I begynnelsen var ordet, skaldar Johannes-evangeliet (1:1).
Jag föddes i en egendomslös familj. Den egendom jag fick, var ordet.
Jag har alltid levt i ordet.
Det gav mig beundran från flickor, ja, t o m en fru, men ordet gav mig också stryk av många pojkar.
Ordet gav mig en fyra i betyg i svenska, trots att jag i mitt specialarbete i gymnasiet, där jag gick på Naturvetenskaplig linje, men ändå gjorde mitt specialarbete genom att analysera Lars Hård-trilogin av Jan Fridegård, vårdslöst hävdade att det fanns frigida kvinnor i Fredrika Brehmersförbundet.
När vi tre studenter skrev vår B-uppsats hade vi en arbetsdelning. En, vars insats begränsades till att köpa öl och koka kaffe. Jag var skrivaren. Min andre kompis, Åke, var tänkaren.
Jag borde ha förstått.
Forskarutbildningen och sedan forskar- och lärar-karriären har kanske bestått till 80% att ha Ordet, att kunna framställa tankar på ett speciellt sätt. Inga märkvärdiga tankar, men framställda med Ordet.
Min kvinna erövrade jag, har hon sagt, med mina ord.
Mina ord har gett mig så mycket. Både framgång och förlust. De har berikat mig och andra. Men har också skadat mig och andra.
Idag är jag skadad av mina ord. Vad värre är, även andra är skadade. De som inte skulle skadas. Men blev skadade.
Orden har varit mitt instrument, mitt vapen mot dumhet. Mot förtryck. Mot ofrihet.
Orden blev mitt instrument för frigörelse. Inte bara min frigörelse. Ordet var mitt sätt att bygga stegar för mitt folk. För att möjliggöra.
Orden skulle göra det möjligt att inte bara jag, som föddes blott med Ordet, men även andra skulle kunna klättra upp på stegen, för att se och höra och uppleva det som man annars inte kan uppleva.
Orden blev en frigörelse. Libertà.
Men mot tystnadens mörka vägg, dit ljuset inte tränger, studsar inte orden. De samlas inte upp. De tränger inte genom väggen. De kämpas ned. Trampas ner. Försvinner. Det blir tyst. Omertá.
Orden blev mitt livs förlust.
Men jag inser allt mer att jag har orden evigt tillgängliga. Jag föddes med dem. Och jag dör med dem. De far iväg. Somliga får en kvinna att se mig. Andra får några att debattera med mig. Några ord får andra att slå mig på truten. Några ord föröder min framtid. Men orden finns fortfarande.
Som Johannes evangelium skaldar i 1:4:” Ordet var liv, och livet var människornas ljus.”
Orden förlorar jag aldrig. Man kan ju inte förlora sin själ. Det som är Jag.
Öllsjö den 30 maj 2018
Jag föddes i en egendomslös familj. Den egendom jag fick, var ordet.
Jag har alltid levt i ordet.
Det gav mig beundran från flickor, ja, t o m en fru, men ordet gav mig också stryk av många pojkar.
Ordet gav mig en fyra i betyg i svenska, trots att jag i mitt specialarbete i gymnasiet, där jag gick på Naturvetenskaplig linje, men ändå gjorde mitt specialarbete genom att analysera Lars Hård-trilogin av Jan Fridegård, vårdslöst hävdade att det fanns frigida kvinnor i Fredrika Brehmersförbundet.
När vi tre studenter skrev vår B-uppsats hade vi en arbetsdelning. En, vars insats begränsades till att köpa öl och koka kaffe. Jag var skrivaren. Min andre kompis, Åke, var tänkaren.
Jag borde ha förstått.
Forskarutbildningen och sedan forskar- och lärar-karriären har kanske bestått till 80% att ha Ordet, att kunna framställa tankar på ett speciellt sätt. Inga märkvärdiga tankar, men framställda med Ordet.
Min kvinna erövrade jag, har hon sagt, med mina ord.
Mina ord har gett mig så mycket. Både framgång och förlust. De har berikat mig och andra. Men har också skadat mig och andra.
Idag är jag skadad av mina ord. Vad värre är, även andra är skadade. De som inte skulle skadas. Men blev skadade.
Orden har varit mitt instrument, mitt vapen mot dumhet. Mot förtryck. Mot ofrihet.
Orden blev mitt instrument för frigörelse. Inte bara min frigörelse. Ordet var mitt sätt att bygga stegar för mitt folk. För att möjliggöra.
Orden skulle göra det möjligt att inte bara jag, som föddes blott med Ordet, men även andra skulle kunna klättra upp på stegen, för att se och höra och uppleva det som man annars inte kan uppleva.
Orden blev en frigörelse. Libertà.
Men mot tystnadens mörka vägg, dit ljuset inte tränger, studsar inte orden. De samlas inte upp. De tränger inte genom väggen. De kämpas ned. Trampas ner. Försvinner. Det blir tyst. Omertá.
Orden blev mitt livs förlust.
Men jag inser allt mer att jag har orden evigt tillgängliga. Jag föddes med dem. Och jag dör med dem. De far iväg. Somliga får en kvinna att se mig. Andra får några att debattera med mig. Några ord får andra att slå mig på truten. Några ord föröder min framtid. Men orden finns fortfarande.
Som Johannes evangelium skaldar i 1:4:” Ordet var liv, och livet var människornas ljus.”
Orden förlorar jag aldrig. Man kan ju inte förlora sin själ. Det som är Jag.
Öllsjö den 30 maj 2018
RSS-flöde
