De som bedriver företagande i aktiebolag har varit underkastade revisionsplikt, dvs plikten att underkasta sin företagsverksamhet granskning av en revisor, som granskar trovärdigheten i bolagets räkenskaper och styrelsens förvaltning av bolaget.

Sedan några år har de mindre aktiebolagen varit befriade från denna plikt. Det har ansetts att det leder till kostnader för bolagen, utan att mötas av motsvarande intäkter, för bolagen och för samhället. Förvisso förstod man att avskaffandet skulle leda till ökade samhällskostnader, men skönsmässiga kalkyler visade på att de kostnaderna var lägre än de kostnader man sparade in genom att slippa bekosta en revisor.

Nu visar det sig emellertid att kostnaderna är högre än kalkylerna visade. Företagen sköts sämre, räkenskaperna sköts sämre, och, inte minst, den ekonomiska brottsligheten sköts lättare genom aktiebolagen.

En debattör för därför fram tanken att man skal återta en del av revisionsplikten, den som omfattar granskning av skattebetalningar och ekonomisk brottslighet, dvs en del av det som kan kallas förvaltningsrevision.  
https://www.svd.se/sverige-ett-dromland-for-ekonomisk-brottslighet

Hennes förslag förefaller vara mer inriktat på en uttalad övervakningsuppgift, dvs att revisorerna enbart går in för att övervaka, och då fram för allt för statens räkning. En sorts ekonomiska poliser.
Men vi vet från egen forskning
(t ex https://www.emeraldinsight.com/doi/abs/10.1108/JFBM-08-2016-0019)
att revisorn också fullgör rådgivande funktioner, som kan underlätta och hjälpa företagaren att få ett gott fungerande företag. Denna hjälpande funktion, som är till gagn för svensk ekonomi, då gott fungerande företag är en tillgång i en ekonomi, borde också ingå i företagarens plikt gentemot samhället.

Företagaren tillför värde i samhället genom sitt företagande. Men samtidigt tillför också företagaren risk i ekonomin och i samhället. Denna risk kan reduceras delvis genom ett välskött företag, där revisorn kan vara en bidragande aktör. Därför är det inte mer än rimligt att företagaren betalar för sitt riskskapande, och för riskreduktion genom att tvingas anlita en revisor.

Således bör revisionsplikt finnas för de som driver företag, till gagn för en väl fungerande marknadsekonomi.

​Öllsjö den 10 maj 2018

Min enkla erfarenhet, från flera högskolor och universitet, och genom att träffa kollegor från andra lärosäten, ger vid handen att lärandet bland lärarpersonalen ökar med den nivå där de tenderar att undervisa.

Själv undervisar jag mestadels på kandidatnivå och magisternivå. Jag undervisar i ämnen som jag har forskarerfarenhet från. Därmed är lärandedelen i mitt arbete säkrad, ty jag skulle inte få en artikel publicerad om jag inte höll mig på den aktualitetsnivå som mina journaler håller sig på. Förvisso kan man då gå till journalerna, med baktanke att det finns journaler som trycker bara man någorlunda kan stava rätt. Så låt oss säga att lärandet underhålls acceptabelt om forskarna publicerar i rankade journaler.

Kanske någon Jante sticker in och säger att jag har tur som är privilegierad. Nej, jag har inte tur och jag är inte privilegierad. Jag är duktig. Jag har börjat undervisa där nästan alla har börjat, första kursen i bokföring. Jag har stått framme vid tavlan och ängsligt försökt hålla ordning på om jag nyss krediterade, så att jag nu skall debitera. Jag har därefter vandrat upp i nivåerna, allt efter att min forskning blev bättre och bättre och min lärargärning uppskattades av studierektor och studenter.

Jag har inte haft tur. Jag har skött mitt jobb.

Därmed har jag också visat att de grundläggande kurserna är inkörsport för doktorander. Det har sina fördelar, men det har också sina nackdelar. Jag undervisade i grundläggande bokföring, men började min forskning kring makt och sedan ägande. Jag kunde inte tillföra de grundläggande kurserna något forskningsperspektiv.

Någon kan nu invända att den nya kunskapen inom grundläggande bokföring är aningen begränsad, varför det viktigaste på grundläggande kurser är inte forskningsorienteringen, utan pedagogiken. Den som föreläser på grundläggande nivå kanske inte i första hand skall fördjupa sig i ämnet, utan i ämnets didaktik.

Nu kommer vi till min erfarenhet. Den säger att det finns många lärare på grundnivå som vare sig tillägnar sig eller utför forskning i ämnet eller i ämnets didaktik. Jag vill fräckt påstå att kunskapsnivån på grundläggande nivå hos lärarna kanske är godtagbar, både i ämnet och i dess didaktik, men förmågan till lärande har, som man numer brukar säga, en stor utvecklingspotential, dvs är bristfällig.

