologi, kristendomen. Centern är snarlikt Vänstern och Miljöpartiet.
Men liberalerna, dessa evigt tveksamma och diskussionsglada människorna. De är för en stark marknadsekonomi, men tillräckligt många ser behovet av staten, dvs de är socialliberaler. De gränsar så lätt till socialdemokratins sociala inriktning. De borde därför ständigt stjäla väljare från socialdemokratin. Men socialdemokrater tycks hoppa från s till moderaterna, eller som idag, till SD. Kanske för att liberalerna är otydliga då de ständigt skall väga saker mot varandra och ständigt diskutera. Att vara liberal är att vara kluven, heter det.
Men jag röstade inte bara på liberalerna för att de ideologiskt är närmast min ortodoxa socialdemokrati.
Huvudskälet till att rösta på liberalerna är att det är en skymf mot ett utvecklat samhälle att inte ha ett liberalt parti i parlamentet. Ett samhälle där liberalismen i partiform inte finns representerat, är ett samhälle på dekis, som befinner sig i en utförslöpa. Och kanske också i en farlig riktning.
Min röst på liberalerna var min protest mot det Sverige som växer sig starkare idag, det upp och nervända Sverige. Det var kanske den mest ortodoxa handling en ortodox socialdemokrat kan göra. Att bli kamrat fyra-procent för liberalerna.
Och jag lyckades, ser det ut som, ty de fick 4,1%. Sverige är inte förlorat. Tack vare Kamrat 4-procent!
Öllsjö den 27 maj 2019
Vi röstade på vpk, och kallades därför för kamrat fyra-procent. Exakt samtidigt som vi slogs med näbbar och klor mot vpk:s ideologi, och uttryckte vårt största förakt för deras kommunism, som blott innebar stängda gränser och folk underkastade diktatur. Vi röstade på dem vi bekämpade.
Man kan oändligt diskutera om det var en framgångsrik strategi. Kanske hade vänsterfalangen blivit starkare av att förlora vpk, och därmed fått än starkare motiv att driva sina vänsterfrågor. Kamrat fyra-procent var kanske ett mer lättjans och det uppgivnas strategi?
Igår, strax efter klockan fyra på eftermiddagen, agerande jag igen som kamrat fyra-procent. I EU-valet, i församlingshemmet i Skepparslöv, lade jag min röst på liberalerna.
Som socialdemokrat, en ortodox sådan, med Per-Albin Hanssons Folkhemstal levande, med Palmes retorik i själen, och med min fars familjs öde levande i mina ögon, kan jag ju inte rösta på det socialdemokratiska (sic!) parti som kramar en fascistisk ideologi, islam. Vänsterpartiet behöver inte räddas, och idag är det ju inte ett vänsterparti utan en nyrasistiskt, ganska vidrigt identitetspolitiskt parti som mer värnar om kvinnors styrelserepresentation i börsnoterade bolag, än om unga kvinnors rätt att få älska den som hennes hjärta valt ut.
Sverigedemokraterna uppskattar jag för att de, likt den gamla socialdemokratin, har krav på folk. Men något snedfördelat mellan invandrare och andra. KD är uteslutet då de ytterst företräder en annan totalitär ideologi, kristendomen. Centern är snarlikt Vänstern och Miljöpartiet.
Men liberalerna, dessa evigt tveksamma och diskussionsglada människorna. De är för en stark marknadsekonomi, men tillräckligt många ser behovet av staten, dvs de är socialliberaler. De gränsar så lätt till socialdemokratins sociala inriktning. De borde därför ständigt stjäla väljare från socialdemokratin. Men socialdemokrater tycks hoppa från s till moderaterna, eller som idag, till SD. Kanske för att liberalerna är otydliga då de ständigt skall väga saker mot varandra och ständigt diskutera. Att vara liberal är att vara kluven, heter det.
Men jag röstade inte bara på liberalerna för att de ideologiskt är närmast min ortodoxa socialdemokrati.
Huvudskälet till att rösta på liberalerna är att det är en skymf mot ett utvecklat samhälle att inte ha ett liberalt parti i parlamentet. Ett samhälle där liberalismen i partiform inte finns representerat, är ett samhälle på dekis, som befinner sig i en utförslöpa. Och kanske också i en farlig riktning.
Min röst på liberalerna var min protest mot det Sverige som växer sig starkare idag, det upp och nervända Sverige. Det var kanske den mest ortodoxa handling en ortodox socialdemokrat kan göra. Att bli kamrat fyra-procent för liberalerna.
Och jag lyckades, ser det ut som, ty de fick 4,1%. Sverige är inte förlorat. Tack vare Kamrat 4-procent!
Öllsjö den 27 maj 2019
RSS-flöde
