Hans liv får man följa i filmen ’A Hidden life’. Hur han deltog i Hitlers armé den första gången. Han hemförlovades. 1933 behövdes fler män och han kallades. Men han ville inte. Han ville inte gå i krig för en ond sak. Han ville inte svära trohet till Hitler. Han ville inte höja sin arm för att säga heil Hitler.
Han var troende, men hans kyrka sade till honom att kriga för Faderslandet.
Han blev mer och mer avskydd i byn, men de som var kvar som vänner, bad honom böja sig.
De pekade på hans tre små flickor. Som skulle bli faderslösa om han inte böjde sitt huvud. De pekade på hans gamla mor. Som skulle förlora sitt enda barn. De pekade på hans hustru. Som skulle bli änka.
De frågade honom om han en enda sekund trodde att något skulle förändras på grund av vad han gjorde. Om något enda skulle förändras, förutom hans faderslösa barn, sin mor utan sin son, och hans änka. Men ingenting annat skulle förändras. Ingenting!
De bad honom att böja sig, och menade att han kunde bocka så andra såg det, men att han, där inne, kunde ha kvar sin hållning. Den hållning som ingen såg. Som en person sade, din tanke syns inte.
Men han böjde sig inte. Han kunde inte göra något som han ansåg vara oriktigt.
På min hemsida står ”He who is silent and bows his head dies every time he does so. He who speaks aloud and walks with his head held high dies only once.” Så sade Giovanni Falcone, en maffiadomare från Palermo. Som mördades i en väldig explosion 1992.
Giovanni dog en gång. Jägerstätter dog en gång. De gjorde vad de ansåg vara rätt. Och fullföljde sitt handlande in i döden. De slapp böja sitt huvud.
Jag kunde inte stå ut med tanken på att en akademisk utbildning skulle anta en politisk organisations målsättningar. Jag kunde inte förena normen om akademisk frihet med att FN:s hållbarhetsmål skall genomsyra en akademisk utbildning.
Mitt huvud sitter kvar. Likt Jägerstätters fall har mitt motstånd inte ändrat någonting. Ingenting har förändrats. Det jag motsatte mig, blev realiserat. Det som var otänkbart för mig, har inte bara blivit tänkbart, utan realiserat.
Mitt motstånd var likt Jägerstätters, meningslöst, utan effekt. Idag finns inte minsta spår av motståndet. Jag är arbetsbefriad, och snart lämnar mitt namn helt rullorna från högskolan.
Likt Jägerstätter är jag borta. Så är min kamp. Kvar finns tanken av att ha gjort rätt. Men exakt samtidigt gnager tanken att kostnaden var mycket hög. För mig. För några av mina vänner. För, ja, så stark är min inbillningskraft, för studenterna på högskolan.
Men det finns värden som inte har några gråzoner, som inte kan kompromissas, som inte kan handlas med, likt vilken vara som helst. Ingen kostnad kan ställas mot det värdet, ingen vikt kan läggas i den ena vågskålen, medan värdet ligger i den andra.
Jag förstår Jägerstätter i hans strävan att göra det rätta. Och jag hoppas att de som fick lida av hans agerande, såg ett värde i hans agerande. Det värde han såg själv.
Öllsjö den 14 april 2020