Det var en avhandling om ledarskap i folkrörelseorganisationer. Jag ögnade igenom den. Det var där, genom den läsningen, som jag fann ledarskapsforskningens blinda fläck. En så stor blind fläck att jag blev furiös. Här skulle minsann visas på det oseriösa, när de blundar för det uppenbara. Här skulle markeras att man inte får blunda för det som finns, för det uppenbara. Normen är given, huggen i sten, att akademisk forskning aldrig är politisk korrekt, utan blott kunskapstörstande.
Jag gick till Universitetsbiblioteket och begärde fram den boken jag bläddrat i vid tidigare tillfällen, med lite sensationslystnad i läsningen, men ändå inte riktigt läst. Jag läste väl valda delar, då jag inte hade tid att läsa hela boken. Men jag fann intressanta insikter i konsten att leda en folkrörelse. Insikter som hade kunnat, och som borde ha berikat avhandlingen. Men det fanns också insikter som överensstämde med avhandlingens, varför boken också kunde användas för att stödja resonemang i avhandlingen.
Under seminariet inväntade jag ett lämpligt tillfälle. Jag begärde ordet och förklarade att det fanns insikter värda att ta till sig och att det finns litteratur som inte var refererad, kanske inte ens genomgången. Så läste jag upp ett lämpligt citat om ledarskap i folkrörelser från boken som anslöt till avhandlingens teser. Jag förklarade varför jag valt ut det. Och jag angav referensen.
Adolf Hitler. ’Min kamp’.
Det blev ett herrans oväsen. Jag anklagades för att argumentera ’skuld genom association’. Jag försökte förklara mig med att Hitler var en fenomenalt framgångsrik ledare som skapade en folkrörelse, där hans agerande tidvis fortfarande används, och att hans tänkande kring ledarskap och folkrörelse därför borde vara väsentligt att beakta. Inte minst mot bakgrund av de ohyggliga effekter hans agerande ledde till.
Men jag lyckades inte förklara att min hållning var den seriösa och deras hållning var den oseriösa. Och i den positionen befinner jag mig fortfarande. Ledarskapsforskare som inte noga studerar Hitler är inte seriösa ledarskapsforskare.
Nu, 30 år senare, erfar jag samma bemötande, men nu kring annat oseriöst, vilket jag inte skall belasta dagens text med.
Men jag får också se, för första gången, att Hitler och hans bok tas upp, och beaktas, med de insikter som är värdefulla. Och det av två skribenter där man kanske inte förväntar sig referensen. I boken ’Populistiska manifestet’ skriver Göran Greider och Åsa Linderborg, i kapitel 65, om hur Hitler uppfattade tidens strömningar i Wien innan första världskriget. Hitlers analys tas upp och bedöms vara korrekt. Därmed kunde Hitler utnyttja en oerhörd kraft. Som han sedan använde till det mest vidriga vi känner. Men det förtar inte analysens korrekthet.
I dessa dagar är det onekligen modigt, att inte bara antyda att man varit i närheten av Hitlers bok, inte bara antyda att man läst den, utan referera till den, som en text med en intressant analys.
Det är mod. Det är också seriöst. Vilket står i skarp kontrast till det flödande utbudet av det oseriösa.
Senare i samma bok läser de lusen av vänstern, genom att påpeka att vänstern begår ett oerhört misstag som inte noga studerar sina fiender och anstränger sig för att förstå sina fiender.
Författarna har insett visdomens i Gudfaderns råd: Ha dina vänner nära dig, men dina ovänner närmre. (https://www.youtube.com/watch?v=DfHJDLoGInM )
I fallet med ledarskap i folkrörelseorganisationer avsåg jag att visa att ledarskap kan vara skickligt, men det är inte bara formen som är viktig, utan innehållet också, ty en skicklig ledare kan leda mänskligheten i fördärvet. Men den kritiska hållningen accepterades inte på seminariet. Håller man den seriösa inställningen borta, kommer vi aldrig att lära oss om det finns ett samband mellan form och innehåll.
Öllsjö den 16 maj 2018
Jag gick till Universitetsbiblioteket och begärde fram den boken jag bläddrat i vid tidigare tillfällen, med lite sensationslystnad i läsningen, men ändå inte riktigt läst. Jag läste väl valda delar, då jag inte hade tid att läsa hela boken. Men jag fann intressanta insikter i konsten att leda en folkrörelse. Insikter som hade kunnat, och som borde ha berikat avhandlingen. Men det fanns också insikter som överensstämde med avhandlingens, varför boken också kunde användas för att stödja resonemang i avhandlingen.
Under seminariet inväntade jag ett lämpligt tillfälle. Jag begärde ordet och förklarade att det fanns insikter värda att ta till sig och att det finns litteratur som inte var refererad, kanske inte ens genomgången. Så läste jag upp ett lämpligt citat om ledarskap i folkrörelser från boken som anslöt till avhandlingens teser. Jag förklarade varför jag valt ut det. Och jag angav referensen.
Adolf Hitler. ’Min kamp’.
Det blev ett herrans oväsen. Jag anklagades för att argumentera ’skuld genom association’. Jag försökte förklara mig med att Hitler var en fenomenalt framgångsrik ledare som skapade en folkrörelse, där hans agerande tidvis fortfarande används, och att hans tänkande kring ledarskap och folkrörelse därför borde vara väsentligt att beakta. Inte minst mot bakgrund av de ohyggliga effekter hans agerande ledde till.
Men jag lyckades inte förklara att min hållning var den seriösa och deras hållning var den oseriösa. Och i den positionen befinner jag mig fortfarande. Ledarskapsforskare som inte noga studerar Hitler är inte seriösa ledarskapsforskare.
Nu, 30 år senare, erfar jag samma bemötande, men nu kring annat oseriöst, vilket jag inte skall belasta dagens text med.
Men jag får också se, för första gången, att Hitler och hans bok tas upp, och beaktas, med de insikter som är värdefulla. Och det av två skribenter där man kanske inte förväntar sig referensen. I boken ’Populistiska manifestet’ skriver Göran Greider och Åsa Linderborg, i kapitel 65, om hur Hitler uppfattade tidens strömningar i Wien innan första världskriget. Hitlers analys tas upp och bedöms vara korrekt. Därmed kunde Hitler utnyttja en oerhörd kraft. Som han sedan använde till det mest vidriga vi känner. Men det förtar inte analysens korrekthet.
I dessa dagar är det onekligen modigt, att inte bara antyda att man varit i närheten av Hitlers bok, inte bara antyda att man läst den, utan referera till den, som en text med en intressant analys.
Det är mod. Det är också seriöst. Vilket står i skarp kontrast till det flödande utbudet av det oseriösa.
Senare i samma bok läser de lusen av vänstern, genom att påpeka att vänstern begår ett oerhört misstag som inte noga studerar sina fiender och anstränger sig för att förstå sina fiender.
Författarna har insett visdomens i Gudfaderns råd: Ha dina vänner nära dig, men dina ovänner närmre. (https://www.youtube.com/watch?v=DfHJDLoGInM )
I fallet med ledarskap i folkrörelseorganisationer avsåg jag att visa att ledarskap kan vara skickligt, men det är inte bara formen som är viktig, utan innehållet också, ty en skicklig ledare kan leda mänskligheten i fördärvet. Men den kritiska hållningen accepterades inte på seminariet. Håller man den seriösa inställningen borta, kommer vi aldrig att lära oss om det finns ett samband mellan form och innehåll.
Öllsjö den 16 maj 2018
RSS-flöde
