Ad Dio betyder att man överlämnar någon till Gud. Det är det sista, det finala avskedet. Efter det, inget mer.
Den 31 maj säger jag 'Addio HKr'. Våra vägar skiljs åt, och vi har ingått en överenskommelse att de aldrig skall mötas igen. Fr o m den 1 juni 2018 finns inte jag för HKr, och HKr finns inte för mig. Addio säger vi i en gemensam överenskommelse.
Denna överenskommelse är offentlig och kan begäras genom högskolans registrator.
Vad som däremot inte är offentligt är skälet/n till vårt Addio. Jag vet mina, men jag vet blott delvis och grumligt HKr:s skäl. Detsamma gäller sannolikt för HKr:s insikter i mina skäl. I detta är vi bägge parter lika.
Men vi är lika i mer.
HKr och jag har gemensamt ingått överenskommelsen om att tiga om skälen. Ingen har bett om tystnaden. Bägge har gått med på tystnaden. I det är vi lika.
Många har frågat mig hur jag kunde gå med på att tiga om skälen. Hur kan en Kantian, som skall agera av princip och inte av kalkyl, gå med på att tiga? Ty transparens, öppenhet, uttalade sanningar är väl heliga principer?
Hycklare!
Det något lustiga är att den sista arbetsdagen för HKr gör jag i Milano, där jag på redovisarnas europeiska konferens, presenterar en undersökning av Högskolan Kristianstads ekonomstudenters moraliska orientering, i vilken mån de är idealister och relativister. En slutsats i den studien är att det kanske är omöjligt att fånga moralisk orientering, ty vi har alla en orientering, eller i alla fall en som är betonad, men orienteringen är delvis situationsberoende. Ibland är vi principfasta. Ibland är vi egoister. Ibland ser vi på den totala nyttan o s v. Utmaningen för empiriska praktiska filosofer borde vara att finna faktorer som förklarar vad som gör att en människa väljer en viss moralisk orientering i en viss situation.
Min situation inför HKr innebar att jag övergav principen att alltid säga som det är. Jag accepterade en överenskommelse med tystnad. Och jag har hållit den, trots att tystnad inte ligger för mig.
Innan vi ingick överenskommelsen var jag i Italien under tre veckor, med lite forskning, lite undervisning, men mycket informationsinsamling, sammanställning, rapportskrivande, bokskrivande och anmälansförberedelser. Jag vässade vapnen inför en strid. Så som soldater gör. För att vara beredd på strid. Inför förhandlingarna av mitt Addio.
Men jag hade en mycket duglig medhjälpare, väl tränad i konfliktsituationer. Därför vilade mina vapen. De användes aldrig. De visades inte ens upp. Och de vilar idag. De skall, om överenskommelsen håller, vila tills de blir stoft.
Nu (slutet av maj 2018), med terrorn på Gaza i närminnet, utövad av Hamas och Israel, med över 50 dödade, varav en man i rullstol och ett spädbarn, ser jag konsekvenserna av mitt val att tiga. Israel och USA förödmjukade palestinierna, de fördrivna, genom ambassadinvigningen. HKr var tveksam till mitt engagemang på HKr. Trots att en uppsats som jag varit handledare blev utsedd till årets uppsats i företagsekonomi på Högskolans dag den 17 maj.
Palestinierna stormade mot förödmjukelsen. De tog full strid. De stormade mot gränsen. De kastade sten. De eldade däck så att mördarna på den andra sidan, prickskyttarna, inte skulle kunna sikta. Konsekvensen är att den israeliska staten har mördat och att palestinierna är mördade. Alla är förlorare. Medan israelerna säkert ansåg att de bevarade sin frihet och värdighet, medan palestinierna anser att de bevarade sin värdighet. Till priset av över 50 mördade, med 50 familjer, 50 vänkretsar som förlorat en människa. Striden har ett ohyggligt pris.
Min dugliga medhjälpare hjälpte mig att se två alternativ, Strid och Förhandling.
Striden, där jag skulle ägna kanske tre år av mitt liv att ta heder och ära av fem, sex personer, för att försvara mig, medan HKr, och kanske speciellt dessa 5-6 personer, skulle ägna samma tre år att attackera mig. Jag var inte rädd för striden eftersom jag inte ser att jag har något att skämmas över. Jag har inget att förtiga. Tala, och jag skall svara! hade varit min attityd i striden. Jag var beredd. Jag hade material. Vapnen var skarpa, slipade och laddade under min Italienvistelse.
