​Idag vill jag uppmärksamma två saker som är delaktiga i processen som bör kallas av-akademiseringen av universitet och högskolor. De är det som kallas kommunikation och det som är åtgärder för de funktionsnedsatta.

Åtgärder för de funktionsnedsatta är av godo då det enda som skall vara utslagsgivande på ett universitet är studiebegåvning. Studenter kan ansöka om att få ta del av resurser som inte ankommer andra studenter, där man hänvisar till t ex dyslexi. Det finns en avdelning eller person som har hand om att besluta om dessa resurser. Det som utgör av-akademiseringen är att i de fall jag kommit i kontakt med dessa resurser, har personen/avdelningen fattat beslut om resurser. Men utan att rådgöra med den akademiska personal som hade erfarenhet av personen som sökte extra stöd.

I ett fall kom det ut direktiv att en person skulle erhålla tre ytterligare handledningstimmar. Beslutet föregicks inte av en kommunikation mellan den beslutande och läraren. Beslutet föregicks inte av en utredning som presenterades för läraren. Beslutet följdes inte av en instruktion hur läraren skulle agera för att hantera den funktionella nedsättningen. Efter den ytterligare handledningen hade gjorts, följdes inte beslutet upp.

En beslutsfattare har således möjligheten att sätta sig över den sakkunskap och den erfarenhet som en akademisk lärare har av en student och vad som konstituerar studiebegåvning i just den kursen. Och de är noga med att inte ta reda på effekterna av sina extra resurser, kanske för att inte riskera att få se att de är verkningslösa. Delvis p g a att de delas ut utan sakkunskap i det specifika fallet.

Notera att jag inte på något sätt argumenterar mot satsning på att kompensera för funktionella nedsättningar som är irrelevanta för studiebegåvningen som sådan, annat än att de kan få svårt att slå igenom. Det jag anmärker på är att den akademiska lärarkunskapen inte får någon plats.

Det är ett exempel på av-akademisering, och en förflyttning av auktoritet från läraren till administratörer.

Det andra är det som kallas kommunikation, vilket i företagsekonomin ingår i det som kallas marknadsföring, och i statsvetenskapen väl kallas propaganda.

Genom digitaliseringen och utbyggnaden av högskolorna har propaganda blivit en stor aktivitet på högskolorna. Alla sk sociala medier skall skapas och underhållas. Det är där högskolan snabbt syns, och man tror väl också att högskolans framtida och nutida studenter hela tiden är på dessa sociala medier och tar del av propagandan. Detta, i kombination med att gårdagens universitet, som egentligen saknade konkurrens, idag erfar konkurrens från alla universitet och ännu fler högskolor, och numer också i stor utsträckning från utländska universitet, erfar man ett behov av stor propaganda. Förlåt, marknadsföring. Förlåt, kommunikation.

För att skapa och underhålla propagandan, finns numer en stab av människor som förr i tiden kanske var två personer, de som idag kallas kommunikatörer. Dessa skapar information och i bästa fall, distribuerar information som lärarkåren ber dem om. Jag har erfarenhet av, ja, egentligen kanske blott en, AK, som var och är mycket duktig i detta värv. Oerhört duktig. Jag minns en gång, då en grupp lärare skulle göra en resa till universitet i österled. De lade märke till att goda broschyrer över utbildningen och skolan saknas. AK, som onekligen har likheter med det som man kan uttydda förkortningen med, Automatkarbin, tog tag i problemet och i kraftfull samverkan med lärarna, på kvällar och en helg, skapade broschyrerna, så att de kunde packas ner i resväskorna dagen innan lärarnas avresa.

AK hade en magister i ett humanitärt ämne, var expert på de program som skulle marknadsföras i broschyrerna, hade respekt för akademin, och hade en beundransvärd arbetsförmåga och engagemang. En perfekt aktör på en läroanstalt.

