I förgår presenterade jag en artikel som hävdade att den absoluta majoriteten av humanistiska artiklar inte läses, än mindre citeras av andra forskare. Det finns ingen anledning, utifrån min erfarenhet, att tro att situationen är annorlunda i mitt ämne, företagsekonomi. Är det då ett slöseri att ge forskare tid och andra resurser för att producera forskning utan betydelse?

Ja, kan man svara, med ett alternativkostnadsresonemang. De resurser som förbrukas på de olästa artiklarna hade kunnat användas av forskare som har större förmåga att producera läsbar kunskap. Jag tror mig ha förmåga att avgöra läsbara resultat i mitt fält och därför att allokera resurser till forskare i mitt fält med större förmåga.

Jag deltar idag i den bedömningen. Jag gör det främst genom att agera som bedömare i vetenskapliga journaler. Genom att rekommendera publicering eller inte publicering, är jag en städtant i vetenskapens tjänst. Genom mig möjliggörs presentation av väsentlig kunskap, och oväsentliga resultat hålls undan från publikation. Den forskare som ständigt får förkastade artiklar i journaler, kommer, förhoppningsvis att få svårt att få resurser till att producera sin obetydliga forskning.

Men, som jag visade på igår, det kan finnas forskning som ger betydelsefull kunskap, men som inte får uppmärksamhet. Att stirra sig blind på uppmärksamhet genom citering innebär att man kan förlora resultat som senare kan visa sig ha betydelse. Vi kan ha svårt att bedöma forskningsresultat idag, som visar sig imorgon ha stor betydelse. Olikt rättegången, där minsta tvivel på bevisen innebär att den misstänkte går fri, så bör vi vara sådana att om vi har en grundad misstanke att tro att resultaten är eller kommer att bli intressanta, skall papert dömas till publicering.

Vi väljer således hellre risken att vi publicerar obetydligheter, än att betydligheter inte publiceras. Men i den artikeln som jag åberopade, angavs att 80 % inte lästes. Det är något för högt för att förklara att vi hellre publicerar än inte publicerar. Även om vi tar i och hävdar att risken för felpublicering är 50%, så kvarstår 30% av olästa artiklar.

Finns det något rationellt skäl att ha dessa 30% usla artiklar, som aldrig, inte en med 50% sannolikhet, kommer att bli en läst artikel?     

Det andra skälet till att acceptera en stor mängd olästa artiklar är att artikelproduktionen av publicerade, men olästa artiklar innebär att forskarens kompetens upprätthålls. Denna kompetens är uppenbart inte av värde i forskningen, annat än att lyckas får fram en publicerad artikel. Men kompetensen är av värde i utbildningen. En forskande lärare är uppdaterad i sitt ämne, där den skriver artiklar, och den är tränad att kritisk reflektera över forskningsresultat. Således ger den till synes meningslösa forskningen bildade, kritiska lärare.

Dessa två argument innebär att jag förstår och accepterar att det produceras forskning med mycket litet värde. Argumenten uttalar sig emellertid inte om omfattningen. Om 80%,som nämns i artikeln, är korrekt, så må jag hävda att det är för högt. Av mina publicerade artiklar och böcker (inte kapitel i böcker och populära artiklar), totalt ca. 43, är det blott en som inte erhållit någon som helst citering. Jag inbillar mig således ha 2,3% total obetydlighet. Som jag skrev igår så anser jag mig själv vara medioker, varför det krävs en oerhörd grad av uselhet för att uppnå 80% olästhet.

Slutsatsen är att vi måste acceptera viss grad av obetydlig forskning, i termer av ociterade och olästa artiklar, då vi inte vill riskera gå miste om god forskning och då vi vill ha någorlunda kompetenta lärare. Men det finns en gräns, där det akademiska systemet skall slå på en broms och reallokera resurserna från de överdrivet olästa till de lästa och de med potential att bli lästa.

​Öllsjö den  9 april 2020

​Igår berättade jag om en person som hävdade att mindre än 20% av humanisternas vetenskapliga artiklar blir lästa. Imorgon kommer jag att berätta varför vi kan acceptera det.

