Att vara
Det skulle vara fest på korridoren. Folk började lämna sina rum och samlades i köket. Flaskorna togs fram. Glasen inspekterades så att de var någorlunda rena. Korkskruven skickades runt. Han hade satt sig i soffan. Han lät korkskruven passera. Han behövde den inte. Han behövde inte heller något glas. Han ställde sin knatting Renat på bordet. Den dricker man ju direkt ur. Inte häller man sprit i något glas. En klunk då och då. Och lätt att öppna. Bara skruva upp korken. Som vanligt.
Eka-Lars, lärarsonen från Växjö som läste till socionom, och som var organiserad kommunist, stirrade på hans flaska. Tittade sedan på honom och sade högt och ljudligt, så alla skulle höra, med lätt förakt i rösten: ”Proletärromantik”.
Att veta
Marxistisk grundkurs 1 innebar att man läste Kommunistiska Manifestet, som berättade att alla samhällen hade varit samhälle grundat i klasskamp. Man läste också en bok som noga beskrev hur det kapitalistiska samhället bestod av två klasser, kapitalister och proletärer. Proletärer var de som var utsugna. Somliga av dem hade falskt medvetande, dvs de förstod inte att de var utsugna, de insåg inte att de var proletärer.
Han eldades upp av tanken på klasserna och klasskampen. En sådan uppdelning, en sådan splittring, ett sådant särskiljande var avskyvärt. Den skall bekämpas. Ned med klassamhället, sade han, ett uttryck som satte sig i hans tanke.
Att inse
Han gick gärna sakta förbi restaurangens bord. Någon gång stod han stilla och tittade. Han låtsades pyssla med sin telefon, bara för att få stå och titta in i restaurangdelen i varuhuset. Restaurangen var egentligen inte en restaurang. Utanför kassorna på EKO-hallen fanns ett öppet rum, med kanske tio långa, lite sjaskiga bord, med några kvarglömda servetter, en bricka här och där och en plastmugg med kallt kaffe. Plaststolar, som fått blekt färg, förmodligen en blå nyans ursprungligen. I anslutning till rummet låg köket, med en flottig och salt doft, där man kunde köpa varm korv och en hamburgare, gjord på de där platta gråa sammanpressade sakerna som kanske hade 50% kött i sig.
Han dröjde sig kvar och såg pojken som åt en korv med bröd, med mycket ketchup på. Mittemot honom satt hans pappa och till höger om pappan satt hans storasyster, som nu hade blivit så stor att hon såg så besvärad ut som 13-åringar kan. Han såg pojkens beundrande blick på pappan, den väldige, den starke, den som hade fixat korven. Han kände intensivt den lycka pojken kände, där pojken satt, inne vid restaurangens skeva bord, med en korv med ketchup på, mittemot pappa.
Någon gång skulle han köpa en korv och sätta sig bland dem. Än hade han inte gjort det. Det såg ju inte så aptitligt ut. Och borden var smutsiga och doften var salt och flottig. Men någon gång skulle han sätta sig där. Bland dem. Bland sitt folk.
Så ser hans bildningsgång ut. Han började med att vara. Sedan lärde han sig. Men först långt, långt senare, insåg han. Men då var det försent. Då hade han lämnat sitt folk och stod utanför och tittade in.
Vidden i Hegels sats blir så uppenbar och så sann, att Minervas uggla flyger i skymningen. Hegels filosofi ryms i hans liv. Man börjar med att vara, sedan lär man sig. Men det är först när allt är fullbordat, som det kan inses. Det som alltid varit. Som varit så uppenbart, som varit, som vetats, men aldrig insetts. Förrän skymningen faller.
Öllsjö den 28 maj 2018
Det skulle vara fest på korridoren. Folk började lämna sina rum och samlades i köket. Flaskorna togs fram. Glasen inspekterades så att de var någorlunda rena. Korkskruven skickades runt. Han hade satt sig i soffan. Han lät korkskruven passera. Han behövde den inte. Han behövde inte heller något glas. Han ställde sin knatting Renat på bordet. Den dricker man ju direkt ur. Inte häller man sprit i något glas. En klunk då och då. Och lätt att öppna. Bara skruva upp korken. Som vanligt.
Eka-Lars, lärarsonen från Växjö som läste till socionom, och som var organiserad kommunist, stirrade på hans flaska. Tittade sedan på honom och sade högt och ljudligt, så alla skulle höra, med lätt förakt i rösten: ”Proletärromantik”.
Att veta
Marxistisk grundkurs 1 innebar att man läste Kommunistiska Manifestet, som berättade att alla samhällen hade varit samhälle grundat i klasskamp. Man läste också en bok som noga beskrev hur det kapitalistiska samhället bestod av två klasser, kapitalister och proletärer. Proletärer var de som var utsugna. Somliga av dem hade falskt medvetande, dvs de förstod inte att de var utsugna, de insåg inte att de var proletärer.
Han eldades upp av tanken på klasserna och klasskampen. En sådan uppdelning, en sådan splittring, ett sådant särskiljande var avskyvärt. Den skall bekämpas. Ned med klassamhället, sade han, ett uttryck som satte sig i hans tanke.
Att inse
Han gick gärna sakta förbi restaurangens bord. Någon gång stod han stilla och tittade. Han låtsades pyssla med sin telefon, bara för att få stå och titta in i restaurangdelen i varuhuset. Restaurangen var egentligen inte en restaurang. Utanför kassorna på EKO-hallen fanns ett öppet rum, med kanske tio långa, lite sjaskiga bord, med några kvarglömda servetter, en bricka här och där och en plastmugg med kallt kaffe. Plaststolar, som fått blekt färg, förmodligen en blå nyans ursprungligen. I anslutning till rummet låg köket, med en flottig och salt doft, där man kunde köpa varm korv och en hamburgare, gjord på de där platta gråa sammanpressade sakerna som kanske hade 50% kött i sig.
Han dröjde sig kvar och såg pojken som åt en korv med bröd, med mycket ketchup på. Mittemot honom satt hans pappa och till höger om pappan satt hans storasyster, som nu hade blivit så stor att hon såg så besvärad ut som 13-åringar kan. Han såg pojkens beundrande blick på pappan, den väldige, den starke, den som hade fixat korven. Han kände intensivt den lycka pojken kände, där pojken satt, inne vid restaurangens skeva bord, med en korv med ketchup på, mittemot pappa.
Någon gång skulle han köpa en korv och sätta sig bland dem. Än hade han inte gjort det. Det såg ju inte så aptitligt ut. Och borden var smutsiga och doften var salt och flottig. Men någon gång skulle han sätta sig där. Bland dem. Bland sitt folk.
Så ser hans bildningsgång ut. Han började med att vara. Sedan lärde han sig. Men först långt, långt senare, insåg han. Men då var det försent. Då hade han lämnat sitt folk och stod utanför och tittade in.
Vidden i Hegels sats blir så uppenbar och så sann, att Minervas uggla flyger i skymningen. Hegels filosofi ryms i hans liv. Man börjar med att vara, sedan lär man sig. Men det är först när allt är fullbordat, som det kan inses. Det som alltid varit. Som varit så uppenbart, som varit, som vetats, men aldrig insetts. Förrän skymningen faller.
Öllsjö den 28 maj 2018
RSS-flöde