Nu kommer någon med invändningen att somliga lärarkategorier, t ex adjunkterna, har inte forskning i sin tjänst, och kan därför inte tillägna sig lärande genom forskning. Det är i o f s rimligt att adjunkterna inte forskar eftersom de per definition inte är utbildade till forskning. Det är lektorerna, dvs de med doktorsexamen, som har utbildning för att tillägna sig lärande genom forskning. Och de har också tid i sin tjänst för forskning.

Men adjunkterna har kompetensutveckling i sin tjänst, och inte sällan rymmer timavräkningen på kurserna tid för förkovran, dvs eget lärande. Men till skillnad från forskarna, som ständigt skall lämna in sina publiceringslistor, så att läroanstalten ser att de förkovrar sig genom forskning, så begärs sällan detta av adjunkterna.

Men det finns ett sätt att komma runt detta problem. Man kan, precis som med studenterna, lägga in examinationstillfällen, där lärarna får visa att de tillägnat sig, antingen ämnets utveckling eller ämnets didaktiska utveckling. Låt oss säga att var tredje år skall lärarna upp till prövning av sin kompetens, där externa examinatorer kommer och prövar lärarnas ämneskunskap och didaktiska kunskap.

Ett av de problem jag blivit utsatt för under mitt arbetsliv, att handledare på kandidatnivå och magisternivå inte klarar lärandemålen på uppsatskursen, dvs det som studenten skall klara av, skulle då försvinna eftersom det finns lärare som inte skulle klara examinationen, och därmed förlora rätten att undervisa på den nivån.  Därmed skulle man säkerställa att studenterna får utbildning av lärare som i alla fall klarar det som studenterna skall klara.

Läroanstalter borde vara lärande organisationer, där lärarna kontinuerligt lär sig. Med det kravet skulle självfallet lärarna komma med krav att få tid i sin tjänst för att kontinuerligt lära sig. Läroanstalten skulle kunna möta med tid för lärande, men också med krav på att lärarna visar sin kontinuerliga inlärning, t ex genom externa examinatorers prövning.

​Öllsjö den 9 maj 2018

Mats Alvesson, den funktionella dumhetens beskrivare, går i debatt igen, med budskapet att man inte skall förvänta sig statusökning hos de yrkesgrupper som man vill höja, men inte har råd att höja monetärt.  
https://www.svd.se/hojd-yrkesstatus--ett-trick-som-inte-hjalper

Tanken med statushöjning är förvisso god. Det är trevligt att ha hög status. Det kan vara motiverande för människor att arbeta hårt för att uppnå status. Och status tycks kosta lite för den arbetsgivare som njuter statusjaktens frukter. I Alvessons fall gäller det grupper som t ex den han tillhör, lärare och professorer. Kan man förmå dem att sträva och bli duktiga, utan att begära ohemula löner, blir det ett billigt belöningssystem för skolor och universitet.

Men Alvesson menar, kanske självupplevt, att när man försöker höja statusen, men samtidigt inte minskar på tillträdet till den grupp som skall statushöjas, utan tvärtom, ökar tillträdet till gruppen, då blir ju statusen istället mer urvattnad, mer utspädd. Och den blir än mer utspädd om man samtidigt ökar tillträdet och gör det enklare att träda in i gruppen. Då får man absolut och utan tvivel en statussänkning. (Tillträdet innebär avträde..., om man får leka med orden)

Tänk dig en kandidat och en professor i filosofi i Lund 1955 och jämför statusen de hade, på sitt universitet och i sitt samhälle, med en kandidat och en professor i företagsekonomi 2018 på en liten högskola på en ort, någonstans i Sverige, som många inte kan placera i rätt landskap. Jag tror att de flesta av oss anser att statusen var högre hos personerna 1955 än 2018. Det som skett mellan 1955 och 2018 är en enorm utbyggnad av den akademiska utbildningen, vilken inneburit en enorm ökning av de som tar en kandidat på en högskola och de som blir professorer.