Idag skall jag fortsätta på den väg jag slog in på igår. Företagsekonomi har gått från boken, via artikeln, dess publicering, och numer dess publicering i rangordnade journaler. Där jag tror att framtiden ligger i att vi kommer att betona citeringar.

Citering innebär att en artikel finns omnämnd i en referenslista, och sannolikt därmed också åberopas inne i artikeln. Citering innebär förvisso inte att artikeln har blivit läst. Men det innebär att den funnits relevant att nämnas i ett sammanhang, kanske för dess resultat eller en tanke i artikeln, kanske som föredöme eller som avskräckande exempel. I somliga fall citeras en artikel eftersom det är tradition att citera den. Det sägs ju att det finns ett verk som har högst traditionsindex i samhällsvetenskapen, dvs indexet som beräknas ’Antal citeringar av verket/ antal personer som läst verket’. Det lär vara ’Kapitalet, av den tyske nationalekonomen Karl Marx. Alla citerar, men ett fåtal läser.

Vad säger då citeringar? Utifrån min egen skörd av citerade artiklar blir jag först nedstämd. Min främst citerade artikel, som jag knappt deltog i, har 433 citeringar. Den är inte märkvärdig teoretiskt eller objektmässigt. Däremot är det empiriska objektet originellt, ty det var bland de första artiklarna som uppmärksammade det objektet. Men vad som främst skett med den artikeln tycks vara att den blivit en sorts tradition att referera till, när man skriver i området.     

Jag har två artiklar med cirka 200 citeringar. De är starkare teoretiskt, men har skakig empiri. De är dock publicerade i goda journaler, och har USA-författare som första namn. 

Därefter kommer två artiklar, med 140 och 179 citeringar. De tycker jag är originella i teori, och därför med ett distinkt kunskapsbidrag. De är också publicerade i två goda journaler. Men, när jag ibland ser vad som citeras, är det inte teorin, det som jag anser är bidraget, utan främst den empiriska analysens resultat.

Längst ner på citeringarna finns en artikel med 8 citeringar, som med teori och empirisk analys, angriper den dominerande teorin i området. Och längst ner finns en artikel med 5 citeringar, som jag anser vara min mest originella artikel. En etisk analys av aktiebolagets konstitution. I dessa tider av bolagsstyrning och total dominans av aktiebolag, värderas en etisk kritik av aktiebolaget med 5 citeringar.

Jag kan därför rekommendera mina doktorander att, om ni vill ha citeringar, hitta ett outforskat empiriskt objekt, men som ligger nära det som kommer att få mycket uppmärksamhet. Det är dock en riskfylld satsning eftersom det är svårt att förutsäga vad som kommer att få uppmärksamhet.

Nästa rekommendation är därför en med mycket låg risk: Gör artiklar med betydande amerikanska forskare. Det ger dig osvikligen citeringar.

Därefter, en rekommendation med något större risk: Försök gör något originellt inom en etablerad tradition. Det är den mest arbetsamma strategin för citeringar, men är samtidigt den mest individuellt belönande.

Slutligen, en rekommendation för avhållsamhet: Avhåll dig från att göra djupt kontroversiella artiklar, som stöter sig med det allmänt vedertagna. Det är nästan omöjligt att få publicerat, men har du tur, lyckas du. Dock får du inga citeringar.  

Citeringar är därför ett mycket trubbigt verktyg för att värdera en enskild publikations kvalité. Däremot anser jag att det är ett fullgott verktyg, bland flera, för att bedöma en enskild forskares kvalité.

Jag har idag 2200 citeringar totalt, med 32 publikationer som har 10 eller fler citeringar. Det visar att jag förvisso inte är duktig som forskare, då jag tycker att en duktig forskare i mitt fält borde ha 10 000 citeringar efter 30 års verksamhet. Men jag är medioker, vilket förhoppningsvis kan anses vara acceptabelt. Om jag har en ursäkt, så är det att jag levt under transformeringens tid, från boken och det Blåa Rummets eviga seminarieältande, till den publicerade artikeln, och numer, till den citerade artikeln. Under de 30 år jag varit verksam som presenterande forskare, från min disputation 1990, till idag 2020, har jag i genomsnitt fått 73 citeringar per år. Om du är yngre än mig, och önskar vara minst medioker, då bör du ha fler citeringar per år.

