Idag gör jag min sista arbetsdag som Professor i Företagsstyrning vid Högskolan Kristianstad.
Jag lämnade en behaglig tillvaro på Linnéuniversitetet, ansvarig för civilekonomseminariet, med handledning som huvudsyssla, i en forskargrupp med mycket kvalificerade lärare och forskare, på en institution som organiserade en av Sveriges största ekonomutbildningar. Och som var Universitet.
För att gå ner i lön, halverat forskarutrymme, få tre ansvarsområden, ansvara för och föreläsa på en magisterkurs, handleda studenter, på en högskola som, trots att det för länge sedan fick mycket hög utvärdering på sitt kandidatprogram, betraktas som en högskola i den lägre tredjedelen av högskolor och universitet. Första året på HKr arbetade jag 2300 timmar. 600 timmar mer än en professors årsarbetstid.
En praktisk anledning till min övergång till HKr var att jag kunde cykla till Campus.
En lustfylld anledning var att en del av mina mycket goda vänner och kollegor fanns på högskolan. Och att det fanns kollegor med stor utvecklingspotential.
Men det avgörande skälet var att jag ville bidra till att Mitt Folk fick en mycket bra utbildning. För det är de, vi värda. Precis lika mycket som de som går på handelshögskolan i Stockholm. För de, dvs vi, jag, kan lika bra, bara vi får möjligheten. Det är jag bevis på. Och många andra.
Två år senare skriver jag Addio Högskolan Kristianstad. Min dröm om den goda utbildningen för Mitt Folk kan jag inte realisera på HKr.
I avtalet med Högskolan har jag förbundit mig att inte ange orsaker till Addio.
Det finns de på HKr som sprider ryktet att denna tystnad över orsakerna är begärt av mig. Det är en lögn. Det är inte sant. Det är en falsk utsaga. Jag har ingenting att dölja. Förvisso har jag gjort misstag. För dem ber jag om ursäkt. Men det som är sant är att jag och HKr har gemensamt, initierat av ingen, accepterat av bägge, ingått en pakt av tystnad avseende orsakerna till mitt Exodus. Det är bra för oss bägge, eftersom det innebär att vi bägge kan fokusera på framtiden, istället för att befinna oss i den smärtsamma dåtiden. Och vi slipper umgås med den vi inte vill umgås med. HKr slipper Collin och Collin slipper HKr. En tydlig win-win-situation.
Jag hade ansvaret för att etablera samverkansforskning och under året jag var ansvarig, sjösattes tre projekt, med kommuner, en fackförening och ett försäkringsbolag som samverkanspartners. Jag hade ansvaret för kandidatseminariet och sjösatte min version av Kristianstadsmodellen (http://svencollin.se/Kristianstad%20model.pdf), med metodunderstöd för handledare och med kvalitetskontroll. Jag initierade, och vi i Bank & Finansgänget utvecklade Bank & Finans-programmet och påbörjade sjösättningen av det nya programmet, vilket är ämnat att göra studenterna förbereda på den kraftiga förändring som just nu sker i finansbranschen. Jag finansierade en doktorand i revision under min tid på HKr. Jag handledde tre doktorander och var ansvarig för en besökande doktorand. Jag genomförde min magisterkurs, med höga utvärderingspoäng och handledde kandidatstudenter, med höga utvärderingspoäng. Och! Med en uppsats, där jag var handledare, som vann pris som Årets Uppsats i maj 2018, 14 dagar innan Exodus. Jag publicerade 4 vetenskapliga journalartiklar och två bokkapitel. Jag publicerade, vad jag minns, 16 tidningsartiklar, där jag bl a debatterade mitt ämne (https://www.dn.se/debatt/repliker/inte-bara-aktieagarorientering/ och https://www.svd.se/olika-rostratt-kan-gynna-entreprenorer ) och högskolornas kvalité (https://www.svd.se/hogskolor-tvingas-godkanna-examensarbeten/om/debatten-om-hogskolan och http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/ekonomutbildningarna-vid-hogskolan-kristianstad-ar-akademiska-utbildningar/ ). Jag initierade en debatt på institutionen, genom ett seminarium kallat Strategic conversation, över institutionens strategiska utveckling, på inspiration från ett Australienskt universitet. Jag påbörjade en forskningssamverkan med ett ukrainskt universitet. Jag förde en fri och obunden debatt på min blogg (https://doncollin.weebly.com/ ) fast förankrad i yttrandefriheten, meddelarfriheten, och den akademiska friheten (http://svencollin.se/Sustainable%20and%20responsible%20Academic%20Freedom.pdf )
Nu är HKr över för min del. Och blir aldrig mer.