Förhandlingen, där vi skulle gemensamt se om vi kunde komma fram till en överenskommelse, förvisso dålig för oss bägge, men som skulle innebära att stridens alternativ undveks. Jag fick där lära mig att man under förhandlingar inte skramlar med vapnen. Man förhandlar inte med svärdseggen mot den andres strupe. Man försöker komma överens. Lyckas man, lyckas man med två saker. Man har lyckats komma överens, men man har också lyckats undvika striden. En strid har oftast två förlorare. En överenskommelse kan ha två vinnare. Förvisso lite irriterade, men långt från så sargade som de hade varit genom Striden.
Vi kom överens. I slutändan stod jag med valet mellan att underteckna överenskommelse med tystnad, eller att ta striden med mina vapen. Samma alternativ hade säkert HKr. Hur de resonerade vet jag inte.
Bedömningen, kalkylen var inte enkel. Men ungefär så här var den:
Finansiellt skulle striden och förhandlingen utfalla ungefär lika, kanske med aningen mer fördel för förhandlingen, då stridens domstolsförhandlingar kan rymma stora osäkra kostnader för mig. Men det finansiella var inte så viktigt i min kalkyl. Jag hade råd med striden.
Vanära riskerade jag med en överenskommelse, ty en Kantian som inte strider in i kaklet för sanningen, är inte en trovärdig Don Quijote. Jag frågade några av mina allra närmsta vänner hur de såg på mitt resonemang. De intygade att de skulle respektera mig, oaktat mitt val. Om jag riskerar vanära hos andra, speciellt de som jag inte respekterar, är mig likgiltigt. Vanäran försvann därmed från min kalkyl.
Mitt politiska mål med anställningen på HKr, att ge en oerhört bra utbildning till mitt folk, kunde jag inte strida om, ty i kalkylen ingick aldrig att jag skulle kunna vara kvar på Hkr. Det var bestämt att jag skulle lämna HKr, frågan var bara hur. Mitt politiska mål får realiseras på annat ställe. Mitt politiska mål fanns aldrig i kalkylen.
Avgörandet för mig rörde två ohyggligt egoistiska skäl. Döden och mina kärestor.
Döden. Om man är 61 år har man sett jämnåriga, ja t o m yngre kollegor försvinna genom liemannens försorg. Somliga lever, men märkta av sjukdom. Några gör den definitiva utcheckningen när de är 64 år. Det är om tre år för mig. De tre åren som striden skulle förbruka.
Skall jag ägna mina sista tre år, vilket striden skulle ta, av mitt liv, kanske de sista tre åren, åt att ta ära och redlighet av sex personer? Som samtidigt tar ära och redlighet av mig? Personer som jag inte respekterar, som jag innerligt hoppas aldrig träffa i min ljusa framtid. Skall jag umgås med dem varenda eviga dag, i skrivelser, i böcker, i anmälningar, i diskussioner, i nattliga ältanden, under kanske tre år? De som jag minst av allt vill umgås med, skall bli mitt mest intensiva umgänge.
Mina kärestor. Jag har ett antal människor i mitt liv som jag vill ha omkring mig, och som jag bryr mig om. De skulle förtröttas, kanske till gränsen till ett Addio, av min strid för min heder. Att varje dag möta mig, med mitt ältade, med mitt skrivande av skrivelser, av mitt oändliga tal om oförrätter som skett. Inte bara jag skulle slitas ner under tre år. De jag har kära skulle också slitas ner. För dåtiden.
Förhandlingens taktik innebär att man försöker se den andres situation. Jag tror att HKr även kunde tänka som jag. Skall vi, dvs HKr, som skall bygga en högskola, utbilda studenter och bedriva god forskning i samverkan, ägna tid, uppslitande tid, till förfång åt så många, åt en person som vi inte vill och inte skall ha med att göra? Precis som jag, tror jag att de tänkte att den där Collin, som vi inte vill ha på HKr, skall vi leva med i tre år, för att vinna lite ära, men förlora så mycket mer.