Citeringar är således ett alltför trubbigt verktyg för att bedöma en individuell publicering, men är ett godtagbart verktyg, bland andra, för att bedöma en individuell forskare.

​Öllsjö den  8 april 2020

​En artikel hävdar att merparten av den forskning som forskare presenterar, i alla fall i humanistiska ämnen, är betydelselös då den läses av ingen, och blott fyller funktionen att meritera en person för professorsskap.
https://www.intellectualtakeout.org/blog/why-professors-are-writing-crap-nobody-reads/#.XnhD9NBA0hl.email

Jag fick uppdraget att utvärdera en person för befordran till professor. Han hade böcker och artiklar. Han hade totalt 7 citeringar till dessa verk, varav 4 var från honom själv. Jag konstaterade att forskarsamhället ännu inte upptäckt hans arbeten. Han hade konsumerat forskningsmedel och andra forskningsresurser, och hans alster förbrukade papper och porto. Allt som allt, hade hans arbete och resursförbrukning haft betydelse för 3 andra personer, förutom honom själv. I alla fall om man ser till citeringar.

I mitt ämne, företagsekonomi, var det den publicerade boken som räknades på 80-talet. Jag själv skrev en avhandling som en bok, som en monografi. Trots att den egentligen bestod av fyra större uppsatser, som jag knåpade samman till en bok.

Med 90-talet slog artikeln igenom. Kanske inte som avhandling, där boken fortfarande behöll sitt grepp, och delvis gör idag. Men övrig forskning skulle rapporteras i artikelform. På engelska. Och artikeln skulle publiceras. Var det skedde var inte så viktigt, blott att den blev publicerad i en journal, där man kunde visa upp numret där den fanns. Och man började lagra särtrycken, dvs artikeln som den var tryckt i journalen, i pappersform, som man fick gratis av journalen.

Med 2000-talet började antalet journaler öka, och sakta började det blev viktigt vilken journal man publicerade i. Det kom rankinglistor över journaler, där vi idag främst lever med ABS-listan, som har fem kategorier, och den sk Norska listan, som har två kategorier, då oräknad den tredje kategorin, journaler som inte listas.

Idag har vi journaler som blott är avskrädesplatser för artiklar, där författaren betalar för att de skall publiceras. Därför publiceras idag det mesta, vilket gör att publicering inte är ett dugligt mått på kvalité, utan typen av journal är viktig, där platsen på rankinglistorna avgör värdet av artikeln.

Men idag, med alla sökrobotar på nätet, kan vi se hur ofta och var artiklar citeras. Även om citering inte innebär att den citerande författaren har läst den citerade artikeln, så har den i alla fall uppmärksammat artikeln och ansett den värd att citeras.

Att skriva en artikel är det minsta man kan begära av en forskare, ty då finns resultaten tillgängliga. Att få artikeln publicerad är något bättre, ty då blir resultaten tillgängliga, eftersom den då finns tillgänglig via nätet. Att få den publicerad i en acceptabel journal är bra, ty då har den givits en betydelse och inte bara tillgänglighet. Att få den citerad är bäst, ty då har den sannolikt ett inflytande.

Idag, i mitt ämne, i Sverige, har vi nått till att vi värderar artiklar efter var de är publicerade. Den som har många publicerade artiklar idag, men i köpejournaler, är intet värd. Platsen för publikation är det som avgör kvaliteten på forskningen. Vi är därför där den ovan refererade författaren säger att vi är, vi publicerar, och befordras p g a var det är publicerat. Inte p g a värdet resultaten har i vår kunskapsvärld.

Imorgon fortsätter jag med att reflektera om värdet av citeringar.