Men hon är ett undantag, enligt min erfarenhet. En annan gång stod jag inför samma problem. Jag och min medresande doktorand sprang omkring på ett helt universitet och försökte få till stånd samma process. Trots att universitetet hade en mängd kommunikatörer, kunde ingen hjälp skaffas. Vi slutade söka när vi fick kommentaren att det vi bad om var en god idé och att kommunikatören skulle ’lyfta frågan’. Att ’lyfta frågan’ är byråkratiska och betyder att inget kommer att ske.

Dessa kommunikatörer lever separat från den akademiska verksamheten och har idag blivit en självständig aktivitet, som driver mer politiska frågor än akademiska (som jag rapporterat om tidigare). Sannolikt delvis beroende på att de är avskilda och accepteras som avskilda verksamheter. Men också för att deras egen akademiska botten är svag.

Kommunikationen borde ske i samverkan med den akademiska personalen, där de senare borde vara de som leder propagandan, förlåt, marknadsföringen, förlåt, kommunikationen. Men i dagens värld är det inte akademins krav och principer som leder, utan känslan av konkurrens på, inte en akademisk marknad, utan på en marknad för högskolecertifikat.

Kommunikatörerna och beslutsfattarna för extra resurser till funktionsanpassning befinner sig över lärarna. Man får känslan av den där bilden av klassamhället som den gamla vänstern hade för att åskådliggöra samhället. I den bilden är arbetarna längst ner och bär hela hierarkin på sina axlar. (https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/b/bf/Pyramid_of_Capitalist_System.png/375px-Pyramid_of_Capitalist_System.png )

I akademin borde hierarkin vara upp och ner, där lärarna står överst och servas av högskolans övriga personal. Men idag är professorerna och de andra lärarna längst ner. Över dem står t ex kommunikatörerna och andra personalkategorier. Och överst de sk cheferna.

Och dessa två exempel jag tagit upp här är blott två av fler exempel på den upp-och-ner-vända hierarkin, som utgör av-akademiseringen av universitet och högskolor.

​Ferrara den 9 maj 2019

Vi har precis fått veta att 52% av lärarutbildningarna håller acceptabel kvalité, dvs 48% håller inte acceptabel nivå. Det får sägas vara svagt resultat för de som borde vara bäst på utbildning, lärarutbildningarna.

Idag kommer en annan bedömning. Lärarnas riksförbund rankar kommunernas skolor, inte utifrån absolut prestation, utan utifrån en del av de förutsättningar de har att genomföra utbildningen. Man tar bl a hänsyn till socio-ekonomiska förutsättningar. Malmö, denna stad med sina oerhörda problem kring invandrarna, har skolor som vänt sin negativa utveckling, och kommer idag på 25:e plats.

Jo, det kanske är duktigt av dem, men borde de inte komma högt upp med tanke på att de numer har ett universitet, där det finns lärarutbildning. Tanken med de lokala högskolorna, som Malmö till helt nyligen var, är ju att de skall befrukta sitt närområde. En sådan befruktning borde gälla utbildningen i närområdet. Mängden av studenter som går på utbildning, och som precis blivit klara, borde leda till en dynamisk skolmiljö, där nyutbildade och högt engagerade studenter sätter fart på skolorna. Forskningen som görs på den lokala högskolan, borde leda till förbättringar och dynamiska utvecklingar. En lokal högskola borde ha märkbara effekter i sitt närområde.

Kanske är det delvis en effekt av Malmöuniversitet som lyft Malmös skolor.

Eller kanske inte.

En annan ort som har en välrenommerad lärarutbildning är Kristianstad, där lärarutbildning bedrivits sedan 1835. Kommer Kristianstads skolor högre än Malmös skolor, med tanke på att lärarseminariet bedrivits under längre tid i Kristianstad, än i Malmö?

Av de skånska kommunerna kommer Båstad högts, på 5:e plats. Landskrona kommer på 14:e plats och Helsingborg på 19:e plats.

Kristianstad, med sin 184-åriga lärarutbildning, kommer på 202:e plats. Nästan 70% av Sveriges kommuner har bättre skolor än Kristianstad.