Förhandlingen istället för Striden hade den absoluta fördelen att vi, jag och HKr, skiljs åt, vilket vi ändå skulle, idag och inte om tre år, efter tre år av strid, med vanära och skam och förödmjukelser som vapen och resultat. Förhandlingen innebar att vi fick tre år att skapa en framtid, istället för att förbruka tre år åt att strida och leva i det förgångna.
Kanske en organisation, som ju vi antar har evigt liv, going concern, kan uthärda de tre åren. Men en dödlig människa, som är 61 år, skall leva sitt liv i sin dröm, med människor han respekterar, och inte i en mardröm, med människor han inte respekterar.
Så blev min bedömning. Rätt eller fel, avgör du. För dig. Men jag bestämde mig för att leva för framtiden. Därför kommer jag att leva. De 53 personer som mördades under den hemska måndagen i Gaza, lever inte. De tog striden och dog. Oförrätter, kränkningar och förödmjukelser kunde inte väga över, till förmån för ett anständigt liv.
Visst är det oanständigt att inte tala. Visst finns det tillfällen i historien då det hade varit rätt att tala och betala priset. Jag hoppas att jag i sådana situationer talar, utan att beakta min framtid, så som jag gjort idag. Jag hoppas att jag i viktiga situationer tar striden. Men detta var inte en sådan situation. Inte för mig. Och sannolikt inte heller för HKr.
Jag har alltid fått höra att man skall välja sina strider. För en gång skull tog jag rådet till mig. Och valde förhandlingens lösning. Till en ansenlig kostnad i form av tigande. Men framtiden har ett betydligt högre värde än tigandets kostnad. För mig, och sannolikt också för HKr.
Israel och palestinierna hade vunnit på att förhandla. De hade vunnit 53 liv. Jag är övertygad att HKr har vunnit på förhandlingen. Jag är övertygad att jag har vunnit på förhandlingen.
Min vinst är min framtid. Och mina kärestas framtid, som nu inte fylls med mitt ältande och mina strider. Om dåtiden.
Du kanske dömer mig som hycklare. Men jag tycker att jag vunnit livet.
Därför tiger jag.
Öllsjö den 25 maj 2018
Den 31 maj säger jag 'Addio HKr'. Våra vägar skiljs åt, och vi har ingått en överenskommelse att de aldrig skall mötas igen. Fr o m den 1 juni 2018 finns inte jag för HKr, och HKr finns inte för mig. Addio säger vi i en gemensam överenskommelse.
Denna överenskommelse är offentlig och kan begäras genom högskolans registrator.
Vad som däremot inte är offentligt är skälet/n till vårt Addio. Jag vet mina, men jag vet blott delvis och grumligt HKr:s skäl. Detsamma gäller sannolikt för HKr:s insikter i mina skäl. I detta är vi bägge parter lika.
Men vi är lika i mer.
HKr och jag har gemensamt ingått överenskommelsen om att tiga om skälen. Ingen har bett om tystnaden. Bägge har gått med på tystnaden. I det är vi lika.
Många har frågat mig hur jag kunde gå med på att tiga om skälen. Hur kan en Kantian, som skall agera av princip och inte av kalkyl, gå med på att tiga? Ty transparens, öppenhet, uttalade sanningar är väl heliga principer?
Hycklare!
Det något lustiga är att den sista arbetsdagen för HKr gör jag i Milano, där jag på redovisarnas europeiska konferens, presenterar en undersökning av Högskolan Kristianstads ekonomstudenters moraliska orientering, i vilken mån de är idealister och relativister. En slutsats i den studien är att det kanske är omöjligt att fånga moralisk orientering, ty vi har alla en orientering, eller i alla fall en som är betonad, men orienteringen är delvis situationsberoende. Ibland är vi principfasta. Ibland är vi egoister. Ibland ser vi på den totala nyttan o s v. Utmaningen för empiriska praktiska filosofer borde vara att finna faktorer som förklarar vad som gör att en människa väljer en viss moralisk orientering i en viss situation.
Min situation inför HKr innebar att jag övergav principen att alltid säga som det är. Jag accepterade en överenskommelse med tystnad. Och jag har hållit den, trots att tystnad inte ligger för mig.
