Ja, kan man svara, med ett alternativkostnadsresonemang. De resurser som förbrukas på de olästa artiklarna hade kunnat användas av forskare som har större förmåga att producera läsbar kunskap. Jag tror mig ha förmåga att avgöra läsbara resultat i mitt fält och därför att allokera resurser till forskare i mitt fält med större förmåga.
Jag deltar idag i den bedömningen. Jag gör det främst genom att agera som bedömare i vetenskapliga journaler. Genom att rekommendera publicering eller inte publicering, är jag en städtant i vetenskapens tjänst. Genom mig möjliggörs presentation av väsentlig kunskap, och oväsentliga resultat hålls undan från publikation. Den forskare som ständigt får förkastade artiklar i journaler, kommer, förhoppningsvis att få svårt att få resurser till att producera sin obetydliga forskning.
Men, som jag visade på igår, det kan finnas forskning som ger betydelsefull kunskap, men som inte får uppmärksamhet. Att stirra sig blind på uppmärksamhet genom citering innebär att man kan förlora resultat som senare kan visa sig ha betydelse. Vi kan ha svårt att bedöma forskningsresultat idag, som visar sig imorgon ha stor betydelse. Olikt rättegången, där minsta tvivel på bevisen innebär att den misstänkte går fri, så bör vi vara sådana att om vi har en grundad misstanke att tro att resultaten är eller kommer att bli intressanta, skall papert dömas till publicering.
Vi väljer således hellre risken att vi publicerar obetydligheter, än att betydligheter inte publiceras. Men i den artikeln som jag åberopade, angavs att 80 % inte lästes. Det är något för högt för att förklara att vi hellre publicerar än inte publicerar. Även om vi tar i och hävdar att risken för felpublicering är 50%, så kvarstår 30% av olästa artiklar.
Finns det något rationellt skäl att ha dessa 30% usla artiklar, som aldrig, inte en med 50% sannolikhet, kommer att bli en läst artikel?
Det andra skälet till att acceptera en stor mängd olästa artiklar är att artikelproduktionen av publicerade, men olästa artiklar innebär att forskarens kompetens upprätthålls. Denna kompetens är uppenbart inte av värde i forskningen, annat än att lyckas får fram en publicerad artikel. Men kompetensen är av värde i utbildningen. En forskande lärare är uppdaterad i sitt ämne, där den skriver artiklar, och den är tränad att kritisk reflektera över forskningsresultat. Således ger den till synes meningslösa forskningen bildade, kritiska lärare.
Dessa två argument innebär att jag förstår och accepterar att det produceras forskning med mycket litet värde. Argumenten uttalar sig emellertid inte om omfattningen. Om 80%,som nämns i artikeln, är korrekt, så må jag hävda att det är för högt. Av mina publicerade artiklar och böcker (inte kapitel i böcker och populära artiklar), totalt ca. 43, är det blott en som inte erhållit någon som helst citering. Jag inbillar mig således ha 2,3% total obetydlighet. Som jag skrev igår så anser jag mig själv vara medioker, varför det krävs en oerhörd grad av uselhet för att uppnå 80% olästhet.
Slutsatsen är att vi måste acceptera viss grad av obetydlig forskning, i termer av ociterade och olästa artiklar, då vi inte vill riskera gå miste om god forskning och då vi vill ha någorlunda kompetenta lärare. Men det finns en gräns, där det akademiska systemet skall slå på en broms och reallokera resurserna från de överdrivet olästa till de lästa och de med potential att bli lästa.
Öllsjö den 9 april 2020