Man kan förvisso hävda att politiken spelar en viktig roll, ty den tycks inte ingå som parameter i utvärderingen.

Men kan politiken i Kristianstad så markant förstöra den positiva effekten på skolorna som den regionala högskolan borde ha? Eller är det så att högskolorna inte spelar den vitala lokala och regionala roll som de borde göra, med tanke på argumenten för deras tillblivelse?

På ett sätt är det positivt att de inte har lokal effekt, då det kan antyda att de är fria akademier, som lever isolerat, blott för kunskapens skull, i en region. Men argumentet för deras existens ligger fortfarande där, att de skall höja den akademiska nivån, de skall höja bildningen i sitt närområde, och de skall vara en dynamisk motor i sitt närområde.

Kanske de är det. Men kanske det inte gäller lärarutbildningen.

​Ferrara den 8 maj 2019

Jag hörde någon komiker göra sig lustig över att namnet Adolf, med ens dog ut 1945. Ja, det låter väl rimligt. Vem ger namn till sin lilla son, som har burits av en massmördare?
Men det är inte så enkelt. Det går att ta reda på vilka förnamn som finns i Sverige.
På Skatteverkets hemsida
https://www.skatteverket.se/privat/folkbokforing/namn/bytaefternamn/sokhurmangasomharettvisstnamn.4.515a6be615c637b9aa413027.html#!/start ) kan man söka hur många som har ett visst namn. Låt oss då se hur många som har massmördares namn.

Adolf (efter Hitler) 2159
Josef (efter Goebbels och Stalin): 11211
Hermann (efter Göring): 661
Mohamed (efter islams grundare): 24937
Mao (efter kinas diktator): 42

Det är således inte så att namn dör ut p g a att en bärare är en vidrig person som man helst vill glömma. Kanske det är namn som varit i släkten under många år, som gör att man trots Hitlers förnamn, låter gammelfarfars namn gå vidare.

I fallet med Mohamed är det snarare så, att de som bär hans namn, inte ser honom som en krigsherre och pedofil, utan som en profet.

Josef är ett namn som klarat att överleva trots Goebbels och Stalin, två mästare i folkmord. Kanske det vägs upp, och mer därtill, av att det var stackaren som fick ta hand om det utomäktenskapliga barnet som lade grunden för kristendomen. 

Det är sannolikt så, att namn har två grunder. En är att vara föräldrarnas unika namn på sitt barn. Det andra är att namnet bär vidare släktet. Själv heter jag Olof (116483 bärare) efter min fars älskade plast-morfar. Och Yrjö (400 bärare) efter min mormors älskade bror. Kanske det är den enda evighet vi får smaka, att våra namn lever vidare, några generationer.

Barnet får sina namn. Det är början på barnets liv, men också på namnets liv. Därefter går individen ut i samhället, och presenterar sig. Och samhället tar emot individen, men också namnet. Själv har jag gått från att kallas Collin (1539 som har det som efternamn), till Sven (106602 bärare), till Sven-Olof (2217 bärare). Samtidigt har mina namns betydelse och vikt förändrats över tiden. Tydligast är det med Yrjö, som jag aldrig använde när jag var ung, men som jag idag använder när jag signerar med mitt namn. Kanske som ett obstinatt bidrag i invandrardebatten.

En fråga att begrunda är i vilken omfattning personens namn skapar personen. Själv, nu 62 år, är jag ibland noga att nämna att Sven betyder ung man. Jag tror jag är rolig. Det är i alla fall avsikten. Eller blir mitt förnamn en besvärjelse för ungdom? Om du har ett namn efter en magnifik släktning, som t ex efter Jesus flickvän, Magdalena (20810 bärare) eller namnet på Fridsfursten, Emanuel (29984 bärare), går du rakare i ryggen då?

Och du som heter Adolf. Måste du tydligt ta avstånd från antisemitism? Kan du inte få vara stolt över din farfars far, Adolf, den gladlynte?

