Vad gör du när du är mottagen som inbjuden respektive som kapsejsad?
Som inbjuden känner man sig aningen fri, ty man är ju inbjuden som gäst. Man är önskad. Man stannar och ger dem lite av det som de önskade, sig själv. Förvisso känner man att man måste hjälpa till, ty ett hushåll sköter sig ju inte själv. Så du hjälper till, så där lite, som en generös gör.
Som kapsejsad är det de som låter dig stanna. Du är inte inbjuden, du är inte gäst utan du är given rätten att stanna, som en generös gest. Då känner du stort behov att gälda generositeten. Du insisterar på att få diska. Du deltar i inköpen till måltiderna och du deltar i tillagningen. Du vet att du är en börda, och vill därför lätta på den så mycket som möjligt.
Avsikten med dessa två situationer är att visa att sociala rättigheter och skyldigheter i en relation beror på situationen. De är inte absoluta, alltid giltiga på samma sätt. Men jag vill också visa att det sällan finns rättigheter utan skyldigheter. Denna kombination kommer sannolikt från vår natur som människa, att vi alltid tenderar söka balans i utbyten, på det att skulder inte skall uppstå. Likt vad Persson skaldade: Den som är i skuld är icke fri.
I en berömd analys av gåvan (boken heter ’Gåvan’), visar Marcel Mauss hur en gåva skapar en känsla av skuld, en belastning och obalans, som måste motbalanseras, en belastning av skuld som måste lösas genom något som avlastar, som gäldar skulden.
Detta sätt att tänka saknas hos Amnesty. I en rapport från Amnesty slår organisationen fast att Sverige inte följer de mänskliga rättigheterna, då Sverige förvägrar romerna ”tak över huvudet, vatten, sanitet och subventionerad sjukvård”. Här finns en ensidighet. En människa har rättigheter, oaktat vem den är, var den kommer ifrån och vad den gör. Den har rätt att få tak över huvudet, att läska sig och att få sjukvård.
Det Amnesty begär är total välgörenhet utan beaktande av situation, dvs utan någon rätt att förvänta sig motprestation. Dessa är rättigheter som förnekar den mänskliga tendensen att gälda. Romerna avhumaniseras till parasiter, utan den mänskliga tendens att gälda, att vara den som lever på någon annan, som skall ha, men inte ge.
Till detta kommer det socialt och samhälleligt oacceptabla i Amnestys krav. Samhälleligt är det lätt att se strömmen av människor som kommer till härbärgen, där de får mat, vatten husrum och sjukvård. Samtidigt som de under sin stora lediga tid, då de inte behöver bidra till härbärget, kan försöka tigga eller panta burkar. Kost och logi gratis, är Amnestys krav. En stor börda på samhället, främst då kommunerna, att bistå med fri sjukvård, kost och logi.
Socialt är det än lättare att se den mörka sidan på Amnestys krav. Då de flesta människor har den humana tendensen att vilja gälda, väcker den rena välgörenhet ont blod. Själv vill man inte vara parasit. Men man vill inte heller försörja parasiter. Den som har kapsejsat förväntas bidra, efter förmåga. Blir det då en grupp av människor som beter sig som parasiter eller som föses in i ett beteende som är parasitärt, kommer folkets ilska att drabba dem. Var sådan ilska kan ta oss, vet vi, vilket är skäl nog att undvika åtgärder som skapar eller stimulerar parasitärt beteende.
Amnestys krav är därför asocialt, inhumant och samhälleligt farligt.
Öllsjö den 24 november 2018