​Öllsjö den 7 april 2020

​Språkligt, både ordmässigt och kanske också grammatiskt, har vi en närhet till det mest förnämsta filosofispråket, tyska. Det är svårt att översätta Hegel till engelska, då de saknar begrepp likt ’för-sig’ och ’i-sig’. Vi har också geografiskt en närhet till filosofiens hemland, Tyskland. Vi har även, inte minst under 1800-talet, fram till nazismen, haft starka influenser från Tyskland i övrigt. Ändock är svensk filosofi knappt ens förnimbart i världen.

I Sverige har vi ett annat ämne som har förutsättningar som borde gett det en världsstatus. Vi som forskar inom företagsekonom en helt unik tillgång till våra organisationer och företag. Det är en tillgång som ingen tysk, fransk, italiensk, brittisk eller amerikansk forskare kan föreställa sig. Vi har en enorm tillgång till empirinära forskning i företagsekonomi. Som vi emellertid förlorar i prat och obetydligheter.

Svensk företagsekonomi har Uppsalaskolan, känd i marknadsföring. Sedan möjligen några personer, inom det så diffusa ämnet organisationslära. Idag kanske vi är än mindre sannolika att skapa några betydande originella forskningsresultat baserat på vår unika tillgång, då den Anglo-amerikanska traditionen framgångsrikt spridit sig i Sverige. Den innebär att forskare sitter idag med, framför allt, väldiga dataregister. Möjligen att de närmar sig verkligheten med enkäten. Medan de tungomålstalande, ack så svaga i teoretisk förmåga, pratar och pratar med folk i företagen och organisationerna.

Den anglo-amerikanska traditionen, som kanske delvis drivs i deras länder av bristande accessmöjligheter till egna observationer p g a organisationernas slutenhet, drivs både där och här av andra orsaker, såsom ekonomi i datainsamling, ekonomi i data-analys, formattradition,och slutligen, publiceringstradition.

Det är lätt och snabbt att få ganska högpotenta data via dataregister eller enkät. Lätt är det genom att det krävs en kontakt med ägaren av registret, och snabbt går det att sedan bara överföra data. Aningen mer tid går åt att konstruera och skicka ut enkäter, samtidigt som data är aningen mindre potent. I kontrast gäller det i kvalitativa studier att kontakta och vinna gillande hos alla de personer man vill intervjua eller observera. Sedan skall man finna tider som passar, och vara snabb att boka om när något sker respondenten. Styrkan i data är låg och mängden data är låg, relativt den tidsinsats som krävs för att samla den.

Analysen av de kvantitativa data kräver förvisso en mycket god bildning i statistisk analys. Men har man gått en bra forskarutbildning, har man fått kanske knappt en termins kurser, vilket räcker för mycket avancerad data-analys. Den kvalitativa analysen är oerhört mycket mindre utvecklad och ligger avsevärt längre bak i sofistikation och i att vara rigorös. En analys tar oerhört mycket längre tid än den som görs genom datamaskinens förmåga att analysera siffror.

Formattraditionen innebär att problem, teori, analys och resultat ges kanske 30 artikelsidor. Möjligen får man 10 000 ord på sig, oftare 8 000 ord. Ännu är inte den kvalitativa analysen så utvecklad att den låter sig med enkelhet presenteras på de kanske 10 sidor som står till buds i artikelformatet. Därför dröjer sig kvalitativa forskare kvar vid bokens format, vilket är en form som inte uppskattas, då den tar för lång tid att ta till sig, relativt den mängd kunskap man får. Bokens kunskap per sida är sällan jämförbar med artikeln.

Publiceringstraditionen är ännu till den kvantitativa ansatsens fördel. Delvis beror det på att kunskapsinnehållet kan vara större i den kvantitativt orienterade artikeln. Men det är också för att traditionen odlar en myt om statistisk generaliserings försteg relativt teoretisk generalisering.

Dessa orsaker gör sammantaget att forskare som strävar efter en plats i forskningseliten avhåller sig från kvalitativa studier. Därmed utnyttjas inte den överlägsna datatillgång som vi har i Sverige, genom det höga förtroende som forskare åtnjuter och den öppenhet våra organisationer visar oss.

Vi har ett forskningsmässigt starkt kapital, som ligger i träda.