I morgon är min affiliering Free University of Scania (FUS), som har mottot ‘Sapere aude, dicere aude’, vilket översatt till FUS:s hemspråk blir: ‘Dare to know, dare to tell’. Vill du besöka mitt universitet, gå till http://svencollin.se/FUS.html . Vi växer organiskt och idag består fakulteten av 6 medlemmar, tre akademiska forskare och tre akademiska praktiker.
Jag behåller kontakten med de uppskattade vännerna och kollegorna. Nu behöver jag inte ens cykla till Campus HKr. Mitt nyrenoverade arbetsrum i mitt hem på Blåtands väg 6 blir min arbetsplats och middagsbordet i mitt hem blir min seminarieplats.
Men jag ger inte vad jag kan ge. Jag ger inte en mycket god utbildning till Mitt Folk.
Min vision får ingen materia att realisera sig i och genom. Den vandrar fortfarande i mitt huvud och lever i mitt hjärta. Men den har ingen plats där den kan realiseras.
Mitt Folk är värd en god utbildning. Det finns många platser i dagens Sverige som förvägrar Mitt Folk sina rättigheter. Som förvägrar dem sina möjligheter.
Jag gör min sista arbetsdag genom att presentera forskning jag gjort med Manuela Schmidt om Kristianstadsstudenternas moraliska orientering. Jag gör det i mitt älskade Italien, i Milano.
Över mig idag kommer bilden från Bertoluccis film ’1900’. När de försvarande lantarbetarna sjunger den revolutionära sången Bandiera Rossa mot herremännens soldater.
https://www.youtube.com/watch?v=9fweiUYaB9M&t=227s
Männen tar modigt till påkar, för att försvara sig. Så som män gör.
Men de som lyckas med försvaret är kvinnorna. Istället för påkar och aggression, ställer de sig framför soldaterna och sjunger. De sätter sig ner och försvarar sig och saken med sig själva.
Det är bilden av mig och min tid på HKr. Framför mig, där jag står med påken och gapar, fanns de som försvarade. Många stod framför mig. Men framför allt fanns en kvinna. När hon försvann började Collins Exodus.
Men om orsaker skall jag inte orda. Jag håller min del av avtalet.
För framtidens skull.
Vi ses igen, Mitt Folk. A presto Mitt Folk
Öllsjö den 31 maj 2018
Jag lämnade en behaglig tillvaro på Linnéuniversitetet, ansvarig för civilekonomseminariet, med handledning som huvudsyssla, i en forskargrupp med mycket kvalificerade lärare och forskare, på en institution som organiserade en av Sveriges största ekonomutbildningar. Och som var Universitet.
För att gå ner i lön, halverat forskarutrymme, få tre ansvarsområden, ansvara för och föreläsa på en magisterkurs, handleda studenter, på en högskola som, trots att det för länge sedan fick mycket hög utvärdering på sitt kandidatprogram, betraktas som en högskola i den lägre tredjedelen av högskolor och universitet. Första året på HKr arbetade jag 2300 timmar. 600 timmar mer än en professors årsarbetstid.
En praktisk anledning till min övergång till HKr var att jag kunde cykla till Campus.
En lustfylld anledning var att en del av mina mycket goda vänner och kollegor fanns på högskolan. Och att det fanns kollegor med stor utvecklingspotential.
Men det avgörande skälet var att jag ville bidra till att Mitt Folk fick en mycket bra utbildning. För det är de, vi värda. Precis lika mycket som de som går på handelshögskolan i Stockholm. För de, dvs vi, jag, kan lika bra, bara vi får möjligheten. Det är jag bevis på. Och många andra.
Två år senare skriver jag Addio Högskolan Kristianstad. Min dröm om den goda utbildningen för Mitt Folk kan jag inte realisera på HKr.
I avtalet med Högskolan har jag förbundit mig att inte ange orsaker till Addio.
Det finns de på HKr som sprider ryktet att denna tystnad över orsakerna är begärt av mig. Det är en lögn. Det är inte sant. Det är en falsk utsaga. Jag har ingenting att dölja. Förvisso har jag gjort misstag. För dem ber jag om ursäkt. Men det som är sant är att jag och HKr har gemensamt, initierat av ingen, accepterat av bägge, ingått en pakt av tystnad avseende orsakerna till mitt Exodus. Det är bra för oss bägge, eftersom det innebär att vi bägge kan fokusera på framtiden, istället för att befinna oss i den smärtsamma dåtiden. Och vi slipper umgås med den vi inte vill umgås med. HKr slipper Collin och Collin slipper HKr. En tydlig win-win-situation.