Men det har inte enbart varit en enorm ökning av antalet, utan kvaliteten på dessa har också förändrats, så till den milda grad att kanske ’akademisk’ blir felvisande. Alvesson har också tidigare pekat på att kvaliteten sjunkit på professorerna, främst p g a befordransprofessorer, dvs de som bedöms av sakkunniga att ha professors kompetens, men som inte slåss om en position. ( https://www.svd.se/forskare-sverige-har-alltfor-manga-professorer  )

Han själv vann sin position i hård konkurrens på ett välrenommerat universitet, Lunds Universitet, och är en av Sveriges förnämsta professorer i företagsekonomi. Alvesson har därför en stark grund för sitt uttalande. Men detta till trots är det felaktigt genom att inte vara hela sanningen, ty att vinna en professorstitel i konkurrens kan vara lika lätt som att bli befordrad. Det gäller bara att ha en utlyst tjänst som är så begränsat beskriven att blott en kan söka, och att utlysningen sker på en högskola som ingen vill befinna sig på, förutom den ensamme som traktar efter titeln. (Vilket SULF pekar på i en debattartikel: https://www.svd.se/ny-rapport-svenska-universitet-bryter-mot-lagen )

Men Alvesson befinner sig i en prekär situation. Trots att han är professor, och därmed borde ha avgörande inflytande på sin läroanstalt, klarade inte hans institution, inte ens i hans närliggande ämne, att bli godkänd av Universitetskanslersämbetet, när de för några år sedan granskade kvaliteten på svensk företagsekonomi. Det innebär förvisso ingen skam för honom, ty det visar att inte ens han, med sin pondus och starka akademiska hållning, kan förmå en välrenommerad anstalt att upprätthålla de krav han önskar.

En professor med god europeisk, ja, internationell renommé, med mer än 50.000 citeringar, kan inte stå emot tendensen av av-akademiseringen av den akademiska utbildningen, av transformeringen av akademisk utbildning och forskning till ett geschäft som ger ut diplom i utbyte mot avsaknad av krav på vare sig lärare eller student. Allt för att få titel, kandidat eller professor. Men en titel som ekar av den dumhetens tomhet som Alvesson så vältaligt skriver om.

Alvesson kommer att gå till den svenska akademiska historien, likt några av oss andra, som den som stred för akademisk kvalité, men förlorade sin strid. Till och med på sin hemmaplan. Om honom, och hans likar, kommer att sägas att de stred för en sak som började förloras redan på 60-talet. Små öar skapades, där dessa ideal fanns kvar. Små Engagerade Klubbar fanns, där kraven och kvaliteterna och det akademiska engagemanget bevarades. Men öarna blev mindre och mindre av vattennivåns höjning, och dränktes snart av den helt översvallande av-akademiseringen av akademiska institutioner.

Kvar blev titlar och pappersdiplom vars främsta företräden var att de blott var tryckta på ena sidan, så att man kunde använda den andra sidan till att göra upp en inköpslista till onsdagens livsmedelsinköp. 3 liter mjölk, 1 paket juice, 1 rågbröd, 4 päron och 1 påse fransk sallad.

Anslaget ’Sapere aude’ skrivet i rött, sitter fortfarande uppe, några timmar till, mest för att det inte ingår i städarens arbetsuppgifter att ta ner det. Man har glömt vem som satte upp det och ingen funderar över vad det betyder.

Öllsjö den 8 maj 2018

Ideologier, och främst viljan att vara till lags, oaktat sanning, kan riskera att förmörka omdömet. Samhällsklimatet idag är förmörkande ideologisering. Som jag skrev om igår. Och idag vill jag berätta den något sorgliga men oerhört lustiga historien om köttbullen.
På ett twitter-konto, Sweden.se, som avser att sprida fakta (sic!) om Sverige, och är finansierat av Svenska Institutet och Utrikesdepartementet, skrevs: ”Swedish meatballs are actually based on a recipe King Charles XII brought home from Turkey in the early 18th century. Let's stick to the facts!”

Det blev en världsnyhet. Både för att köttbullar har framställts som svenska, och för att IKEA har det som ett utmärkt och gott paradnummer i sina varuhus.

Nationalistsajter började storma. Skulle vår köttbulle vara invandrad? Och från en svartskallenation som Turkiet? Omöjligt. Fake news, skrek de, med tydlig referens till vänsterorienterades sedvanliga uttryck för Trumps verksamhet. Köttbullen hamnade mitt i dagens infekterade debatt om flyktingar, invandrare och svenskhet.

Men nationalisterna, inte svenska staten och dess institut, fick stöd från betydligt mer sansat håll.  En mer kunnig person säger att köttbullen dök upp i en av våra heliga urböcker, Cajsa Wargs kokbok 1664, men förekom i kokad variant långt innan Karl XII företog sin ödesdigra färd till Turkiet. Och för att dämpa nationalisterna slår han fast att köttbullar finns och har funnits i många varianter på många platser, både före Karl XII:s turkiska resa och efteråt. Han avslutar att förlägga dagens köttbulle till slutet av 1800-talet, nästan samtida med en liknande ursvensk tradition, Luciatåget. (https://www.svd.se/forskare-sagar-varldsnyhet-om-kottbullar-fabricerat )

Men så kryper det fram, den egentliga avsikten, den ideologi som förmörkade omdömet, och som skapade denna fake news. Redaktören på Sweden.se, Oliver Grassman, säger: ”Det vi ville förmedla var att kulturer inspirerar varandra och konceptet att något är helsvenskt finns ju knappt längre.” ( https://nyheteridag.se/statligt-twitter-konto-spred-fake-news-om-att-svenska-kottbullar-kom-fran-turkiet/ ).