​Ferrara den 7 maj 2019

Enhetliggörande betyder Gleichschaltung. Jag har tidigare skrivit om det (http://svencollin.se/Gleichschaltung.pdf). Där skrev jag om hur akademiska lärosäten blir en plats för enhetliggörande, där tanken inte får vandra fritt. Ja, nu skall ju tanken inte vandra helt fritt, utan begränsas av de vetenskapliga metoderna. Men dagens ideologiska Gleichschaltung innebär att tanken skall fösas in i ett snävt rum där en dominerande ideologi är etablerad och där den skall reproduceras.

En Erik Ringmar (Lunds Universitet) blev utsatt för ett övergrepp på hans akademiska frihet, att utifrån sin kompetens, utforma en akademisk kurs. Han blev upplyst av prefekten på sin institution, att han skulle lyda ”Som lärare och examinator är man i grunden tjänsteman, ytterst en representant för en statlig myndighet, och därför begränsas handlingsfriheten av regelverk och policys”
https://www.unt.se/ledare/nar-tanka-ratt-ar-att-tanka-fel-5261906.aspx
https://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/politikers-genusaktivism-skadar-vara-universitet-/

Jag drabbades själv av något liknande. På en magisterkurs i företagsstyrning blev jag ombedd att föra in mer om hållbarhet i min kurs. Just hållbarhet förekommer av ämnesmässiga skäl redan på kursen då vi behandlar omvärldstryck och regleringar, där hållbarhet ingår i bägge. Men det var inte tillräckligt för den ideologiska skolningen av studenterna. Kanske för att det var kunskapsbaserat och inte ideologiskt baserat. Det framställdes som ett tryck som bolag förhåller sig till och kursen beskrev olika sätt som bolag förhåller sig till det trycket. Det handlade absolut inte om ATT bolag skall vara hållbara eller att de SKALL framställa sig som hållbara, då det är politik och ideologi, vilket politiker och företagsledare kan ägna sig åt. Men inte kunskaparna. Vi skall berätta om det som finns, inte om det som bör finnas.   

Jag fick en lärobok i hållbarhet, som delvis skulle användas. Jag inspekterade den och fann den oacceptabel som lärobok, eftersom den saknade en kritisk ådra, bl a saknades självreflektion, och att den var utan värde i företagsstyrning. Men den och det skulle in. En adjunkt i marknadsföring skulle ta hand om det på kursen. I Företagsstyrning! Som ledes av en professor i Företagsstyrning.

Nu får du kalla mig elitist, men adjunkt och i marknadsföring, skall ha ett avgörande inflytande på en del i en kurs som meddelas på magisternivå, dvs den högsta, den mest avancerade nivån på en akademisk läroanstalt, innan man når forskarutbildningsnivån. Professorn som ägnat sin livs gärning åt företagsstyrning skulle lägga sig för kravet att ha med hållbarhet, med en lärobok han inte fann akademisk och inte i ämnet Företagsstyrning, och meddelat av en adjunkt i marknadsföring.

Därefter återkom marknadsföraren med magstarka uttalanden i lokaltidningen, att hållbarhet var ämnet som skulle genomsyra hela utbildningen. Jag skrev ett svar i lokaltidningen att så länge jag var på institutionen skulle utbildningen vägledas av de akademiska kraven, dvs att undervisa i företagsekonomins kunskap som vunnits på vetenskaplig grund.  

Tre månader senare var jag arbetsbefriad, hade fått lämna tillbaka datorn, namnskylten på min kontorsdörr var borttagen, och den fina tavlan på mig och två studenter i ivrig diskussion, som hängde på en vägg i en av korridorerna, var försvunnen.

Den ideologiska rättrådigheten och ideologiens tendens att rensa ut, känner vi igen från Stalins tid. Nedanstående bild visar Lenins kompisar på den vänstra bilden. När de sedan föll i onåd och likviderades, den eviga arbetsbefrielsen, ser det ut som till höger. Oppositionen raderas ut.

