I Svenska Dagbladet (200301) skrev Ander Mathlein om ensamhet (https://www.svd.se/vi-ar-inte-ensamma-om-att-langta-efter-sallskap).
När gud fanns överallt, var man inte ensam. Man var sedd och övervakad, alltid inför skammens altare. Ovanifrån och i mörkret såg guden vad vi gjorde. Det var en ständigt dömande närvaro.
I Stasi-samhället var man inte heller ensam. Ögat, det onda, var överallt och såg vad du gjorde. Örat fanns överallt. T o m väggarna hade öron. I familjen kunde örat finnas. Ensam, i bemärkelsen att tycka och säga vad man vill, fanns inte.
Vi vill gärna vara ensamma från gudar och övervakningssamhället.
Kanske den värsta ensamheten som finns är den som finns mitt bland alla människor. Stockman, i Ibsens En folkefiende, är mitt i händelsernas centrum och är omgiven av människor. Men han blir ensam genom sitt sanningssägande. Det är den värsta tänkbara ensamheten, att mitt i gruppen av människor, vara förskjuten.
Empati gör att vi kan fantisera om en annan människas inre liv. Vi tror oss kunna sätta oss i en annan människas situation genom empati. Men vi vet också att andra inte förstår och vet vad som sker i oss. Då inser vi egentligen att vi inte vet vad andre känner. Vi är ensamma.
Existentialismen, med Kirkegaard i spetsen, visste att ensamheten ger oss ångest. Vår existens fundament är vår ensamhet. Och därmed ångesten. Vad däremot tycks ha undgått Kirkegaard är att våra påfund för att slippa ensamheten, som gudar och kärlek, blott fungerar om vi lyckas lura oss att våra påfund finns. När vi inser att de, likt gudarna, inte finns, eller i alla fall inte talar till oss, blir ångesten så mycket större. Likt Riddaren i Sjunde inseglet, som söker samtalet med guden, och därför spelar schack med döden. Han som blir förlöst från sin ångest när han gör en enda meningsfull handling, att befria barnet från dödens mantel genom att se till att paret med barnet kan fly från döden.
Vi vandrar på jorden, tillsammans med andra, i vår ensamhet. Det är människans villkor.
Öllsjö den 11 april 2020
När gud fanns överallt, var man inte ensam. Man var sedd och övervakad, alltid inför skammens altare. Ovanifrån och i mörkret såg guden vad vi gjorde. Det var en ständigt dömande närvaro.
I Stasi-samhället var man inte heller ensam. Ögat, det onda, var överallt och såg vad du gjorde. Örat fanns överallt. T o m väggarna hade öron. I familjen kunde örat finnas. Ensam, i bemärkelsen att tycka och säga vad man vill, fanns inte.
Vi vill gärna vara ensamma från gudar och övervakningssamhället.
Kanske den värsta ensamheten som finns är den som finns mitt bland alla människor. Stockman, i Ibsens En folkefiende, är mitt i händelsernas centrum och är omgiven av människor. Men han blir ensam genom sitt sanningssägande. Det är den värsta tänkbara ensamheten, att mitt i gruppen av människor, vara förskjuten.
Empati gör att vi kan fantisera om en annan människas inre liv. Vi tror oss kunna sätta oss i en annan människas situation genom empati. Men vi vet också att andra inte förstår och vet vad som sker i oss. Då inser vi egentligen att vi inte vet vad andre känner. Vi är ensamma.
Existentialismen, med Kirkegaard i spetsen, visste att ensamheten ger oss ångest. Vår existens fundament är vår ensamhet. Och därmed ångesten. Vad däremot tycks ha undgått Kirkegaard är att våra påfund för att slippa ensamheten, som gudar och kärlek, blott fungerar om vi lyckas lura oss att våra påfund finns. När vi inser att de, likt gudarna, inte finns, eller i alla fall inte talar till oss, blir ångesten så mycket större. Likt Riddaren i Sjunde inseglet, som söker samtalet med guden, och därför spelar schack med döden. Han som blir förlöst från sin ångest när han gör en enda meningsfull handling, att befria barnet från dödens mantel genom att se till att paret med barnet kan fly från döden.
Vi vandrar på jorden, tillsammans med andra, i vår ensamhet. Det är människans villkor.
Öllsjö den 11 april 2020
RSS-flöde