Innan vi ingick överenskommelsen var jag i Italien under tre veckor, med lite forskning, lite undervisning, men mycket informationsinsamling, sammanställning, rapportskrivande, bokskrivande och anmälansförberedelser. Jag vässade vapnen inför en strid. Så som soldater gör. För att vara beredd på strid. Inför förhandlingarna av mitt Addio.
Men jag hade en mycket duglig medhjälpare, väl tränad i konfliktsituationer. Därför vilade mina vapen. De användes aldrig. De visades inte ens upp. Och de vilar idag. De skall, om överenskommelsen håller, vila tills de blir stoft.
Nu (slutet av maj 2018), med terrorn på Gaza i närminnet, utövad av Hamas och Israel, med över 50 dödade, varav en man i rullstol och ett spädbarn, ser jag konsekvenserna av mitt val att tiga. Israel och USA förödmjukade palestinierna, de fördrivna, genom ambassadinvigningen. HKr var tveksam till mitt engagemang på HKr. Trots att en uppsats som jag varit handledare blev utsedd till årets uppsats i företagsekonomi på Högskolans dag den 17 maj.
Palestinierna stormade mot förödmjukelsen. De tog full strid. De stormade mot gränsen. De kastade sten. De eldade däck så att mördarna på den andra sidan, prickskyttarna, inte skulle kunna sikta. Konsekvensen är att den israeliska staten har mördat och att palestinierna är mördade. Alla är förlorare. Medan israelerna säkert ansåg att de bevarade sin frihet och värdighet, medan palestinierna anser att de bevarade sin värdighet. Till priset av över 50 mördade, med 50 familjer, 50 vänkretsar som förlorat en människa. Striden har ett ohyggligt pris.
Min dugliga medhjälpare hjälpte mig att se två alternativ, Strid och Förhandling.
Striden, där jag skulle ägna kanske tre år av mitt liv att ta heder och ära av fem, sex personer, för att försvara mig, medan HKr, och kanske speciellt dessa 5-6 personer, skulle ägna samma tre år att attackera mig. Jag var inte rädd för striden eftersom jag inte ser att jag har något att skämmas över. Jag har inget att förtiga. Tala, och jag skall svara! hade varit min attityd i striden. Jag var beredd. Jag hade material. Vapnen var skarpa, slipade och laddade under min Italienvistelse.
Förhandlingen, där vi skulle gemensamt se om vi kunde komma fram till en överenskommelse, förvisso dålig för oss bägge, men som skulle innebära att stridens alternativ undveks. Jag fick där lära mig att man under förhandlingar inte skramlar med vapnen. Man förhandlar inte med svärdseggen mot den andres strupe. Man försöker komma överens. Lyckas man, lyckas man med två saker. Man har lyckats komma överens, men man har också lyckats undvika striden. En strid har oftast två förlorare. En överenskommelse kan ha två vinnare. Förvisso lite irriterade, men långt från så sargade som de hade varit genom Striden.
Vi kom överens. I slutändan stod jag med valet mellan att underteckna överenskommelse med tystnad, eller att ta striden med mina vapen. Samma alternativ hade säkert HKr. Hur de resonerade vet jag inte.
Bedömningen, kalkylen var inte enkel. Men ungefär så här var den:
Finansiellt skulle striden och förhandlingen utfalla ungefär lika, kanske med aningen mer fördel för förhandlingen, då stridens domstolsförhandlingar kan rymma stora osäkra kostnader för mig. Men det finansiella var inte så viktigt i min kalkyl. Jag hade råd med striden.
Vanära riskerade jag med en överenskommelse, ty en Kantian som inte strider in i kaklet för sanningen, är inte en trovärdig Don Quijote. Jag frågade några av mina allra närmsta vänner hur de såg på mitt resonemang. De intygade att de skulle respektera mig, oaktat mitt val. Om jag riskerar vanära hos andra, speciellt de som jag inte respekterar, är mig likgiltigt. Vanäran försvann därmed från min kalkyl.
Mitt politiska mål med anställningen på HKr, att ge en oerhört bra utbildning till mitt folk, kunde jag inte strida om, ty i kalkylen ingick aldrig att jag skulle kunna vara kvar på Hkr. Det var bestämt att jag skulle lämna HKr, frågan var bara hur. Mitt politiska mål får realiseras på annat ställe. Mitt politiska mål fanns aldrig i kalkylen.