​
Det som ensidigt skall bli, måste hyvlas rent.

Det visste Goebbels och Lenin.

Ferrara den 6 maj 2019

​Socialdemokratin kämpade under 100 år för frihet och för demokrati. De bekämpade nazismen och kommunismen.

Idag försöker de framstå som samma frihetens företrädare, genom att vägra röra vid Sverigedemokraterna, och hänvisar till deras historia i rasistiska strömningar.

Men de är helt befriade från beröringsskräck när det gäller ideologier som formligen badar i blod, som vältrar sig i sexism och som representerar antidemokrati och totalitära samhällen.

I Kristianstad slår socialdemokraterna armkrok med organisationer som bränt kvinnor och huggit huvuden av individer som inte tillhört deras religion. De sitter vid ett runt bord tillsammans med företrädare, vars böcker uppmanar att slå kvinnor och att tysta kvinnor.
http://mosaik.kristianstadsbladet.se/article/samarbete-nytt-rad-for-fem-trossamfund-och-kristianstads-kommun-ska-oka-forstaelsen/

Anders Tell, denne, de totalitära ideologiernas kramare, är socialdemokrat (sic!) i Kristianstad, och har kallat företrädare för de totalitära religionerna, kristendom och islam, för att sitta vid ett bord tillsammans, och, som det är skrivet:” ”främja demokrati och delaktighet, med respekt för jämställdhet och alla människors lika värde”. För den som söker kunskap, står att finna att kristendomen och islam sällan har varit dominerande i djupa demokratiska, välmående samhällen. När dessa totalitära rörelser har dominerat, har samhällena karakteriserats av förtryck, kvinnoförnedring och ekonomisk misär. Blott prästerna och kungarna har varit tjocka. Dessa företrädare kan sitta och i rådet och prata om jämställdhet och lika värde (sic!), medan Petrus’ tupp galler sig hes utanför.

Det är fullständigt obegripligt hur en person, som borde vara och som utger sig för att vara socialdemokrat, kan sitta tillsammans med företrädare för dessa ideologier, samtidigt som den personen vägrar sitta tillsammans med företrädare för en betydligt mer demokratisk organisation, Sverigedemokraterna. Det är ett monumentalt hyckleri av en omfattning som blott politiker kan omfamna.

Det innebär också att legitimeringen av de totalitära religionerna ökar, och det av den organisation, den demokratiska kommunen, som minst av allt borde ägna sig åt att legitimera totalitära ideologier.

Religionerna ökar sin penetration av samhället. Priset som skall betalas vet vi, vi som kan vår historia. Kvinnoförtryck, sk hedersförtryck, underkastelse, demokratins demontering och ekonomisk misär.

När nu Tell, en socialdemokrat (sic!) sitter och pratar med företrädare för totalitära organisationer, kommer blott ett uttryck till mig, som uttalades av Palme, när han målande beskrev företrädare för totalitära rörelser och deras samtal.
https://www.youtube.com/watch?v=ypDRfGmvLm8

Avståndet från Palme, som så starkt bar socialdemokratins demokratiska anda, till Tell, åskådliggör socialdemokratins förfall och egenförintelse. Idag är socialdemokratin varken social, och absolut inte demokratisk, vilket Tell visar med full kraft, när han välvilligt sätter sig med de totalitära krafternas representanter.

Socialdemokratin i det socialdemokratiska partiet är dött. Vi socialdemokrater, som betonar både social och demokrati, och därför bekämpar all form av antidemokrati, som islam, som kristendom, som kommunism, som nazism, får söka oss andra platser för vår demokratiska socialism. Det socialdemokratiska partiet rymmer idag bara de kreatur som omfamnar det totalitära.