​Öllsjö den 6 april 2020

​Géraldine Schwarz skriver i sin bok ’Medlöparna’ om sin släkt, som passivt stödde nazistregimen. Inte genom att aktivt stödja, utan genom att passivt utnyttja, och därmed bli en del av nazistregimen. De köpte företagen som judarna tvingades från, för en billig peng. De köpte möblerna som blev övergivna när judarna deporterades. För en billig peng.
https://www.svd.se/medloparens-viktiga-roll--nar-fascister-tar-over

Jag har tidigare, på denna plats, berättat om de fyra grupperna. De som har makten, och som därför leder. De som understödjer de som har makten på ett aktivt sätt, och därför ger stöd till ledarna. De som inte stödjer på ett aktivt sätt, men som genom medlöperi skapar legitimitet, och därmed stödjer ledarna. Slutligen, de som på ett aktivt sätt inte stödjer på något sätt, som därför förgörs eller blir arbetsbefriade, dvs de som opponerar sig mot makten i ord och handling.

De som är de farligaste är medlöparna. De är Pontus Pilatus, han som tvår sina händer i passivitet, och därmed möjliggör våldsamma brott, men ger sken av oskuld. De försöker inte ens befria sig från ansvar genom att, likt Biskop Brask, lägga in en liten ursäktande lapp.

Existentiellt kan de dock inte undgå ansvar. Deras medlöperi, deras tysta medgivande, som ser ut som passivitet, men som genom deras profiterande är en aktiv handling av legitimering, gör dem lika medskyldiga som de som aktivt understödjer ledarna.

Géraldine Schwarz skriver om sina farföräldrars väldiga middagsbord som tronade i matsalen. Bordet hade lämnats av deporterade judar, varför man kunde köpa bordet för en billig peng. Därmed skodde de sig på eländet. Och legitimerade eländet. Bordet representerar medlöparens aktiva kraft i eländet. Deras medlöperi gav dem en plats i samhället och ett välstånd. Därmed försvarade de samhället, det ondskefulla.

Var och en bör därför beakta sitt agerande. Det som till synes är oskyldigt, kan i realiteten vara skyldigt.

Men sådant är samhället, att de undgår ansvar. De som dömdes i Nürnberg var de som var ledare eller aktiva. Medlöparna, de som köpte bordet och som teg, straffades inte. Nej, de var professionella medlöpare och följde nu den nya regimen. Inte aktivt, utan sin vana trogen, passivt, genom acceptans och genom att, återigen, profitera på samhället och de nya ledarna, genom ett nytt medlöperi.

Medlöparen är ansvarig genom sin oansvarighet.

​Öllsjö den 5 april 2020

 En ung flicka, 14 år, låter sig köpas av en äldre man, för att ingå äktenskap med honom. Hennes kärlek till sin familj är större än hennes kärlek till sig själv. Hon blir förnedrad i äktenskapet. Hon mister sin mödom, den som omhuldas så mycket i patriarkala samhällen. Hon får ingen utbildning. Hon får leva i ett äktenskap, utan den kärlek som hon skulle vilja erfara. (https://ettlivpaflykt.story.aftonbladet.se/chapter/metoo/)

Men hon har befriat sin familj från en mun att föda. Och priset på henne, 30.000Skr, är pengar som gått till familjen.

Jag vill inbilla mig att jag kan erfara hennes plåga. Samtidigt inser jag att jag inte har de erfarenheter och referensramar som gör det möjligt att erfara eller ens förstå hennes plåga. Det är ett samhälle och en situation som är så otänkbar att den mänskliga fantasin inte kan skapa den igenkänning som krävs för att ge material till empatin. Det enda jag kan inse, är att det är omänskligt och ovärdigt.

Detta sker i ett land, inte så långt från oss, i Libanon. Vi har många människor i Sverige, som farit genom det landet. På sin väg till Sverige. Men de var starkare än hon. Oftast har de varit män, som inte löper samma risker som kvinnor, och som har muskelstyrkan att försvara sin heder och sig själv. Det hjälper också oerhört mycket, ibland har det varit ett nödvändigt villkor, att ha pengar, mycket pengar, bortåt 100.000kr för en biljett.

