I USA, med sina skolskjutningar, vill en grupp starkt begränsa möjligheterna att köpa skjutvapen. Deras argument är att utan vapen, finns inget att skjuta med. Vapenlobbyn invänder att det inte är vapnet som trycker på avtryckaren, utan ett avtryckarfinger.
Vem är skyldig, människan eller instrumentet, avtryckarfingret eller pistolen?
Mot det kan anföras att tydligen har Finland en täthet per capita av skjutvapen likt USA, men har vare sig samma mordfrekvens eller skolskjutningar. Avtryckarfingret och vapnet kan finnas, ändock rör sig inte avtryckarfingret på samma sätt i ett land, som i ett annat land. Det kan således bero på mentaliteten, vad som rör sig i huvudet på människan, som kan ge olika agerande, trots att instrumentet är detsamma.
Något liknande tycks gälla i dagens Corona-tider. I Italien och Spanien förbjuds människor att vistas utomhus. Det gäller inte enbart i tätbefolkade städer. Jag har bekanta som bor i en liten by, omgiven av skog, med vackra ödsliga vägar, som i vanliga fall inte trafikeras av många. Som idag trafikeras av ingen, eftersom det är förbjudet. Jag har haft svårt att tro det, då det är absurt, ty ingen kan bli smittad av Corona på en sådan ödslig väg.
Spanien och Italien har en strategi som innebär att man tar bort vapnet, så att avtryckarfingret inte kan nå avtryckaren. Man har ingen tillit till att det finns en mentalitet som gör att människorna agerar på ett för smittorisken acceptabelt sätt.
Den svenska strategin tycks istället vara en tilltro till en solidarisk och omtänksam mentalitet, tillitens strategi, där människor får råd hur de skall agera, och sedan förväntas de följa råden, efter eget omdöme. Det innebär att jag inte går nära en person på Willys, men att jag cyklar min långa runda, ensam på vägen, som inkluderar njutningen att se Ovesholms slott.
Är nedstängningen, utan utrymme för mänskligt omdöme, en strategi som passar den latinska mentaliteten i Italien och Spanien? Är det mer öppna samhället i Sverige ett uttryck, som det ibland hävdas, för den svenska mentaliteten av tillit och gemenskap?
En invändning från extremhögern mot den svenska strategin är att den hade fungerat, om det blott bott svenskar i Sverige, den homogena folkgrupp som bebodde Sverige i slutet av 50-talet. De noterar, nästan skadeglatt, att många smittfall kommer från invandrartäta områden, där de hänvisar till deras kultur av närhet och generationsboende. Mot dem kan man inte visa den tillit som man kan visa mot svenskarna, hävdar de.
Extremhögerns invändning kan emellertid inte bortse från att levnadsvillkor kan vara mer avgörande än kulturen, dvs att invandrare har ett agerande som också är bestämt av ekonomiska skäl, som trångboddhet och att dagslönande innebär att man inte kan stanna hemma om man är sjuk.
Kanske vi måste ta in en fjärde faktor för att klara ut sambandet mellan människa och instrument, som vi kan kalla lyckan i samhället. En mätt och belåten människa, som är omgiven av mätta och belåtna människor, kan ha hur många skjutvapen som helst, och vilken ideologi som helst, ty den finner ingen anledning, vare sig i sin själ eller i sin omgivning, till att trycka på avtryckaren. Jag och dem, vi och dem, finns blott i olyckliga samhällen.
Som ekonom är jag van att se konflikter, som har sitt ursprung i begränsade resurser, som måste lösas med en acceptabel mänsklig teknologi. Vare sig teknologin är reglerade marknader eller byråkratier, är den bästa situationen när resurserna inte är begränsade. Ett olyckligt samhälle ger olyckligt agerande.
Det är den demokratiska socialistens religion, hans övertygelse, att ett egalitärt samhälle, där man delar med sig så att alla har en chans till någorlunda lycka, innebär att avtryckarfingret sällan når avtryckaren.
Öllsjö den 21 april 2020
Vem är skyldig, människan eller instrumentet, avtryckarfingret eller pistolen?
Mot det kan anföras att tydligen har Finland en täthet per capita av skjutvapen likt USA, men har vare sig samma mordfrekvens eller skolskjutningar. Avtryckarfingret och vapnet kan finnas, ändock rör sig inte avtryckarfingret på samma sätt i ett land, som i ett annat land. Det kan således bero på mentaliteten, vad som rör sig i huvudet på människan, som kan ge olika agerande, trots att instrumentet är detsamma.
Något liknande tycks gälla i dagens Corona-tider. I Italien och Spanien förbjuds människor att vistas utomhus. Det gäller inte enbart i tätbefolkade städer. Jag har bekanta som bor i en liten by, omgiven av skog, med vackra ödsliga vägar, som i vanliga fall inte trafikeras av många. Som idag trafikeras av ingen, eftersom det är förbjudet. Jag har haft svårt att tro det, då det är absurt, ty ingen kan bli smittad av Corona på en sådan ödslig väg.
Spanien och Italien har en strategi som innebär att man tar bort vapnet, så att avtryckarfingret inte kan nå avtryckaren. Man har ingen tillit till att det finns en mentalitet som gör att människorna agerar på ett för smittorisken acceptabelt sätt.
Den svenska strategin tycks istället vara en tilltro till en solidarisk och omtänksam mentalitet, tillitens strategi, där människor får råd hur de skall agera, och sedan förväntas de följa råden, efter eget omdöme. Det innebär att jag inte går nära en person på Willys, men att jag cyklar min långa runda, ensam på vägen, som inkluderar njutningen att se Ovesholms slott.
Är nedstängningen, utan utrymme för mänskligt omdöme, en strategi som passar den latinska mentaliteten i Italien och Spanien? Är det mer öppna samhället i Sverige ett uttryck, som det ibland hävdas, för den svenska mentaliteten av tillit och gemenskap?
En invändning från extremhögern mot den svenska strategin är att den hade fungerat, om det blott bott svenskar i Sverige, den homogena folkgrupp som bebodde Sverige i slutet av 50-talet. De noterar, nästan skadeglatt, att många smittfall kommer från invandrartäta områden, där de hänvisar till deras kultur av närhet och generationsboende. Mot dem kan man inte visa den tillit som man kan visa mot svenskarna, hävdar de.
Extremhögerns invändning kan emellertid inte bortse från att levnadsvillkor kan vara mer avgörande än kulturen, dvs att invandrare har ett agerande som också är bestämt av ekonomiska skäl, som trångboddhet och att dagslönande innebär att man inte kan stanna hemma om man är sjuk.
Kanske vi måste ta in en fjärde faktor för att klara ut sambandet mellan människa och instrument, som vi kan kalla lyckan i samhället. En mätt och belåten människa, som är omgiven av mätta och belåtna människor, kan ha hur många skjutvapen som helst, och vilken ideologi som helst, ty den finner ingen anledning, vare sig i sin själ eller i sin omgivning, till att trycka på avtryckaren. Jag och dem, vi och dem, finns blott i olyckliga samhällen.
Som ekonom är jag van att se konflikter, som har sitt ursprung i begränsade resurser, som måste lösas med en acceptabel mänsklig teknologi. Vare sig teknologin är reglerade marknader eller byråkratier, är den bästa situationen när resurserna inte är begränsade. Ett olyckligt samhälle ger olyckligt agerande.
Det är den demokratiska socialistens religion, hans övertygelse, att ett egalitärt samhälle, där man delar med sig så att alla har en chans till någorlunda lycka, innebär att avtryckarfingret sällan når avtryckaren.
Öllsjö den 21 april 2020
RSS-flöde