​Ferrara den 5 maj 2019

​Goebbels var en bildad man. Han lär ha varit mycket bildad i de senaste rönen och aktiviteterna i amerikansk marknadsföring. En som inspirerade honom mycket var Edward Bernays, som i sin släkt hade djupingar på människans psyke, en österrikisk jude vid namn Freud.
https://www.svd.se/sa-styr-pr-snillet-vara-liv--utan-att-vi-vet-om-det

Han lär ha insett den sanning som Hitler skrev om 1923 i sin bok, Mein Kampf, att sanning inte är en nödvändig ingrediens i politiken och dess marknadsföring, dvs propaganda, som han kallade det.

Bernays hävdade också att man inte säljer en produkt utan en upplevelse. Den groteskt vulgära Coca-Cola-reklamen är ett gott bevis på den tesen. Trots att alla som köper den där flaskan ändå inte finner sig omgiven av bikindansande unga kvinnor på en strand.  

Vi kan känna förfäran när vi ser bilderna av de hängivna människorna från Nürnbergträffarna nazisterna organiserade, med massmöten, facklor, flaggor och skanderande massor. Men jag som varit på två fotbollsmatcher i hela mitt liv, som aldrig kommer att bli en tredje match, har svårt att se skillnaden, ty vad jag såg var hängivna massor av folk, med bengaleldar, klubbens fanor och halsdukar, och ett brölande utan dess like.

Nürnbergsamlingarnas hängivenhet känner vi igen från primärvalens USA, med skränande människor och massmanifesterande inslag. Däremot syns inga uniformer. De är ersatta av att kandidatens familj kommer in på podiet.

Marknadsföringens tekniker finns där. Man skapar uppslutning kring en produkt, kring en ide, kring en samvaro. Man gör det inte individuellt, utan tillsammans med andra människor. Man spelar skickligt på att människan är ett emotionellt och socialt djur.

Nazismen använde somliga tekniker som i sig inte är onda, blott målet med teknikerna som är eller blir onda. Därför bör marknadsförare och politiker, i den mån de inte redan gör det, studera mästarna, nazisterna.

Men vi skall inte glömma andra mästare på massuggestion. Religionerna! De använder suggestiva uniformer. De vet att smycka sina möten med grannlåt. Högt skall det hänga, så att människan känner och erfar sin underordning. Man vet att förmå människor att göra identiska rörelser, som att böja knä på golvet och underdånigt lägga pannan på marken, som muslimerna, böja sitt huvud, knäppa sina händer som de kristna, eller räcka ut armen, som nazisterna, eller slutligen, knyta sin hand som kommunisterna. Då inte att glömma vågen på en fotbollsmatch. Gemenskapen i den mänskliga kroppens rörelse som tar bort individualiteten och reducerar människan till en betydelselös del i en helhet.

Och där, i havet av kollektivet, där marknadsförarna och propagandisterna sett till att individerna gett upp sin individualism, står han som behållit sin individualitet. Den som obstruerar. Som inte finner sig. Som inte underordnar sig. Han som vi känner som Don Quijote. Som Jane Eyre. Som inte låter sig underordnas marknadsföringens socialitet. Som August Landmesser.

​Ferrara den 4 maj 2019   

​Jag åkte in till stan i bil för att gå på Systembolaget. När jag passerade busskurerna noterade jag att det främst är ungdomar och kvinnor som väntar på bussen. Jag, en äldre man satt däremot i en bil.

Jag åkte tåg till Sundsvall. Någon gång åkte jag andra-klass. Där var återigen samma uppsättning av yngre och av kvinnor.

Jag åkte några andra gånger till Sundsvall, men då i första klass. Då hade de flesta ungdomar försvunnit och ersatts av äldre, men denna gång med några fler män. Det var lugnare och mindre högpratande människor. Jag kunde erfara en klasskillnad.

Men den största klasskillnaden erfor jag den gången jag flög till Östersund. Kostymer och spetsblusar. Portföljer, inga stora trunkar som på tåget i andra-klass. Trots att det var en kommunalt subventionerad resa eftersom flygplatsen betalar några hundralappar per resande.