Det är detta; att det är starka, modiga, rika människor som kommer till Sveriges gräns, och där kan få ta del av ’den öppna famnen’. Det är det jag kallar den darwinistiska flyktingpolitiken. Toppen på den politiken var gymnasielagen, som gav människor utan asylskäl förmånen att få en chans att stanna i Sverige. Miljarder kronor går till personer som saknar asylskäl, men som varit så starka, modiga och eventuellt rika, att de kunde ta sig till Sverige.

Khitman är vare sig stark pojke, modig för flykt, eller rik, varför hon förödmjukas i ett groteskt socialt system, närt av totalitära förmedeltida idéer, genom att giftas bort för att bli en madrass till en äldre man.

Khitman har sannolikt inte heller asylskäl. Men det är högst akademiskt, ty hon når aldrig gränsen, där hon kan omfamnas av den svenska darwinistiska flyktingpolitiken.

Tänk på alternativet. En feministisk flyktingpolitik. Svenska staten köper flickorna för 30.000Skr, sätter dem på flyget till Sturup, där de fördelas på värdfamiljer, som vill vara solidariska, dvs se till de svaga. Flickorna får inte ta familjen med sig, ty vi vet att det utnyttjas av männen för att få komma till Sverige. Bara Khitman får komma. På henne satsar vi en värdfamilj och utbildning.

Jag är inte säker, men jag är övertygad, att Sverige gör ren vinst på en solidarisk feministisk flyktingpolitik. Idag, med den darwinistiska flyktingpolitiken, gör Sverige förlust.

Feministisk flyktingpolitik är således det vi kallar en win-win-situation, vi är solidariska, vi räddar de svaga, och vi får mer än vi gav ut. Och Khitman kan realisera sin dröm, om det är utbildning och ett kärleksfullt hem.

Men, precis som Kristus stannade i Eboli, i den berömda boken, stannade den havererade svensk flyktingpolitiken vid gränsen, understödd bl a av nysocialdemokraternas vidriga darwinism.

​Öllsjö den 4 april 2020

​Jag har skrivit om hotet mot akademisk frihet. Jag har själv erfarit hotet på ett mycket påtagligt sätt. Andra har skrivit om angreppen, speciellt avseende könsdimensionen, där jämställdhetsintegration har blivit en överhetens angrepp på akademikerns rätt att själv avgöra sin forskning och sin utbildning.  

I en debattartikel för dock skribenten fram att dessa angrepp är förstorade relativt de stora angreppen på akademisk frihet. Det är inte helt klart i artikeln vad som avses, men jag kan fylla i mina egna faktorer, där forskningsfinansiering genom intressenter, som företag, organisationer och privatpersoner, leder forskningen, samtidigt som dominerande paradigm inom vetenskapsfält också styr forskning. Akademisk frihet kan därför sägas vara en chimär, ty forskningen är oftast styrd och kontrollerad, och, inte mints, begränsad.

Men medan skribenten tycks anse att de stora styrningarna, intresseforskning och paradigm, förringar de mindre ideologiska styrningarna, som jämställdhetsintegration, kan jag inte se att man inte skall bekämpa bägge. Akademisk frihet möter ett flerfrontsangrepp, och vi måste klara alla angreppen.
https://www.kontextpress.se/politik/kulturkrig-mot-universitetet?

Om jag må gräva ur egen erfarenhet, så har jag, ibland med dramatiska konsekvenser, erfarit de ideologiska angreppen. Från rektor och dekan utgick ett påbud att alla kurser skulle rymma hållbarhetsbegreppet. I min kurs i företagsstyrning ingick det naturligt, som en del i den frivilliga och numer reglerade redovisningen. Men politrukerna ansåg att det inte räckte, ty jag demonstrerade inte hållbarhet, det var inte satt som ett speciellt moment, det lyste inte på kursplanen, det demonstrerades inte. Och, som så ofta idag, substans kommer efter form, symbolen är det viktiga. Jag visade aningen medgörlighet, p g a en klok ledare som tillfälligtvis hade position som programansvarig, genom att en av dessa hållbarhetspolitruker skulle få vara med på en studentredovisning, i det momentet där det ändå skulle ha förekommit, när studenter presenterade sina analyser över koder och reglering. Men när det blev dags för momentet, var hon tyvärr upptagen. Form före substans! Men när sedan denna politruk gick ut i massmedia och förkunnade att all ekonomutbildning på högskolan skulle genomsyras av hållbarhet, satte jag ner foten, och meddelade i samma massmedia att så länge jag fanns, borgade jag för att akademisk frihet skulle råda. Tre månader senare var jag arbetsbefriad, dvs praktiskt sett avskedad och utrensad från högskolan.

