Jesus blev förråd av Judas, som förvisso var jude, en natt i Getsemane, där tidpunkten var vald för att inte driva upp ilska hos folket, eftersom Jesus var populär bland dem. Vakterna, förmodat romerska, då Jerusalem var satt under romerskt styre, fångade honom och ledde honom till det judiska rådet, lett av översteprästen Kajafas, som dömde honom till döden. Han blev tagen till den romerske ståthållaren, Pontius Pilatus. Han ville emellertid inte döma, utan överlät till folket framför sig, att avgöra om Barabas eller Jesus skulle friges, vilket följde en etablerad sed. Folket ropade Barabas. Pontius Pilatus lät det ske. Pontius Pilatus fick en skål med vatten, där han tvådde sina händer. Under hela processen, gömde sig Jesu lärjungar, där det mest berömda ögonblicket kom när en i massan kände igen Petrus, men Petrus förnekade att han var Jesu lärjungen, varvid tuppen gol. De romerska soldaterna ledde Jesus till Golgata och avrättade honom.
Om denna berättelse är korrekt, och med det avser jag inte om den är historiskt korrekt, ty det vet vi inget om. Man kan ju misstänka att Pilatus handtvagning var de kristnas sätt att få sin lära mer accepterad i Romarriket. Men berättelsen är på ett sätt i religionen och i liturgin, och blott från den kan vi döma vem som är skyldig till Jesu död.
Det är uppenbart att ingen är enskilt skyldig, utan det finns en mängd personer som behövs för att slutet skall bli den avrättade Jesus på Golgata.
Judas behövs för att soldaterna skall fånga in honom. Något som jag i o f s inte riktigt förstår, ty om det är korrekt att de var tvungna att ta honom om natten, för att inte skapa upplopp i staden, p g a att Jesus var så omtyckt, då är det väl rimligt att anta att även romerska soldater kände identiteten på Jesus. Men sätter vi den kritiken åt sidan, så var Judas, inte skyldig, men medskyldig.
Kajafas och det judiska rådet beslöt att han var skyldig till smädelse och förakt mot guden, varför döden var det rimliga straffet. De skickade honom sedan till Pilatus. De mördade inte Jesus, men de var medskyldiga, ty likt Judas, hade de kunnat avstyra mordet.
Pilatus beslöt inte att avrätta Jesus, utan lät mobben avgöra genom en omröstning om frisläppande. Notera att Pilatus inte dömde Jesus till döden, utan blott frågade vilken av de två dömda som skulle friges. Pilatus accepterade således det judiska rådets dödsdom, och frågade mobben om vem som skulle benådas. Kanske Pilatus ansåg att han inte kunde gå mot det mäktiga judiska rådet. Men han kunde benåda vem han ville. Han valde dock att överlåta åt mobben det beslutet. Pilatus, vill jag hävda, begår den näst största underlåtelsesynden i denna historia. Den största kommer jag till.
Mobben skanderade, frige Barabas, fullt medvetna om att de därigenom dömde Jesus till korsfästelse. Jag vet inte om det var ett positivt val, dvs att de framför allt ville se Barabas fri, och att Jesus avrättning blev en oavsiktlig konsekvens. Eller om det var ett negativt val, att man fick be om Barabas frigivning, vilket de i sak struntade i, enbart för att få det de ville, Jesu avrättning. Om det var ett positivt val, då kan man hävda att de blivit satta i samma absurda valsituation som Sofie, som inför nazisten fick välja vilket av hennes barn som skulle avrättas. Hur hon och mobben än valde, skulle en mördas. Att undvika ett mord var inte inom deras beslutsmöjlighet, blott vem som skulle gå fri, med konsekvens att den andre skulle mördas. Men till skillnad från Sofies val, där hennes tystnad skulle betyda att bägge hennes barn skulle avrättas, visste inte mobben vad som skulle ske om de teg. De hade kunnat tiga. Nu teg de inte, och deras rop avgjorde vem som skulle avrättas. Således är mobben inte skyldig, men medskyldig.
