Akademiska studier har hitintills varit en tidsbegränsad process där universiteten lär ut den akademiska kunskapen, den som baseras på vetenskap, och den vetenskapliga kritiska metoden, till studenter, som följt en tre-årig eller längre utbildning i sina unga år, för att därefter ta sin examen och lämna universitetet, för tjänstgöring i samhället.
Resultatet är en akademiskt utbildad och kritiskt tränad person, som genom universitetets kunskapsprov blivit antingen godkänd eller underkänd. Således producerar universiteten studenter med kunskap och kritisk förmåga, som blivit utvalda.
Men tanken på livslångt lärande ifrågasätter en av dessa beståndsdelar. Tanken att man skall lära sig en gång i livet är märklig, då samhället utvecklas och nya kunskaper erövras och behövs över en individs liv. Förvisso finns i den akademiska utbildningen tanken och ambitionen att lära studenterna att lära sig. Därför avslutas oftast utbildningen med ett självständigt arbete, där de får lära sig, och visa upp, att de kan lära sig själva.
Men tanken att varje akademiskt utbildad person sedan skall lära sig själv, är att placera ett för stort ansvar och för stor tidspillan på en individ. Det finns trots allt kunskap som en individ bör lära sig i framtiden, men som den själv inte skall behöva skapa eller är i stånd att skapa. Vi tror ju också på arbetsdelningen, att någon är bättre skickad att skapa kunskapen och sprida den, än att alla skall behöva göra det. I viss mån skall en individ kunna skapa den kunskap den behöver, men det underlättar i samhället om delar av detta skapande sköts av professionella, som sedan lär ut den kunskap de skapat. Alla skall inte behöva göra allt.
Det livslånga lärandet innebär att man befriar varje individ från trycket att själv skapa den kunskap den behöver. Istället bjuder man in individen till att återvända till akademin och där få den senaste kunskapen i sitt område, eller få en breddning av sin kunskapsbas.
Idag är universiteten i huvudsak orienterade mot att ge individer den första kunskapen, och en kunskap hur hon producerar den kunskap hon behöver i framtiden. Det livslånga lärandet, som märks genom att universitet har fortbildningskurser, anpassade till individer som befinner sig i den samhälleliga produktionsapparaten, finns knappast. I den mån den typen av kurser finns, är de inte sällan lagd i en speciell organisation, som förvisso är relaterad till universitetet, men som drivs av individer som förvisso kan ha sin bas i akademin, men som sällan tillhör de främsta kunskaparna i organisationen.
Man kan tänka sig en revolution i universitetsvärlden, som säger ” Student är man för livet”. Man börjar med kraftfulla, introducerande kurser, t ex två år, mycket likt dagens program.
Därefter lämnar studenten akademin för tjänstgöring i samhället. Men den tjänstgöringen kan vara på deltid, där deltidsstudier används för att fortbilda studenten i ämnen som är av relevans för dess omedelbara arbete. Men också för att bredda studentens kunskapsbas, både för att möjliggöra breddade yrkesmöjligheter, och för att ta del av aktuell kunskap i yrkesområdet.
Efter ett tag kan individen fullt ut arbeta i samhället. Men den har fortfarande närhet till universitetet, för att få specifika kurser i specifika områden. Kanske genom deltagande några långhelger. Sannolikt genom distansutbildning, där vi idag har tekniska möjligheter att ha tämligen likartade undervisningsformer som vi har idag, med föreläsningar och seminarier, men via elektronikens distansmöjligheter.
Detta skulle innebära att studenten aldrig försvinner, utan individer är studenter för livet, i ett lärande samhälle, där arbete och lärande går hand i hand och förekommer ständigt sida vid sida. Individerna, har inte en studietid där de är studenter, och ett arbetsliv, där man är arbetare, utan individen är den ständigt arbetande studenten, som befinner sig i ett livslångt lärande.
Men det kan också innebära ett ömsesidigt utbyte. Ty den evigt lärande studenten, kan ha kunskaper som kan användas i universitetet. Studenten, med den livslånga relationen till universitetet, kan pendla mellan att vara den som lär sig, och den som lär andra. Medan universiteten har en lärarstam, som är den professionella skaparen och spridaren av vetenskaplig kunskap, kan universiteten organisera de eviga studenterna, så att deras kunskap kommer universiteten till godo, och sprids via universiteten.