Intressestyrningen erfor jag när jag gjorde en undersökning om offentlig-privata partnerskap för ESO, Expertgruppen för Studier i Offentlig Ekonomi. De var tämligen oblyga i att begära att vi skulle använda spelteori i vår analys. Vi stod på oss och använde en institutionell teori, som är empirinära och som beaktar mer varierade bevekelsegrunder bakom mänskligt agerande än den individuella egoismen i spelteorin. Vår rapport förkastades som kvalitetsmässigt undermålig och publicerades aldrig. Jag blev förbannade och skrev om rapporten till artikelformat, som blev accepterad av Public Productivity & Management Review, där den hitintills fått 73 citeringar. Jag hade tur att ESO inte ansåg att de hade köpt rätten till kunskapen.

Den paradigmatiska styrningen har yttrat sig på olika sätt. Jag inkluderade ett kapitel från Marx’ Kapitalet, den tredje boken, i min kurs om företagsstyrning, där han utför en mycket intressant analys av aktiebolaget, vilket är den ekonomiska organisationsform som är mest uppmärksammad i företagsstyrningen. Jag har fått åtskilliga glåpord med hänvisning till DDR och kommunism p g a det kapitlet. Men ingen har försökt ta bort det kapitlet från kursen. Här har den akademiska frihetens ’Lehrfreiheit’ fått råda. Glåporden är ju enbart obildade, okunniga och, ja, rent ut sagt, dumma.

Jag har erfarit den paradigmatiska styrningen i några artiklar, där jag har tvingats, mer eller mindre, dölja det marxistiska anslaget när jag fört in sådana marxistiska begrepp som praxis, vilket är ett alternativ till det mer borgerliga begreppet institution. Jag tror jag lyckats främst genom att granskare är så obildade att de inte känner igen marxismen i begreppet.

Det finns således många arenor där den akademiska friheten är under angrepp. Vi som pläderar för den akademiska friheten måste dagligen kämpa för den, vare sig angreppen kommer utifrån den akademiska samfälligheten, som de ideologiska angreppen och köpeforskningen, eller inifrån, som med de paradigmatiska begränsningarna.

​Öllsjö den  3 april 2020

​Virusutbrottet i Kina hade kunnat komma bemötas tidigare, om det inte hade varit för lokala partipampars tigande. Enligt en artikel av Johan Lagerkvist, (https://www.svd.se/myten-om-kinas-lyckade-coronabekampning) berodde det på att de hade incitament att hålla tillbaka informationen. Dessa partipampar belönas och hyllas om de uppnår säkerhet och ekonomisk utveckling. De hade skäl att tiga. Och de teg.

Ett liknande förlopp kanske skedde på Swedbank, avseende deras penningtvätt. De har nu fått 4.000.000.000 kronor i böter från Finansinspektionen, för deras slappa hanterande, men också för att de hade information som de skulle delge Finansinspektionen, men inte gav. Jag vet inte om det berodde på att de inte visste, eller att de visste, men likt de kinesiska partipamparna, hade skäl att tiga.

I mitt akademiska ämne, företagsstyrning, är detta förhållande känt när det gäller styrelsers relation till företagsledningen. Styrelser beror till stor del på företagsledningens villighet att ge information om bolaget. Samtidigt är styrelsen satt att övervaka företagsledningen. Således begär styrelsen att få information av företagsledningen, som styrelsen skall använda för att övervaka ledningen.

