Etik är vetenskapen om moral. Moral kommer ytterst av insikten att vi människor är fria, dvs vi har möjlighet att göra val. Valen har moraliska komponenter, om det är gott att göra så eller så. Därför är etik en mycket väsentlig vetenskap då den utforskar våra val och lär oss se på våra val på olika sätt. Som all god forskning.
Etik är däremot inte en lära eller ideologi. Eftersom den studerar moralen, kan den inte fastslå vilken moral som är sann, eftersom just det sanna är ett av etikens problemområden, t ex frågan i vilken mån etiska utsagor är sanna.
Forskare i etik har en mycket praktisk samhällsfunktion, nämligen att hjälpa oss reflektera över våra val. Eftersom etik inte är en lära eller ideologi, kan etikforskaren inte berätta för oss hur vi skall handla, men kan få oss att förstå hur vi kan tänka innan vi agerar, eller hur vi kan utvärdera vårt handlande moraliskt.
Etikforskarens praktiska värde är stor då den hjälper oss reflektera över det moraliska i vårt agerande.
Men när etikforskaren häver sig från sitt ämne, och istället utnyttjar sitt ämnes namn till att ideologisera, till att plädera för en viss typ av moral, då har forskaren abdikerat som forskare. Då har den förlorat sin akademiska heder.
Du kan läsa de som saknar akademisk heder, de som exploaterar sitt ämnes namn, de som exploaterar sitt ämnes varumärke till gagn för sin egen ideologi, och som för akademiska titlar i skam och vanära: https://www.dn.se/debatt/svensk-politik-har-forlorat-sin-moraliska-kompass/
De skamlösa, som numera får betitlas f.d. eller s.k. etikforskarna, som ohederligt utnyttjar sin akademiska titel, som borde bidra med reflektion och analys baserat på akademisk kunskap i etik, men som istället för ut sin egen ideologi till torget, heter: Helen Andersson, docent i etik, Uppsala universitet; Göran Collste, professor emeritus i tillämpad etik, Linköpings universitet; Jenny Ehnberg, doktor i teologisk etik, Uppsala universitet; Elisabeth Gerle, adjungerad professor i etik, Lund universitet; Carl-Henric Grenholm, professor emeritus i etik, Uppsala universitet; Elena Namli, professor i etik, Uppsala universitet; Johanna Romare, universitetslektor i etik, Uppsala universitet; Torbjörn Tännsjö, professor emeritus i praktisk filosofi, Stockholms universitet.
Det är anmärkningsvärt att det förekommer så många emeritus i denna skamliga församling. Det är anmärkningsvärt att det förekommer personer från ansedda universitet. Och det är anmärkningsvärt att de s.k. forskarna har höga akademiska titlar.
Jag har själv, numer till ansenlig kostnad, stått upp för den akademiska attityden, där ideologi är något man analyserar och reflekterar kring, men i så stor omfattning som möjligt, även om det är omöjligt att helt undkomma, undviker att plädera för.
Jag har trott att ideologiseringen, dvs den vetenskapliga sanningens nedmontering till förmån för opinionssländor och akademiska politruker och deras svador, främst drabbar vetenskapligt svaga ämnen, som företagsekonomi, drabbar akademiskt svaga miljöer, t ex högskolor och inte universitet, och förs ut av vetenskapligt svagt tränade individer.
DN-artikeln har visat hur fel jag hade. Ingen akademisk disciplin, ingen akademisk läroanstalt och ingen akademisk titel är garanti mot dagens ideologisering.
Det är svårt, och blir svårare, att upprätthålla akademiska kvalitéer, såsom kritik och oberoende.
Den brännande frågan, som dagens DN-artikel understryker, är: Vad sker i vårt samhälle om universiteten och akademikerna inte längre agerar utifrån sitt etos, att bidra med vetenskaplig kunskap? Vem skall då stå emot fördomar, ideologier, lögner? Blir det bara kvar fyllot, narren och journalisten?
Öllsjö den 19 maj 2018
Etik är däremot inte en lära eller ideologi. Eftersom den studerar moralen, kan den inte fastslå vilken moral som är sann, eftersom just det sanna är ett av etikens problemområden, t ex frågan i vilken mån etiska utsagor är sanna.
Forskare i etik har en mycket praktisk samhällsfunktion, nämligen att hjälpa oss reflektera över våra val. Eftersom etik inte är en lära eller ideologi, kan etikforskaren inte berätta för oss hur vi skall handla, men kan få oss att förstå hur vi kan tänka innan vi agerar, eller hur vi kan utvärdera vårt handlande moraliskt.
Etikforskarens praktiska värde är stor då den hjälper oss reflektera över det moraliska i vårt agerande.
Men när etikforskaren häver sig från sitt ämne, och istället utnyttjar sitt ämnes namn till att ideologisera, till att plädera för en viss typ av moral, då har forskaren abdikerat som forskare. Då har den förlorat sin akademiska heder.
Du kan läsa de som saknar akademisk heder, de som exploaterar sitt ämnes namn, de som exploaterar sitt ämnes varumärke till gagn för sin egen ideologi, och som för akademiska titlar i skam och vanära: https://www.dn.se/debatt/svensk-politik-har-forlorat-sin-moraliska-kompass/
De skamlösa, som numera får betitlas f.d. eller s.k. etikforskarna, som ohederligt utnyttjar sin akademiska titel, som borde bidra med reflektion och analys baserat på akademisk kunskap i etik, men som istället för ut sin egen ideologi till torget, heter: Helen Andersson, docent i etik, Uppsala universitet; Göran Collste, professor emeritus i tillämpad etik, Linköpings universitet; Jenny Ehnberg, doktor i teologisk etik, Uppsala universitet; Elisabeth Gerle, adjungerad professor i etik, Lund universitet; Carl-Henric Grenholm, professor emeritus i etik, Uppsala universitet; Elena Namli, professor i etik, Uppsala universitet; Johanna Romare, universitetslektor i etik, Uppsala universitet; Torbjörn Tännsjö, professor emeritus i praktisk filosofi, Stockholms universitet.
Det är anmärkningsvärt att det förekommer så många emeritus i denna skamliga församling. Det är anmärkningsvärt att det förekommer personer från ansedda universitet. Och det är anmärkningsvärt att de s.k. forskarna har höga akademiska titlar.
Jag har själv, numer till ansenlig kostnad, stått upp för den akademiska attityden, där ideologi är något man analyserar och reflekterar kring, men i så stor omfattning som möjligt, även om det är omöjligt att helt undkomma, undviker att plädera för.
Jag har trott att ideologiseringen, dvs den vetenskapliga sanningens nedmontering till förmån för opinionssländor och akademiska politruker och deras svador, främst drabbar vetenskapligt svaga ämnen, som företagsekonomi, drabbar akademiskt svaga miljöer, t ex högskolor och inte universitet, och förs ut av vetenskapligt svagt tränade individer.
DN-artikeln har visat hur fel jag hade. Ingen akademisk disciplin, ingen akademisk läroanstalt och ingen akademisk titel är garanti mot dagens ideologisering.
Det är svårt, och blir svårare, att upprätthålla akademiska kvalitéer, såsom kritik och oberoende.
Den brännande frågan, som dagens DN-artikel understryker, är: Vad sker i vårt samhälle om universiteten och akademikerna inte längre agerar utifrån sitt etos, att bidra med vetenskaplig kunskap? Vem skall då stå emot fördomar, ideologier, lögner? Blir det bara kvar fyllot, narren och journalisten?
Öllsjö den 19 maj 2018
RSS-flöde