Den extrema kulturrelativismen, som hart när förnekar kultur, ligger till grund för uttalandet. Vi minns väl alla Mona Sahlins uttalande, ” Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker.” (https://sv.wikiquote.org/wiki/Mona_Sahlin ) Turkiet har köttbullar och Sverige har bara turkiska köttbullar.

Den idag oroliga och ängsliga Södermalmsideologin, som tycks blott vara en negation av den svenska nationalismen, som den uttrycks av Sverigedemokraterna, bedriver ett korståg, som förblindas av sitt motstånd mot Sverigedemokraterna, och därmed blir blott dess negation. En av deras korsriddare är redaktörer på ett media som är till för att förkunna vad Sverige är. Och förkunnar då att Sverige inte är. Vi är blott töntar som tar turkiska köttbullar och kallar dem svenska.

Tydligare än så kan knappast visas att vi lever i ett starkt ideologiserat samhälle idag, där ’Let’s stick to the facts’ betyder att förkunna en ideologis värdering, kamouflerat som fakta.

Men lika tydligt blir det att vi behöver en kritiskt granskande akademi, som står pall i de ideologiska stormarna och berättar vad vi vet. Som vågar redovisa fakta, som baseras, inte på en förmörkande ideologi, utan på den systematiska vetenskapens kanske tråkiga, men ihärdiga och kritiska verksamhet. 

​Öllsjö den  7 maj 2018

På 200-årsdagen av Marx födelse, rycks slöjorna ifrån. Precis som i alla konfliktersituationer, röjer ställningstagande de krafter och viljor som finns bakom. Kulisser som tidigare dolt vad som kunde ses, förmår inte längre skyla och röjer därmed vad som nu kan ses. Verkligheten förmår inte längre gömma sig. Den träder fram, tydlig och uppenbarad.

På Marx 200-årsdag får vi veta följande:

I Svenska Dagbladet, politiskt oberoende moderat, diskuteras Marx högt och brett.
https://www.svd.se/vi-ar-inte-fardiga-med-marx-pa-lange-an
Hans revolutionära lära tas upp och kritiseras. Lite av hans ekonomiska teori tas upp och kritiseras. Hans läror ges en plats och en betydelse.

Detta är ett värdigt och seriöst sätt att uppmärksamma och diskutera en gestalt och hans idéer och vetenskapliga resultat.

Det andra är att vi på nyhetsplats får läsa att ABF, Arbetarnas BildningsFörbund, en gren av det som brukar kallas Arbetarrörelsen, först förbjöd en diskussion om Marx, arrangerat av Clarte. De hänvisade till att de har en ’värdegrund’ som hyllar demokrati. Eftersom delar av Marx politiska förkunnande var revolutionärt, vilket inte ses som demokratiskt av ABF, kunde man stänga ute debatten om Marx.

Senare, efter en våldsam publik debatt, tog man tillbaka utestängningen och skyllde på en medarbetares alltför snabba beslut. Hårdare än så sitter tydligen inte värdegrunden än att uttolkningen av den kan skifta från en dag till en annan. Kommunikationschefen på ABF säger:” Vi utesluter ingen så länge man inte är uppenbart rasist, antisemitisk eller förespråkar väpnad revolution.” (https://www.etc.se/inrikes/efter-kritikstormen-abf-tillater-clartes-seminarium-om-marx )

Problemet med sådana uppräkningar blir tydliga då man snabbt undrar om det är acceptabelt med sexister och pedofiler….Och att de utesluter samtliga Ambrahamitiska religioner eftersom de rymmer rasism, antisemitism och är uttalat våldsamma.
Medan en högertidning för en värdig och seriös debatt, flänger de som borde vara vänster och därför borde vara än mer intresserade av Marx, åt alla håll, stänger ute och släpper in, och visar, tvärtemot vad de säger, att de saknar en värdegrund som är så stabil som högertidningens. Istället visar ABF en ängslighet att vara till lags, att deras agerande blott kan benämnas populism.

Jag har tidigare och envetet hävdat, till ett mycket högt pris, att akademin skall ha och värna den akademiska värdegrunden, och därmed vara i stånd att stå mot populism, att inte känsligt och ängsligt sätta fingret i vädret och känna av vilka vindar som för tillfället blåser.