Jag hade ansvaret för att etablera samverkansforskning och under året jag var ansvarig, sjösattes tre projekt, med kommuner, en fackförening och ett försäkringsbolag som samverkanspartners. Jag hade ansvaret för kandidatseminariet och sjösatte min version av Kristianstadsmodellen (http://svencollin.se/Kristianstad%20model.pdf), med metodunderstöd för handledare och med kvalitetskontroll. Jag initierade, och vi i Bank & Finansgänget utvecklade Bank & Finans-programmet och påbörjade sjösättningen av det nya programmet, vilket är ämnat att göra studenterna förbereda på den kraftiga förändring som just nu sker i finansbranschen. Jag finansierade en doktorand i revision under min tid på HKr. Jag handledde tre doktorander och var ansvarig för en besökande doktorand. Jag genomförde min magisterkurs, med höga utvärderingspoäng och handledde kandidatstudenter, med höga utvärderingspoäng. Och! Med en uppsats, där jag var handledare, som vann pris som Årets Uppsats i maj 2018, 14 dagar innan Exodus. Jag publicerade 4 vetenskapliga journalartiklar och två bokkapitel. Jag publicerade, vad jag minns, 16 tidningsartiklar, där jag bl a debatterade mitt ämne (https://www.dn.se/debatt/repliker/inte-bara-aktieagarorientering/ och https://www.svd.se/olika-rostratt-kan-gynna-entreprenorer ) och högskolornas kvalité (https://www.svd.se/hogskolor-tvingas-godkanna-examensarbeten/om/debatten-om-hogskolan och http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/ekonomutbildningarna-vid-hogskolan-kristianstad-ar-akademiska-utbildningar/ ). Jag initierade en debatt på institutionen, genom ett seminarium kallat Strategic conversation, över institutionens strategiska utveckling, på inspiration från ett Australienskt universitet. Jag påbörjade en forskningssamverkan med ett ukrainskt universitet. Jag förde en fri och obunden debatt på min blogg (https://doncollin.weebly.com/ ) fast förankrad i yttrandefriheten, meddelarfriheten, och den akademiska friheten (http://svencollin.se/Sustainable%20and%20responsible%20Academic%20Freedom.pdf )
Nu är HKr över för min del. Och blir aldrig mer.
I morgon är min affiliering Free University of Scania (FUS), som har mottot ‘Sapere aude, dicere aude’, vilket översatt till FUS:s hemspråk blir: ‘Dare to know, dare to tell’. Vill du besöka mitt universitet, gå till http://svencollin.se/FUS.html . Vi växer organiskt och idag består fakulteten av 6 medlemmar, tre akademiska forskare och tre akademiska praktiker.
Jag behåller kontakten med de uppskattade vännerna och kollegorna. Nu behöver jag inte ens cykla till Campus HKr. Mitt nyrenoverade arbetsrum i mitt hem på Blåtands väg 6 blir min arbetsplats och middagsbordet i mitt hem blir min seminarieplats.
Men jag ger inte vad jag kan ge. Jag ger inte en mycket god utbildning till Mitt Folk.
Min vision får ingen materia att realisera sig i och genom. Den vandrar fortfarande i mitt huvud och lever i mitt hjärta. Men den har ingen plats där den kan realiseras.
Mitt Folk är värd en god utbildning. Det finns många platser i dagens Sverige som förvägrar Mitt Folk sina rättigheter. Som förvägrar dem sina möjligheter.
Jag gör min sista arbetsdag genom att presentera forskning jag gjort med Manuela Schmidt om Kristianstadsstudenternas moraliska orientering. Jag gör det i mitt älskade Italien, i Milano.
Över mig idag kommer bilden från Bertoluccis film ’1900’. När de försvarande lantarbetarna sjunger den revolutionära sången Bandiera Rossa mot herremännens soldater.
https://www.youtube.com/watch?v=9fweiUYaB9M&t=227s
Männen tar modigt till påkar, för att försvara sig. Så som män gör.
Men de som lyckas med försvaret är kvinnorna. Istället för påkar och aggression, ställer de sig framför soldaterna och sjunger. De sätter sig ner och försvarar sig och saken med sig själva.
Det är bilden av mig och min tid på HKr. Framför mig, där jag står med påken och gapar, fanns de som försvarade. Många stod framför mig. Men framför allt fanns en kvinna. När hon försvann började Collins Exodus.
Men om orsaker skall jag inte orda. Jag håller min del av avtalet.
För framtidens skull.
Vi ses igen, Mitt Folk. A presto Mitt Folk
Öllsjö den 31 maj 2018
RSS-flöde
