Åtgärder för de funktionsnedsatta är av godo då det enda som skall vara utslagsgivande på ett universitet är studiebegåvning. Studenter kan ansöka om att få ta del av resurser som inte ankommer andra studenter, där man hänvisar till t ex dyslexi. Det finns en avdelning eller person som har hand om att besluta om dessa resurser. Det som utgör av-akademiseringen är att i de fall jag kommit i kontakt med dessa resurser, har personen/avdelningen fattat beslut om resurser. Men utan att rådgöra med den akademiska personal som hade erfarenhet av personen som sökte extra stöd.
I ett fall kom det ut direktiv att en person skulle erhålla tre ytterligare handledningstimmar. Beslutet föregicks inte av en kommunikation mellan den beslutande och läraren. Beslutet föregicks inte av en utredning som presenterades för läraren. Beslutet följdes inte av en instruktion hur läraren skulle agera för att hantera den funktionella nedsättningen. Efter den ytterligare handledningen hade gjorts, följdes inte beslutet upp.
En beslutsfattare har således möjligheten att sätta sig över den sakkunskap och den erfarenhet som en akademisk lärare har av en student och vad som konstituerar studiebegåvning i just den kursen. Och de är noga med att inte ta reda på effekterna av sina extra resurser, kanske för att inte riskera att få se att de är verkningslösa. Delvis p g a att de delas ut utan sakkunskap i det specifika fallet.
Notera att jag inte på något sätt argumenterar mot satsning på att kompensera för funktionella nedsättningar som är irrelevanta för studiebegåvningen som sådan, annat än att de kan få svårt att slå igenom. Det jag anmärker på är att den akademiska lärarkunskapen inte får någon plats.
Det är ett exempel på av-akademisering, och en förflyttning av auktoritet från läraren till administratörer.
Det andra är det som kallas kommunikation, vilket i företagsekonomin ingår i det som kallas marknadsföring, och i statsvetenskapen väl kallas propaganda.
Genom digitaliseringen och utbyggnaden av högskolorna har propaganda blivit en stor aktivitet på högskolorna. Alla sk sociala medier skall skapas och underhållas. Det är där högskolan snabbt syns, och man tror väl också att högskolans framtida och nutida studenter hela tiden är på dessa sociala medier och tar del av propagandan. Detta, i kombination med att gårdagens universitet, som egentligen saknade konkurrens, idag erfar konkurrens från alla universitet och ännu fler högskolor, och numer också i stor utsträckning från utländska universitet, erfar man ett behov av stor propaganda. Förlåt, marknadsföring. Förlåt, kommunikation.
För att skapa och underhålla propagandan, finns numer en stab av människor som förr i tiden kanske var två personer, de som idag kallas kommunikatörer. Dessa skapar information och i bästa fall, distribuerar information som lärarkåren ber dem om. Jag har erfarenhet av, ja, egentligen kanske blott en, AK, som var och är mycket duktig i detta värv. Oerhört duktig. Jag minns en gång, då en grupp lärare skulle göra en resa till universitet i österled. De lade märke till att goda broschyrer över utbildningen och skolan saknas. AK, som onekligen har likheter med det som man kan uttydda förkortningen med, Automatkarbin, tog tag i problemet och i kraftfull samverkan med lärarna, på kvällar och en helg, skapade broschyrerna, så att de kunde packas ner i resväskorna dagen innan lärarnas avresa.
AK hade en magister i ett humanitärt ämne, var expert på de program som skulle marknadsföras i broschyrerna, hade respekt för akademin, och hade en beundransvärd arbetsförmåga och engagemang. En perfekt aktör på en läroanstalt.
Men hon är ett undantag, enligt min erfarenhet. En annan gång stod jag inför samma problem. Jag och min medresande doktorand sprang omkring på ett helt universitet och försökte få till stånd samma process. Trots att universitetet hade en mängd kommunikatörer, kunde ingen hjälp skaffas. Vi slutade söka när vi fick kommentaren att det vi bad om var en god idé och att kommunikatören skulle ’lyfta frågan’. Att ’lyfta frågan’ är byråkratiska och betyder att inget kommer att ske.
Dessa kommunikatörer lever separat från den akademiska verksamheten och har idag blivit en självständig aktivitet, som driver mer politiska frågor än akademiska (som jag rapporterat om tidigare). Sannolikt delvis beroende på att de är avskilda och accepteras som avskilda verksamheter. Men också för att deras egen akademiska botten är svag.
Kommunikationen borde ske i samverkan med den akademiska personalen, där de senare borde vara de som leder propagandan, förlåt, marknadsföringen, förlåt, kommunikationen. Men i dagens värld är det inte akademins krav och principer som leder, utan känslan av konkurrens på, inte en akademisk marknad, utan på en marknad för högskolecertifikat.
Kommunikatörerna och beslutsfattarna för extra resurser till funktionsanpassning befinner sig över lärarna. Man får känslan av den där bilden av klassamhället som den gamla vänstern hade för att åskådliggöra samhället. I den bilden är arbetarna längst ner och bär hela hierarkin på sina axlar. (https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/b/bf/Pyramid_of_Capitalist_System.png/375px-Pyramid_of_Capitalist_System.png )
I akademin borde hierarkin vara upp och ner, där lärarna står överst och servas av högskolans övriga personal. Men idag är professorerna och de andra lärarna längst ner. Över dem står t ex kommunikatörerna och andra personalkategorier. Och överst de sk cheferna.
Och dessa två exempel jag tagit upp här är blott två av fler exempel på den upp-och-ner-vända hierarkin, som utgör av-akademiseringen av universitet och högskolor.
Ferrara den 9 maj 2019