Den akademiska skyldigheten motsvarar det Svenska Dagbladet gör i sin publicistiska verksamhet. Vindarna är förliga, de vrider och vänder sig. Akademins skyldighet är att stå fast och granska och diskutera vindarna. Inte att föras med dem. Så som Svenska Dagbladet gör (notera att jag avser tidningen i sin helhet, och absolut inte dess ledarsida, som ju är något mer vindkänslig).

ABF sätter däremot upp fingret och känner vinden. När de känner att de inte är med vindarna, sätter de om seglen. Men till skillnad från seglaren, som skickligt utnyttjar vindarna för att komma fram, kan ABF endast använda segel när det är medvind. Därför ställer de om seglen så att de känner medvinden.

Denna dagens nyheter är talande för dagens samhällsklimat. I en liten tidning finns det seriösa. I det dragiga samhället, blåser opinionernas vindar.

​Öllsjö den 6 maj 2018

Avanzas sparekonom, Johanna Kull, hävdar att småspararen är för lojal, och behåller aktier i H&M, Telia och Ericsson, trots att de, som H&M, sjunkit på tre år från 350 kronor till 130 kronor. Hon anmärker också på att småsparare har en för liten portfölj, dvs antal bolag som de investerat i, där somliga har så få bolag som 1 till 2, vilket inte ger någon särdeles riskspridning. Hennes rekommendation är att de skall spara i fonder.
https://www.svd.se/en-av-de-storsta-affarerna-inom-forsvarsindustrin

Sparar man i fonder, får man, eller snarare, antar man att man får en eller flera heltidsanställda personer som med god placeringsteknik, placerar, inte baserat på lojalitet, utan blott på förväntad avkastning. I fonden får man också den riskspridning som Johanna efterlyser. Hon är inte lika framgångsrik i att betona att placeringsstrategin kanske inte är så aktivt sökande efter förväntad avkastning, och inte minst, att de tar rejält bra betalt för sin tjänst att placera och risksprida.

Men Johanna Kull bortser från att småspararen kan ha en rationalitet. Men inte hennes.
​
När Oriflame kastades ut från Iran, köpte jag aktier i Oriflame. Jag visste då inte något mer om Oriflame än att de saluförde skönhetsprodukter via personer som samlade andra personer i sitt hem och hade ett sorts kalas kombinerat med förevisning och försäljning av skönhetsprodukter.

Jag tror att Oriflame kastades ut från Iran då de uppenbart befrämjar kvinnligt företagande och kvinnliga församlingar. Bägge dessa fenomen är säkert till förtret för det kvinnofientliga islamistiska väldet i Iran.

För att befrämja denna revolutionära företagsidé, att samla och ge kvinnor kraft, köpte jag aktier i Oriflame. Ingen lysande affär som placering, men lysande utifrån vårt framtida öde. Ett mycket rationellt köp.

Johanna tycker att vi skall köpa fonder och inte aktier. Men köper du aktier, då får du förvisso en högre risk i avkastningen, men samtidigt får du aktier i ett riktigt bolag, som kanske tillverkar och säljer produkter, som du kanske t o m vill befrämja.

Köper du i fonder får du blott avkastning. Du befinner dig långt från den källa som skapar det värdet du tillägnar dig genom aktien. Köper du aktier i ett bolag, är du förvisso inte inne i källan, men du berör den.

Jag vill därför ge rådet, att vill du blott ha pengar som inte luktar, köp fonder. Vill du vara del i en utveckling i världen, välj bolag, med omsorg, utifrån dina värderingar.

Kanske du förlorar pengar. Men då har du förlorat pengar på en för dig god sak.

​Öllsjö den 5 maj 2018

En gång trodde jag att världen var en oändlig kyrkogård av drömmar, där bara en dröm fick bli verklig, det som är dagens verklighet. Alla som ville, men bara en blev av. 

Idag tror jag fortfarande på världen som den stora kyrkogården av drömmar. Men idag inser jag att inte ens verkligheten är en realiserad dröm, ty det finns alltid omständigheter, situationer, trögheter, motstånd, murar, Makter, som hindrar och förändrar drömmar, innan de, dessa tumlade, förändrade, modifierade drömmar, blir verkliga.

Drömmarna är människans fantastiska del, men också hennes onda del, och hennes gissel. I namn av drömmar har mycket blod flutit. I namn av drömmar har många människor lidit.

Men det är lika sant att i namn av makt och verklighet, har många drömmar inte realiserats som hade kunde ge människorna mycket gott. Och somliga drömmar har, förvanskade, men ändock liknande drömmen, blivit av och givit oss det goda.

