De levde i Ungern och hade precis börjat sitt arbetsliv, Då kom första skalvet i deras liv, 1:a världskriget, som krävde deras omstart. Sedan fick de lugna år mellan 1:a och 2:a världskriget. Därefter kom andra skalvet, 2:a världskriget, som krävde deras omstart. Efter det fick de några lugna år, innan Ungernkrisen kom 1956 och gav ett nytt skalv, som krävde deras omstart. Sedan väntade de, och fick till slut, 1960, flytta till sina söner i Sverige. Då fick de erfara den fjärde stora omstarten i sina liv. Så beskriver Erik Zsiga (https://www.svd.se/tvagning-av-hander-och-fotter-mot-doden), sina farföräldrars liv.
Deras levnadsvisdom skulle jag vilja få. De flesta av oss i Sverige har levt i en stilla kontinuitet, med avbrott och omställningar som brott på kontinuiteten, men knappast med de dramatiska omstarter som det ungerska paret erfor fyra gånger.
Skalven i mitt liv är de tre personer som kommit in i mitt liv och stannat där. De har inneburit stora omstarter. Men de har varit positiva skalv, med spännande omstarter. Inte som det ungerska parets negativa skalv. I mitt fall har de tre personerna byggt upp mitt liv. I det ungerska parets fall har skalven förstört det liv de hade, och de har fått finna en ny livsbana.
Jag har blott erfarit ett sådant, negativ skalv i mitt liv. Med medföljande omstart.
Slutet av året 2017 och vårterminen 2018, trakasserades jag av högskolans sk chefer, med deras samtal, förhör, korrigeringssamtal med krav att lyda, när de metodiskt avlövade mig från mina ansvarspositioner, för att kulminera i ’samtalet’, där jag fick veta att jag inte var vatten värd, och ombads fundera på hur anställningen skulle avslutas. Med sin kulmen, det stora skalvet, den 1 juni 2018, då jag blev ’arbetsbefriad’, dvs förklarad och utställd som Persona non grata.
Min grandiosa vision, att bygga en fantastisk ekonomutbildning för mitt folks studenter, med de goda lärare och administratörer som fanns på högskolan, eroderade inte, den krackelerade inte. Den imploderade i avskedets svarta hål.
Precis som det ungerska paret, har jag tvingats till och försökt anpassa mig efter den nya omständigheten, så helt annorlunda än mina planer och mina drömmar. Den stora kampen har stått mellan dåtiden och framtiden. Dåtiden består av min visions och mina drömmars aska. En aska som håller mig tillbaka, som gör att jag ältar om och om igen vad som skedde. Som söker förklaring till skeendet. Som om det spelade någon roll. Fick det ungerska paret någon visdom av 1:a världskrigets utbrott, som de kunde använda när de skapade nya drömmar efter 2018?
Om man låter det förgångna påverka framtiden, gör man inget fritt val. Då är man bunden i dåtidens aska. Vill man fritt skapa en ny framtid, väva nya drömmar, då måste man städa undan den gamla askan, och stå på ett rent golv. Så länge jag står i askan av min dåtid, så länge lever jag kvar i de fruktansvärda månaderna i slutet av 2017, till juni 2018. De människor jag då hade att göra med, är de mest ondskefulla individer jag träffat i mitt professionella liv. När jag håller kvar och stirrar på askan, lever jag med dessa människor, och den olycka de skapade. Ett sällskap jag sannerligen inte önskar.
Därför letar jag efter metoder för att sopa undan askan, på det att jag skall befrias från umgänget med dessa personer, och befrias från smärtan av dåtiden.
Jag har tidigare levt med insikten att livet är formidabel kyrkogård av missade möjligheter, medan livet som det är, är en funktion av de få möjligheter som jag använt. Jag försöker nu skapa mig insikten, och leva efter den, att skalv blott är ändrade möjligheter, där dåtiden inte får spela någon roll, och framtiden måste formas, utan att vara en funktion av dåtiden, utan att vara fängslad av dåtiden. Ty en människa utan framtid, utan visioner om sig själv och andra, utan drömmar, är en vegeterande organism i blind väntan på sin kroppsliga död. Som människa är hon då redan död, ty människan blir och är människa genom att vara i framtiden.