Avgörandet för mig rörde två ohyggligt egoistiska skäl. Döden och mina kärestor.
Döden. Om man är 61 år har man sett jämnåriga, ja t o m yngre kollegor försvinna genom liemannens försorg. Somliga lever, men märkta av sjukdom. Några gör den definitiva utcheckningen när de är 64 år. Det är om tre år för mig. De tre åren som striden skulle förbruka.
Skall jag ägna mina sista tre år, vilket striden skulle ta, av mitt liv, kanske de sista tre åren, åt att ta ära och redlighet av sex personer? Som samtidigt tar ära och redlighet av mig? Personer som jag inte respekterar, som jag innerligt hoppas aldrig träffa i min ljusa framtid. Skall jag umgås med dem varenda eviga dag, i skrivelser, i böcker, i anmälningar, i diskussioner, i nattliga ältanden, under kanske tre år? De som jag minst av allt vill umgås med, skall bli mitt mest intensiva umgänge.
Mina kärestor. Jag har ett antal människor i mitt liv som jag vill ha omkring mig, och som jag bryr mig om. De skulle förtröttas, kanske till gränsen till ett Addio, av min strid för min heder. Att varje dag möta mig, med mitt ältade, med mitt skrivande av skrivelser, av mitt oändliga tal om oförrätter som skett. Inte bara jag skulle slitas ner under tre år. De jag har kära skulle också slitas ner. För dåtiden.
Förhandlingens taktik innebär att man försöker se den andres situation. Jag tror att HKr även kunde tänka som jag. Skall vi, dvs HKr, som skall bygga en högskola, utbilda studenter och bedriva god forskning i samverkan, ägna tid, uppslitande tid, till förfång åt så många, åt en person som vi inte vill och inte skall ha med att göra? Precis som jag, tror jag att de tänkte att den där Collin, som vi inte vill ha på HKr, skall vi leva med i tre år, för att vinna lite ära, men förlora så mycket mer.
Förhandlingen istället för Striden hade den absoluta fördelen att vi, jag och HKr, skiljs åt, vilket vi ändå skulle, idag och inte om tre år, efter tre år av strid, med vanära och skam och förödmjukelser som vapen och resultat. Förhandlingen innebar att vi fick tre år att skapa en framtid, istället för att förbruka tre år åt att strida och leva i det förgångna.
Kanske en organisation, som ju vi antar har evigt liv, going concern, kan uthärda de tre åren. Men en dödlig människa, som är 61 år, skall leva sitt liv i sin dröm, med människor han respekterar, och inte i en mardröm, med människor han inte respekterar.
Så blev min bedömning. Rätt eller fel, avgör du. För dig. Men jag bestämde mig för att leva för framtiden. Därför kommer jag att leva. De 53 personer som mördades under den hemska måndagen i Gaza, lever inte. De tog striden och dog. Oförrätter, kränkningar och förödmjukelser kunde inte väga över, till förmån för ett anständigt liv.
Visst är det oanständigt att inte tala. Visst finns det tillfällen i historien då det hade varit rätt att tala och betala priset. Jag hoppas att jag i sådana situationer talar, utan att beakta min framtid, så som jag gjort idag. Jag hoppas att jag i viktiga situationer tar striden. Men detta var inte en sådan situation. Inte för mig. Och sannolikt inte heller för HKr.
Jag har alltid fått höra att man skall välja sina strider. För en gång skull tog jag rådet till mig. Och valde förhandlingens lösning. Till en ansenlig kostnad i form av tigande. Men framtiden har ett betydligt högre värde än tigandets kostnad. För mig, och sannolikt också för HKr.
Israel och palestinierna hade vunnit på att förhandla. De hade vunnit 53 liv. Jag är övertygad att HKr har vunnit på förhandlingen. Jag är övertygad att jag har vunnit på förhandlingen.
Min vinst är min framtid. Och mina kärestas framtid, som nu inte fylls med mitt ältande och mina strider. Om dåtiden.
Du kanske dömer mig som hycklare. Men jag tycker att jag vunnit livet.
Därför tiger jag.
Öllsjö den 25 maj 2018
RSS-flöde