I ’Arbetets döttrar’, en film från 1986, visas hur kvinnor har det i två fabriker, vid ett löpande band. En finska, som kom för att arbeta, fann kärleken och började på Malmö Strumpfabrik, får frågan om hon har några drömmar. Nej, säger hon, hon har inga drömmar längre.    

En människa utan drömmar? Finns det? Kan vi kalla en människa som inte har drömmar, för människa? Har hon inte förlorat det som gör oss till människor? Drömmen, att alltid vilja till det som inte finns. Vår eviga längtan.

Jag hade en dröm. En intensiv dröm. Som fick mig att elda mig själv till gränsen för vad kropp och själ tålde.

Jag försökte sprida elden. Men verkligheten, Makten, sade Nej och brände upp min dröm. I alla fall den som var just där och då. Den drömmen blev en av alla de drömmar som finns på verklighetens drömkyrkogård. Den oändliga.

Men, som Lasse Lucidor skaldar: ”Skulle jag sörja då vore jag tokot…” med avslutning av Frödings ’Kärleksvisa’: ”Den drömmen, som aldrig besannats/ som dröm var den vacker att få/ för den, som ur Eden förbannats/ är Eden ett Eden ändå.”

Drömmen, visionen, ambitionen, som hamnar på drömmarnas kyrkogård, finns fortfarande i själen. Ty en dröm kan brännas upp, den kan kastas ut, den kan begravas. Makten kan hindra den och begrava den. Men den finns fortfarande kvar. Så länge människan finns kvar.

Ty drömmen är livet.

https://www.youtube.com/watch?v=Jo_-KoBiBG0

​Öllsjö den 4:e maj 2018

Om två veckor åker jag till Lund för att fira SSU-Frihets årsdag. Jag var ordförande i klubben i början på 80-talet och ser givetvis fram mot att möta gamla kamrater. Jag fick min andra politiska skolning där. Den första fick jag vid köksbordet, av min far och min farmor. I SSU fick jag läsa marxistisk grundkurs I och II. Där läste vi mest ur första boken av Kapitalet, medan jag nu, när jag ges tillfälle, ger studenterna i Företagsstyrningskurser kapitlet om aktiebolaget från Kapitalet, bok 3. Ty marxismen har två skepnader. En som en analysmodell över samhället. Den undervisar jag om. Och en politisk, som uttrycks i Kommunistiska manifestet. Det hör inte hemma som analysmetod i akademiska studier, men kan vara föremål för analys.

Idag fick jag brev från SSU, att de vill att jag återkommer till dem, då jag tidigare varit medlem, men inte var medlem förra året.

Men SSU, jag tackar nej till er inbjudan. Jag deltar i festen på SSU-Frihets årsdag, för att där träffa dåtidens SSU:are. Kanske de är som jag, fortfarande socialdemokrater. Men då har de också rimligen dragit den slutsats som jag dragit, att jag vare sig kan vara medlem i dagens SSU eller rösta på det parti som kallar sig Socialdemokrater.

Till SSU säger jag Nej tack av några skäl.

Jag är inte rasist. Jag finner det inte bara meningslöst, utan också direkt motbjudande att använda rasistiskt tankegods. ’Judar är ockrare’. ’Svarta dansar bra’. ’Vita män har makt’. Allt detta tillhör det rasistiska sammanhanget, som vi som inte är rasister måste kämpa mot. Medan det första uttrycket förekommer hos antisemiter, förekommer det sista uttrycket hos SSU:are. De är bägge rasister. Det är inte jag.

Jag hyllar internationell solidaritet. Det innebär att speciellt de politiskt förföljda har en hjärteplats. Därmed blir asylrätten nästan helig, blott korrigerad för faktum att samhället inte tål hur mycket solidaritet som helst eftersom alla samhällen har begränsade resurser. Men asylrätten innebär att blott ett avsteg görs från jämlikhet, att de politiskt förföljda har försteg framför de som motiveras av flykt genom ekonomi eller sociala omständigheter. Det är det enda privilegiet jag medger. Det är asylrättens privilegium. När SSU och Socialdemokraterna idag väljer ut gruppen av ca 9.000 flyktingar, som skall ges rätt till vårt samhälle, utan asylskäl, då upphäver man asylrätten. Den heliga.

