Jag var i en liknande situation när jag deltog som lärare på en resa med studenter till Berlin. Vid en middag hamnade jag sidan om en studentska, som var mycket öppen och frejdig. Jag minns inte hur samtalet gick, men plötsligt utmanade hon mig i armbrytning.
Jag minns ganska väl vad jag tänkte och händelseförloppet. Jag kunde se att studenterna betraktade mig. Jag var nog den första professorn som de sett. Och nu såg de professorn i ett socialt sammanhang, och inte som en barsk föreläsare som pratade över huvudet på dem. Jag förstod att jag, där och då, inte kunde vara Sven-Olof, utan jag måste vara professorn. Jag skulle ha dem senare i utbildningen, varför jag nu hade möjlighet att slå an tonen på vår framtida relation.
Jag minns att jag tänkte på om jag skulle anta utmaningen. En professor skall ha en viss värdighet, och representera förnuftet. Inte muskelstyrka eller ägna sig åt trivialiteter och trams. Samtidigt skall den inte ha ett avstånd till studenterna, utan visa sig vara ’människa’, dvs ha en viss grad av vanlighet, av mänsklighet.
Jag bestämde mig för att anta utmaningen. Därmed visade att jag var med dem, att jag kunde tramsa som dem.
Att sitta sidan om varandra och bryta arm är inte den bästa positionen, men vi fixade till så att det blev någorlunda korrekt. Vi tog ett grepp om varandras hand. Bara i greppets styrka, kände jag att hon inte var en vek kvinna, utan en med rejäl styrka i nyporna.
Vi började bryta arm. Studenterna hejade på henne. Jag kände att hon verkligen var stark. Blott med stor kraft kunde jag hålla min arm rakt upp. Jag kände att det skulle krävas en hel del kraft för att bryta ner hennes arm.
Jag tänkte på alternativen. Jag skulle kunna ta i allt vad jag förmådde. Kanske jag skulle kunna bryta hennes arm, men sannolikt efter ganska lång tid. Precis som i Petersons pojkehistoria, vad skulle en sådan seger räknas som? Det skulle vara en patetisk seger. Primitiv maskulinitet visade mot en tjej.
Men precis som i Petersons historia, om jag hade kämpat och sedan förlorat, då hade jag varit knappt vatten värt. Förödmjukad. Förlora mot en tjej.
Det kunde ha varit en omöjlig situation, precis som pojken i Petersons historia. Men det finns en avgörande skillnad mellan hans historia och min situation. När spelet började var vi inte likvärdiga. Inte i termer av kön, men viktigare, inte heller i termer av social position. Jag var professor och hon student. I det sammanhang som vi befann oss, studieresa i Berlin, och än mer, i en framtida kurssituation, var jag överordnad. Och den framtida situationen var inte en fråga om muskelkraft, utan förnuft och kunskap. Olikt pojkens situation, kunde jag egentligen blott förlora om jag kämpade, och således ställde upp på kampens premisser. Vare sig jag hade vunnit eller förlorat mot henne i kamp, skulle jag förlora. Ty jag var inte man i den situationen, utan jag var professor.
Professorn valde därför, med tydlighet, att hålla brytningen i mitten, och sedan låta min arm sakta, med viss tydlighet under kontroll, att brytas ner. Stort jubel bröt ut och de andra studenterna skålade med henne. Hon hade slagit professorn i armbrytning. Den händelsen skulle återberättas och hon skulle vara kvinnan som bröt arm med professorn, och vann.
Men professorn förlorade inte. Han vann ett erkännande som en bland alla, en hygglig prick som inte gör sig märkvärdig. Eftersom jag lät armen sakta brytas ner, visade jag kontroll över situationen, och lämnade betraktarna med osäkerheten om jag lade mig eller om hon verkligen bröt ner min arm. Den osäkerheten gjorde att hon inte förödmjukades genom att mannen lät kvinnan vinna.
Efter den händelsen, varhelst vi möttes, hojtade vi glatt till varandra. Jag förlorade armbrytningen, men vann en vän. Jag tror också att jag vann ett erkännande bland studenterna som en mänsklig professor. När jag förlorade armbrytning, bröts ett skrank ner. Jag blev mer tillgänglig, men med bevarad värdighet som professor, och därmed med bevarad, ja, kanske t o m med förstärkt respekt som professor.
”Life’s but a walking shadow, a poor player. That struts and frets his hour upon the stage. And then is heard no more. It is a tale. Told by an idiot, full of sound and fury. Signifying nothing. (Macbeth)
Vi är skådespelare på livets teater, där vi har att spela vår roll, till gagn för oss alla. Rätt spelat, vinner vi alla. Förlusten i pjäsen blev en vinst för alla på den akademiska utbildningens scenen.
Öllsjö den 23 april 2020