Resandet är både klassmässigt och könsligt uppdelat. Män och den övre klassen åker bil och flyg, möjligen första-klass. Kvinnor, ungdomar och underklass åker buss och andra-klass på tåg. Sällan flyg.

Ser vi till klimatpåverkan, sägs det mest klimatsmarta stå mellan bussen och tåget, medan flyget är det minst klimatsmarta, följt av bilen. Könen och klasserna är således redan klimatuppdelade. Utifrån min upplevelse skulle därför en man i de övre klasserna ha det minst klimatsmarta resandet, medan kvinnan från underklassen är den mest klimatsmarta.

Jag åkte till Göteborg. De har avgifter för att bila in till centrum, likt Stockholm. Avsikten är sannolikt inte att finansiera staden, utan att med avgifter få ner bilandet in till stadens centrum. Avgiften är lika för alla, dvs gravt olika eftersom avgiften betalas med disponibel inkomst. Hög disponibel inkomst innebär att resan in till centrum inte känns påtagligt, medan en låginkomstagare ser och känner avgiften. Hade man gjort en klassanalys tror jag att man skulle kunna se skillnaden i klassåkandet före och efter avgiftens införande. Även här är den övre klassen, fördomsfullt rikare, den mer belastande.

Klimatdebatten borde därför anta ett klass- och könsperspektiv. Åtgärder för klimatet borde göras med beaktande av både klimatpåverkan och vem som bör bära åtgärderna. Född i ett land av jämlikhet skulle jag önska att klimatåtgärder skulle vägledas inte blott av klimatpåverkan och dess ekonomiska effekter, utan också av hur åtgärderna bärs av olika klasser och kön

​Ferrara den 3 maj 2019

​Ny-fascisterna, de som förvägrar andra rätten att uttrycka sin politiska åsikt med våld, kastar gatsten på gammel-fascisterna, de som beundrar det nazismen, det gamla politiska uttrycket som hämtade sin inspiration från fascisterna, de som förhindrade andra rätten att uttrycka sin politiska åsikt genom våld i Italien på 20-talet.

Bägge sidor är två obehagliga politiska uttryck för anti-demokratiska strömningar. Det absurda är att ny-fascisterna har lagt sig till med det Orwellska nyspråket och pratar högt om ’lika värde’, trots att de förvägrar en grupp människor ett lika värde, rätten att uttrycka sig. I nyfascisternas värld ankommer yttrandefriheten blott de som har åsikter som nyfascisterna accepterar. Precis som i 20-talets Italien och 30-talets Tyskland. Ingen skillnad.

Vi är långt från den liberala frihetsidén, envar sin egen professor, som har sina egna idéer, som uttrycker sina egna idéer, och den nya socialismens tanke, att dessa idéer tas emot i ett utvecklande samtal, i en kommunikativ handling.

Den organiserade socialdemokratin demonstrerade 1:a maj på gatorna mot skatteflykt och uttrycker sitt förakt, inte för nyfascisterna, utan för gammelfascisterna.

Det ohyggliga klassamhället vi har idag, där unga kvinnor, olyckligtvis födda i skamkulturerna, befinner sig, utan de friheter vi andra tar som givna, rätt att klä oss som vi vill, rätt att ha vilka kamrater vi vill, rätt att älska den vårt hjärta väljer ut, gömmer de undan. Trots att flickor har fått ge sina liv för skamkulturen.

Man utmålar nyfascisterna, denna lilla spillra, som hotet mot vår frihet.

Men det är inte de som går omkring på gatorna och bär sina symboler för sin totalitära ideologi.

Det är inte de som får rätt att bära symbolen för sin ideologi på körkortsfotot.

Det är inte de som har rätten att indoktrinera sina barn i sk konfessionsfria friskolor. Det finns, vad jag vet, ingen friskola med nynazistiska förtecken.

Det är inte nazisterna som får bad avlysta då de inte kan bada i samma vatten som judar.
Det är inte nazisternas matkrav som avspeglas i skolbespisningar. Det är inte deras primitiva form av slakt som accepteras.