SSU och Socialdemokratin har glömt bort den ekonomiska demokratin. Hur skall människor ges möjlighet att delta i det ekonomiska livet? Högern har sitt enfaldiga svar: Bli företagare. För en socialist är det svaret riktigt, men oriktigt genom att det är enfaldigt, om det är det enda svaret. Människorna skall ges möjligheter och stimulans att delta genom en mångahanda sätt. Att socialdemokraterna öppnade för privata skolföretag och inte enbart för kooperativa, t ex drivna av lärarna själva, är svårt att förstå. Att medbestämmandet inte utvecklas, utan kanske snart avvecklas, är också, inte en defensiv, utan en hållning av uppgivenhet. Osv

Därför tackar jag för erbjudandet att vara medlem i SSU. Jag avböjer. Med argumentet att jag är socialdemokrat. https://www.youtube.com/watch?v=JWwR5XKu208

​Öllsjö den 3 maj 2018

Vi glömmer aldrig ’Caligulas’ bryska ord i filmen ’Hets’: ”Fusk, min herre, fusk!”
https://www.youtube.com/watch?v=e4M9WtxJp-I

Även om Caligula var brysk och en obehaglig person, hade han rätt i sin anklagelse. Eleven hade anteckningar i sin bok, vilket man inte fick ha. Därför var det fusk. Även om eleven hävdade att det inte var med avsikt, utan blott berodde på glömska. Likväl var det fusk.

Fusk finns i forskarvärlden i form av plagiat av andras texter och fabricerade data. I den nya upplagan av tidningen Universitetsvärlden ges tips hur man som rapportör av fusk skall förfara.
https://universitetslararen.se/2018/04/27/upptackte-uppenbart-fusk-nu-ger-hon-rad-till-andra/

Det är min absoluta erfarenhet att ta råd om du har funnit något som du anser eller har skäl anse vara forskningsfusk och du överväger att rapportera. Ty det är så upp och ner i världen att rapportören löper en stor risk att bli den drabbade.

Jag har rapporterat två kollegor. En för försnillning av läroanstaltens medel. Han drabbades inte alls, medan jag fick hans motanmälan mot mig. Hans motanmälan var, absurt nog, det enda som utreddes, och det med två utredningar. Givetvis fann de inget, men priset för min anmälan betalades av mig. Det var fruktansvärd tid.

Den andra anmälan gällde plagiat. Medan plagiatören gick och går tämligen skadefri från det konstaterade plagiatet, ligger anmälan mig fortfarande i fatet, har direkta verkningar på mig fortfarande, och jag betraktas som ondskefull av några personer, som absurt nog, har makt i den akademiska världen.

Att det är ondskefullt att rapportera fusk är för mig helt obegripligt och antyder en förvriden verklighetsuppfattning hos dessa personer. Fusk är fusk, om än i gyllene kläder. I detta fall innebar det att ett land som ligger på plats 54 i korruptionsindex uppfattade fusket som så allvarligt att man inte kunde bortse från fusket utan vidtog kraftfulla åtgärder, men en läroanstalt i ett land som Sverige, som har plats 6, lämnade det därhän.

Råden i artikeln till rapportören, kryddade med mina, säger:

Gör en värdering av varför du anmäler. Eftersom det finns en stor risk att du kommer att få betala ett högt pris, måste skälet till varför du anmäler vara mycket värdefullt för dig. Själv hade jag det motiv som av Kohlberg rankas som det högsta, Plikten. Oaktat konsekvenser, skall anmälan göras eftersom det är det rätta. Personliga hämndbegär eller önskan att ställa till skandal är låga motiv, som kommer att ytterligare belasta dig, varför du inte bör anmäla med de motiven som grund.  Men på den andra sidan, som jag erfor, vänskapsrelationer kan göra att du tvekar, men får inte stå i vägen om du anser att anmälan är det rätta. 

Gör inte anmälan själv. Ensam är sannerligen inte stark i den akademiska världen, där du riskerar att få kollegor och läroanstaltens ledning mot dig. Ju fler som deltar i anmälan, ju mer utspädd blir effekten mot dig. 

Prata inte med fuskaren. Artikelns skäl är att du då röjer din anmälan, varför fuskaren kan försöka röja undan bevisen. Men det är också uppslitande för bägge parter med en anmälan, varför de emotionella reaktionerna kan vara ansträngande för bägge parter.

Var beredd på motanmälan. Även om motanmälan sannolikt görs av den rapporterade under mer eller mindre affekt, kommer läroanstalten av en sorts missriktad rättvisetanke, ta upp motanmälan, och som i mitt första fall, ägna mer möda åt motanmälan.

Var beredd på att institutionen, kollegor och ledning kommer att reagera mot dig. Det finns en önskan i varje organisation, och speciellt från ledningspersoner, att ha en lugn organisation. En plagiatanmälan röjer upp damm och skapar starka känslor och debatter, vilka konsumerar energi som borde vara riktat på organisationens målsättning. En anmälan kan också ses som illojalt agerande av kollegor och organisation, vilket är en absurd attityd för mig, men som är vanligare än du kan tro. Lojalitet i organisationer hävdas i fina tal ske gentemot värden, men i realiteten avses lojalitet mot personer. 