Lärjungarna, där Petrus var den mest prominente, höll sig, minst sagt, i bakgrunden. De agerande inte med stor styrka för att rädda Jesus. Ja, de agerande överhuvudtaget inte. De övergav Jesus när han som mest behövde dem. De som svurit honom trohet, övergav honom i den starkaste stunden. Genom deras ofantliga svek, där varken vi vet eller de visste, om deras agerande skulle ha någon effekt, är inte skyldiga till mordet, med de är skyldiga till en underlåtelsesynd. Dock inte den största, ty den kommer jag till.
De romerska soldaterna som utför hantverket att föra omkring Jesus i Jerusalem, och slutligen följa honom till Golgata, för att där spika upp honom, är också skyldiga till mordet. Likt de dömda i Nürnbergrättegången kan de inte undkomma skulden genom att hävda att de utförde order. Deras skuld är dock inte en underlåtelsesynd, utan en skuld genom agerande.
Men, den värsta syndaren av dem alla, den som ytterst är skyldig till mordet på Jesus, är hans far. Om honom talas att han är allsmäktig. Om honom talas att han låg bakom Jesus under, som att gå på vatten och mata tusentals gäster med några få fiskar och bröd. Inom Jesus’ faders makt låg att avstyra allt detta. Men han lät det ske.
Pappan hade ju en plan, att genom att offra sin egen son, visade han sin stora kärlek till folket. Det är samma barbariskt absurda agerande som när samme gud bad Abraham avrätta sin egen son. Och Abraham visade sig vara värd gudens uppskattning, genom att Abraham var på väg att avrätta sin egen son, när gud till slut sade till honom att han var nöjd med vad han sett av underkastelse. Pappan till Jesus visar kärleken till sitt folk genom att låta folket avrätta hans son.
Fadern till Jesus, guden, begår den största underlåtelsesynd som mänskligheten har erfarit, att inte rädda sin egen son, guds son. Han, för det måste vara en han, är ett monster. Ingen nu levande, någorlunda frisk far, skulle ens överväga att behandla sin son på detta sätt, oaktat vilka enorma fördelar som sådant agerande skulle innebära för jordklotet och dess befolkning. Jesus fader visar är hur barbarisk och monstruös han är.
Någon prelat invänder och säger att gud visar den störta kärlek man kan tänka sig, när han offrar sin egen son. Att hålla kvar vid sin son är förvisso kärlek, men en egennyttig kärlek. Jag kan instämma i resonemanget, att uppoffra den man håller för kärast, är den största kärleken. Salomon visade på det när de två kvinnorna trätte om vems ett barn var, och Salomon sade att han kunde inte avgör saken, utan begärde att klyva barnet i två delar. Den ena kvinnan fann det vara ett gott beslut, helt rättvist, medan den andra kvinnan sade att hon avstod från barnet. Salomon sade då att den som avstod barnet, för att det skulle få leva, var modern, ty det var hon som visade kärlek till barnet. Det viktiga här är att notera att barnet var målet för modern, vilket är den goda kärleken. Medan Jesus var blott ett simpelt instrument i den barbariske gudens plan att visa sin kärlek. Som Kantian, med grundtanken att människan aldrig får reduceras till instrument, dömer jag guden, ty han degraderade en människa, Jesus, hans egen son, till ett instrument. Så agerar monster.
De var således många om att vara skyldiga till mordet. Antisemiterna har fel, det var inte judarna -enbart - som mördade Jesus. De var många om mordet, och den främste var guden. På så sätt är det korrekt att förakta judarna, ty det var deras gud som på ett avgörande sätt var delaktig. Men i konsekvensens namn skall därför antisemiterna också förakta de kristna, ty det var de kristnas gud som på ett avgörande sätt låg bakom mordet på den främsta människa vi sett.
Därför, all förbannelse över gud och hans anhängare, judar och kristna.
Öllsjö Långfredagen den 10 april 2020