Öllsjö den 11 maj 2018
Resultatet är en akademiskt utbildad och kritiskt tränad person, som genom universitetets kunskapsprov blivit antingen godkänd eller underkänd. Således producerar universiteten studenter med kunskap och kritisk förmåga, som blivit utvalda.
Men tanken på livslångt lärande ifrågasätter en av dessa beståndsdelar. Tanken att man skall lära sig en gång i livet är märklig, då samhället utvecklas och nya kunskaper erövras och behövs över en individs liv. Förvisso finns i den akademiska utbildningen tanken och ambitionen att lära studenterna att lära sig. Därför avslutas oftast utbildningen med ett självständigt arbete, där de får lära sig, och visa upp, att de kan lära sig själva.
Men tanken att varje akademiskt utbildad person sedan skall lära sig själv, är att placera ett för stort ansvar och för stor tidspillan på en individ. Det finns trots allt kunskap som en individ bör lära sig i framtiden, men som den själv inte skall behöva skapa eller är i stånd att skapa. Vi tror ju också på arbetsdelningen, att någon är bättre skickad att skapa kunskapen och sprida den, än att alla skall behöva göra det. I viss mån skall en individ kunna skapa den kunskap den behöver, men det underlättar i samhället om delar av detta skapande sköts av professionella, som sedan lär ut den kunskap de skapat. Alla skall inte behöva göra allt.
Det livslånga lärandet innebär att man befriar varje individ från trycket att själv skapa den kunskap den behöver. Istället bjuder man in individen till att återvända till akademin och där få den senaste kunskapen i sitt område, eller få en breddning av sin kunskapsbas.
Idag är universiteten i huvudsak orienterade mot att ge individer den första kunskapen, och en kunskap hur hon producerar den kunskap hon behöver i framtiden. Det livslånga lärandet, som märks genom att universitet har fortbildningskurser, anpassade till individer som befinner sig i den samhälleliga produktionsapparaten, finns knappast. I den mån den typen av kurser finns, är de inte sällan lagd i en speciell organisation, som förvisso är relaterad till universitetet, men som drivs av individer som förvisso kan ha sin bas i akademin, men som sällan tillhör de främsta kunskaparna i organisationen.
Man kan tänka sig en revolution i universitetsvärlden, som säger ” Student är man för livet”. Man börjar med kraftfulla, introducerande kurser, t ex två år, mycket likt dagens program.
Därefter lämnar studenten akademin för tjänstgöring i samhället. Men den tjänstgöringen kan vara på deltid, där deltidsstudier används för att fortbilda studenten i ämnen som är av relevans för dess omedelbara arbete. Men också för att bredda studentens kunskapsbas, både för att möjliggöra breddade yrkesmöjligheter, och för att ta del av aktuell kunskap i yrkesområdet.
Efter ett tag kan individen fullt ut arbeta i samhället. Men den har fortfarande närhet till universitetet, för att få specifika kurser i specifika områden. Kanske genom deltagande några långhelger. Sannolikt genom distansutbildning, där vi idag har tekniska möjligheter att ha tämligen likartade undervisningsformer som vi har idag, med föreläsningar och seminarier, men via elektronikens distansmöjligheter.
Detta skulle innebära att studenten aldrig försvinner, utan individer är studenter för livet, i ett lärande samhälle, där arbete och lärande går hand i hand och förekommer ständigt sida vid sida. Individerna, har inte en studietid där de är studenter, och ett arbetsliv, där man är arbetare, utan individen är den ständigt arbetande studenten, som befinner sig i ett livslångt lärande.
Men det kan också innebära ett ömsesidigt utbyte. Ty den evigt lärande studenten, kan ha kunskaper som kan användas i universitetet. Studenten, med den livslånga relationen till universitetet, kan pendla mellan att vara den som lär sig, och den som lär andra. Medan universiteten har en lärarstam, som är den professionella skaparen och spridaren av vetenskaplig kunskap, kan universiteten organisera de eviga studenterna, så att deras kunskap kommer universiteten till godo, och sprids via universiteten.
Öllsjö den 11 maj 2018
RSS-flöde