Tro inte att rätt vinner. Världen är inte rättvis. Även om du har en norm som säger att det är rätt att avslöja och beivra fusk och plagiat, består världen av personer och personliga processer som rör känslor, makt och avund. Var därför beredd på att bli besviken över världens reaktion på din handling.

Egoist och karriärist, anmäl inte. Vet du att du tänker mest på dig själv och du är förbunden med dig själv att göra en stark karriär, då anmäler du inte. Risken att få kollegor mot dig är mycket stor. Risken är också stor att du får ledningens onda öga, när du anmäler och många år efter. All den tid det tar, arbetsmässigt och emotionellt, tar tid från din undervisning och forskning, och påverkar därför din produktivitet. I framtida utvärderingar värderas aldrig en anmälan, och om den värderas, görs det ytterst sannolikt negativt. Således, anmälan tar din tid, du faller i onåd och den kommer aldrig att vara en positiv del i en utvärdering av dig. 

En anmälan gör man inte för att man vinner på det. Tvärtom. Man förlorar på den.

Man gör en anmälan för att det är rätt. Och när dammet lagt sig, ser du dina vänner, och du ser de orättfärdiga.  

Lånta eller förljugna vingar skall inte bära någon i dess flykt. Det är en norm som inte tillämpas. Men det gör den inte mindre rätt.

Öllsjö den 2 maj 2018

Gör din plikt, kräv din rätt: Varje individ, oaktat vilka förmågor den har, måste utnyttja de förmågor den har för att hjälpa till i vårt gemensamma samhälle. När den försöker, när den ger av sin förmåga, då får den också sin rätt i samhället. Ingen kan blott begära. Alla som ger, skall få.

Arbete: Grunden för välstånd och för ett gott samhälle är två. Arbete är ett. Det är i arbetet du skapar värdet som behövs i samhället. Det är i arbetet du visar din mänsklighet.

Solidaritet: Detta är andra grunden för välstånd och gott samhälle. Viljan att hjälpa den andre, som saknar den förmåga som krävs för att göra det som ger den vad den behöver. I livet är vi olika skickliga och har olika tur. Att dela med sig av sin skicklighet och sin tur, är ett fundament för ett gott samhälle. 

Jämlikhet: Ingen är den andra överlägsen. Vi är alla människor, och har alla behov, om än olika. Det innebär förvisso inte att vi är lika som bär, utan tvärtom, att vi är olika, men lika i vår olikhet, därav jämlikheten. Det innebär sannerligen inte brist på respekt, utan utgör en grund för respekt, vunnen av förmågan och karaktären, inte av något irrelevant.

Internationell solidaritet: I världen finns det en nöd som vi inte kan utradera, men väl påverka genom våra insatser. Därför skickar vi folk, maskiner och pengar till nödställda, för att hjälpa. Och vi ger de som är förföljda skydd i vårt land. Asylrätten är ett uttryck för den internationella solidariteten.

Rättvisa. Alla människor har en värdighet och skall respekteras för den värdigheten. De som deltar och bidrar skall erkännas sitt bidrag och sitt deltagande. Det finns ingen skillnad mellan den fattigpensionär, som tjänar 9.000 kronor efter skatt i månaden, och som ger 100 kronor av sin pension till Röda Korset, och den stormrike, som tjänar 20.000.000 kronor i månaden, och som ger 200.000 kronor.

Staten. Staten är ett av de främsta instrumenten för ett gott samhälle. Det är den som kan säkerställa att alla individer, i rättvisans namn, ges så lika möjligheter som är möjligt, givet individens förmågor.

Tyglad Marknadsekonomi: En tyglad marknadsekonomi, dvs en marknadsekonomi där varor och tjänster överförs, är ett av de främsta instrumenten för ett gott samhälle. Tyglad innebär så enkla saker som att det finns lagstiftning hur säljare och köpare skall förfara, men även att staten kan ingripa, till gagn för marknadsekonomin, t ex med en sträng och tuff konkurrenslagstiftning.

Civilsamhället. Det är i civilsamhället den förnämsta solidariteten finns. Det är där människor, utanför staten och marknadsekonomin, skapar ett gott samhälle genom att frivilligt ingå i sammanhang som ger mening och lycka.

Alla dessa ord, är idag ord. Igår var de visioner. Som ledde människor i politisk och praktisk gärning.

Vid 1:maj-tågen idag kanske de uttalas. Men de är ord. Kanske de liknar de som finns här. Ord av nostalgi.
https://www.youtube.com/watch?v=U7-nYpu_F2M

​Öllsjö den 1:a Maj 2018