Människan är det ständiga projektet. När skalvet kommer, avslutas projektet, bryskt och obarmhärtigt. Den levande människan ser sig då om, och skapar ett nytt projekt.
Avanti, uomo vivente. Framåt, du levande människa.
https://www.youtube.com/watch?v=9i0GQiOP9cE
Öllsjö den 28 april 2020
Deras levnadsvisdom skulle jag vilja få. De flesta av oss i Sverige har levt i en stilla kontinuitet, med avbrott och omställningar som brott på kontinuiteten, men knappast med de dramatiska omstarter som det ungerska paret erfor fyra gånger.
Skalven i mitt liv är de tre personer som kommit in i mitt liv och stannat där. De har inneburit stora omstarter. Men de har varit positiva skalv, med spännande omstarter. Inte som det ungerska parets negativa skalv. I mitt fall har de tre personerna byggt upp mitt liv. I det ungerska parets fall har skalven förstört det liv de hade, och de har fått finna en ny livsbana.
Jag har blott erfarit ett sådant, negativ skalv i mitt liv. Med medföljande omstart.
Slutet av året 2017 och vårterminen 2018, trakasserades jag av högskolans sk chefer, med deras samtal, förhör, korrigeringssamtal med krav att lyda, när de metodiskt avlövade mig från mina ansvarspositioner, för att kulminera i ’samtalet’, där jag fick veta att jag inte var vatten värd, och ombads fundera på hur anställningen skulle avslutas. Med sin kulmen, det stora skalvet, den 1 juni 2018, då jag blev ’arbetsbefriad’, dvs förklarad och utställd som Persona non grata.
Min grandiosa vision, att bygga en fantastisk ekonomutbildning för mitt folks studenter, med de goda lärare och administratörer som fanns på högskolan, eroderade inte, den krackelerade inte. Den imploderade i avskedets svarta hål.
Precis som det ungerska paret, har jag tvingats till och försökt anpassa mig efter den nya omständigheten, så helt annorlunda än mina planer och mina drömmar. Den stora kampen har stått mellan dåtiden och framtiden. Dåtiden består av min visions och mina drömmars aska. En aska som håller mig tillbaka, som gör att jag ältar om och om igen vad som skedde. Som söker förklaring till skeendet. Som om det spelade någon roll. Fick det ungerska paret någon visdom av 1:a världskrigets utbrott, som de kunde använda när de skapade nya drömmar efter 2018?
Om man låter det förgångna påverka framtiden, gör man inget fritt val. Då är man bunden i dåtidens aska. Vill man fritt skapa en ny framtid, väva nya drömmar, då måste man städa undan den gamla askan, och stå på ett rent golv. Så länge jag står i askan av min dåtid, så länge lever jag kvar i de fruktansvärda månaderna i slutet av 2017, till juni 2018. De människor jag då hade att göra med, är de mest ondskefulla individer jag träffat i mitt professionella liv. När jag håller kvar och stirrar på askan, lever jag med dessa människor, och den olycka de skapade. Ett sällskap jag sannerligen inte önskar.
Därför letar jag efter metoder för att sopa undan askan, på det att jag skall befrias från umgänget med dessa personer, och befrias från smärtan av dåtiden.
Jag har tidigare levt med insikten att livet är formidabel kyrkogård av missade möjligheter, medan livet som det är, är en funktion av de få möjligheter som jag använt. Jag försöker nu skapa mig insikten, och leva efter den, att skalv blott är ändrade möjligheter, där dåtiden inte får spela någon roll, och framtiden måste formas, utan att vara en funktion av dåtiden, utan att vara fängslad av dåtiden. Ty en människa utan framtid, utan visioner om sig själv och andra, utan drömmar, är en vegeterande organism i blind väntan på sin kroppsliga död. Som människa är hon då redan död, ty människan blir och är människa genom att vara i framtiden.
Människan är det ständiga projektet. När skalvet kommer, avslutas projektet, bryskt och obarmhärtigt. Den levande människan ser sig då om, och skapar ett nytt projekt.
Avanti, uomo vivente. Framåt, du levande människa.
https://www.youtube.com/watch?v=9i0GQiOP9cE
Öllsjö den 28 april 2020
RSS-flöde