Här uppkommer ett delikat informationsproblem. Vi brukar tala om en upp-och-nervänd U-kurva. På x-axeln finns styrelsen grad av övervakning. På y-axeln finns kvantiteten, men framför allt kvaliteten på information som styrelsen får från företagsledningen.

Om styrelsen inte begär någon information, får de lite, och kanske aningen slumpmässig information från en ganska likgiltig ledning, ty den är ju likgiltig eftersom styrelsen verkar likgiltig.

Med stigande övervakning, och därmed stigande krav på både volym och kvalitet på information, möts det av stigande och bättre information till styrelsen från företagsledningen. Det påminner om Hawthorneffekten. I en studie av prestationer i ett arbetslag i en organisation (Howthorne works, därav namnet), fann man att, oaktat vilken faktor man påverkade, ökade produktiviteten. Det förklarades med att människor som känner sig undersökta, som får uppmärksamhet, får energi av att vara uppmärksammade. I sammanhanget med styrelsens relation till företagsledningen, kan det vara så att en mer krävande styrelse, signalerar styrelsen att den är intresserad och engagerad, och får engagemang i utbyte.

Men det finns en gräns, ett optimum av övervakning. Om styrelsen begär ännu mer, och ökar övervakningen än mer, börjar ledningen försöka undvika övervakningen genom att förvisso ge mer information, men av sämre kvalité och kanske undanhålla relevant information. Ökar övervakningen än mer, börjar ledningen t o m ge falsk information.

Svårigheten för både den kinesiska ledningen och för Finansinspektionen är således att befinna sig på optimum av övervakning, där de får den bästa informationen.

Vi har sett liknande reaktion inom redovisningens värld. När man införde bättre redovisningsstandards, IFRS (International Financial Reporting Standards), medförde det att redovisningsmanipulationen förvisso minskade, men samtidigt ökade manipulationen av reala operationer, som att man drog ner på forsknings- och utbildningssatsningar, i syfte att uppnå vad man tidigare uppnådde genom redovisningsmanipulation, att hyfsa vinsterna.

Det tycks som om människan alltid vill framstå i god dager, och att hon är villig att manipulera information så att människan framstår i god dager. Den som vill ha information måste ta hänsyn till den mänskliga tendensen.

​Öllsjö den 2 april 2020   

Ett universitet kungör idag att det förestående dekanvalet kommer att ske helt kollegialt, där flera kandidater erbjuds och all anställd personal, samt en inhyrd professor, kommer att rösta fram den nye dekanen. Fortsättningsvis, anges det i beslutet, kommer den kollegiala styrformen att råda.

Samma universitet kungör också idag att alla administrativa system kommer att skötas av administrationen. Devisen för universitet, anges det i beslutet, är att administrationen administrerar medan lärarna undervisar, forskar och utför sin samhällstjänst, dvs det som tidigare endast gällt en inhyrd professor från Skåne, omfattar nu alla lärarpersonal.

En högskola meddelar att man fr o m idag har ett förbud mot att förbjuda debatt och åsiktsyttringar. Man överger, med kraft, den tidigare leninistiska principen att fattat beslut inte får diskuteras.

Samma högskola har idag beslutat om en kraftfull utbildning, och i vissa fall, vidareutbildning av lärarna, så att varje lärare, på den kurs den undervisar och examinerar, själv uppnår de lärandemål som kursen sätter för studenterna.

Man har också beslutat att all verksamhet bedrivs med studenternas bildning och kritiska förmåga som mål, varför man avslutar den ideologiska skolningen och hälsar den arbetsbefriade professorn tillbaka med öppna armar och med glädje.

Ett yngre universitet har idag beslutat att lärare får i sin utbildning meddela de forskningsresultat de har publicerat i vetenskapliga journaler. Universitet har därmed beslutat att fullt ut realisera och respektera den akademiska frihetens princip om lärandefrihet.

 
…nu klarar jag inte detta skarvande längre…så jag avslutar med det sista aprilskämtet

Gud finns.

Och här är de tre sista lögnerna:
Jag kommer alltid att tänka efter två gånger och rådfråga mer politisk smarta och överge min Kantianska hållning.

​Öllsjö den 1 april 2020