Det är inte nazisternas möteslokaler som man slår en ring kring, för att demonstrera för deras rätt till sammankomster. Ja, det är inte ens katolska kyrkor man slår sin ring kring, trots att över 250 människor mördades vid det senaste attentatet, varav många var i två kyrkor. Nej det är moskéer man slår sin ring kring, i sympati med de som befinner sig i kyrkolokalen, där kvinnor och män är separerade eftersom det är en sexistisk ideologi, och där man förkunnar att folk som jag skall för evigt brinna i helvetet. Nej, den ringen de slöt var inte för att manifestera människors rätt att fritt utöva religion. Det var en sympati för en totalitär ideologi.

Jag tror att vi åser hur det demokratiska Sverige stirrar på en lite spillra, samtidigt som en fruktansvärd kraft håller på att samla sig, vilken kommer att innebära den svenska demokratins och frihetens undergång. Det är så ofantligt lätt för de okunniga att stirra på nynazisterna, och lättsinnigt glömma bort, kanske för att få deras röster, en kraft som historien upprepande gånger visat representerar förtryck. Det är som om deras kunskap blott sträcker sig till 1933, inte ens oktober 1922, när Mussolini tågade mot Rom, tycks de minnas.

islams penetration av Sverige är det främsta hotet mot vår frihet. Inte gammel- eller ny-fascisterna. Medan de kastar sten på varandra, impregnerar islam Sverige. Och med islam kommer andra religiösa och kräver sin bit i den framväxande religiösa hegemonin. Och det svenska, starka samhället, som karakteriserades av att vara profant, vittrar bort.

När imamen, rabbinen och prästen står sidan om kungen, då löser jag en enkel biljett från det land som gett mig mina frihetsidéer.

Ferrara den 2 maj 2019

​Nyheten från en högertidning är att irländska polisen accepterar poliser med religiösa symboler. Och argumentet är att polisen då blir mer accepterade i den miljö där de rör sig.
https://samnytt.se/irlandska-polisen-tillater-nu-sloja-i-uniformen/?

Det låter vid första anblicken som rimligt. Men är det rimligt?

Vad de egentligen säger är att jag lättare kan acceptera en polis som är en vit man med en socialdemokratisk symbol på uniformen. Att jag är så innerligt intolerant och rasistisk att jag blott kan acceptera de som är lika mig.

Är det verkligen så att muslimer är så intoleranta och så rasistiska att de bara kan acceptera de som är lika dem?

Är det inte både att acceptera intolerans och rasism, och att säga att just muslimer är sådana?

Jag tycker att det är att förminska de personer som är muslimer, genom att anta att de är rasister. I själva verket är polisens agerande inte anti-rasism, utan just rasism, där de antar att en viss folkgrupp är så primitiva att de inte kan acceptera en abstrakt företrädare för staten, utan att den företrädaren visar sig vara av dem.

Styrkan i vårt samhälle, tror jag, är att staten inte företräder någonting, annat än staten. Den företräder ingen grupp. Den har inga symboler annat än statens symbol. Staten är intresselös och grupplös. Den ser inte till någon grupp utan blott till lagen, som den genomför blint och intresselöst.

När staten utformas utifrån grupper, utifrån intressen, då blir den precis det som marxisterna säger att staten är, en företrädare för ett klassintresse.  Och när staten blir en företrädare för ett intresse, för enskilda grupper, då tappar den det som gör den till den starka staten.

I Sverige har vi exemplet med nämndemannen som lät sitt domstolsbeslut vara en funktion av den åtalades etnicitet och inte utifrån lagen. Då är lagen inte blind, så som våra värderingar säger att staten skall vara.

Nej, staten skall respekteras för att den är stat. Den skall inte föra några som helst symboler, förutom statens symboler, dvs uniformen i polisens fall. I övrigt är staten blind.

​Rothenburg 1 maj, den dagen som var arbetarrörelsens helgdag