Sedan 1983 har jag arbetat på Lunds Universitet, Linneuniversitet, Mittuniversitetet, Högskolan Kristianstad och Högskolan i Halmstad. Jag har varit delaktig i att utvärdera utbildning på Karlstads Universitet och Högskolan i Gävle. Jag har indirekt erfarenhet från andra svenska läroanstalter. Jag har undervisat på ett antal utländska läroanstalter.
Jag har sett goda utbildningar. Jag har sett dåliga utbildningar. Jag har sett utbildningar som borde stängas. Jag har sett utbildningar som omedelbart borde ha stängts.
Jag får tårar av ilska. Kroppen spänns till en kraft som skulle vilja bryta genom alla dessa Potemkinkulisser av ’läroanstalt’, för att visa upp misären bakom den. Misären där man blott producerar godkända betyg och avlönade lärare, men ingen kunskap. Och absolut inte det som skall utmärka en akademiker, den kritiska förmågan.
Jag får tårar av sorg. Kroppen blir slapp och uppgiven inför alla dessa studenter, dessa unga människor som inte får det som de skall ha, en god utbildning och god bildning. En god förmåga att vara en kritiskt agerande individ i samhället och i organisationer. Hur illa man behandlar de som är värda den bästa behandlingen.
Olof Arwidi, numer professor emeritus vid Lunds Universitet, hävdade att utbyggnaden av högskolorna inte var bra för utbildningen, eftersom det inte fanns goda lärare till alla dessa skolor. Jag, som just då lämnade Lunds Universitet, delvis för att jag tyckte att delar av utbildningen var för dålig, för en anställning på en högskola, hävdade att han hade fel, ty god utbildning beror på lärarna, inte storleken på skolan, eller om skolorna var högskolor eller universitet, dvs hade rätt att ge doktorsexamen eller ej.
Idag tror jag mig kunna säga att jag hade rätt. Men Olof Arwidi hade också rätt. Och han hade mer rätt än jag.
Kvaliteten på ’läroanstalternas’ utbildning beror på lärarna. Engagerade akademiska lärare, dvs de lärare som är engagerade i utbildning och forskning, är det som ger god utbildning. Duktiga forskare ger inte bra utbildning, ty de kan mycket men lär inte ut. Duktiga lärare ger inte bra utbildning, ty de lär ut, men de vet för lite. Det är det samtidiga engagemanget som ger den goda utbildningen.
Precis som jag hävdade. Och som jag hade tur och skicklighet att under några lyckliga professionella år kunna bevisa genom att vara medlem i en grupp av engagerade akademiska lärare. Elin, Pernilla, Timur, Tobbe och jag är beviset för det korrekta i min tes.
Men det var ju det som Arwidi hävdade. Dock med hans tillägg att dessa personer var mer sannolika på universitet än på högskolor. Universitet och högskolor kan vara lika dåliga, och ibland kan högskolor vara bättre. Men överlag attraherar universitet fler av de goda akademikerna, de som är engagerade i utbildning och i forskning. Därför är sannolikheten större, men inte lika med ett (1), att universitet ger bättre utbildning än högskolor.
Min grupp har sprängts. Två av dem återfinns på universitet. En på en läroanstalt med universitetsrättigheter. En, jag, har bildat mitt eget universitet. En väljer sig egen väg.
Jag hade rätt. Men mer rätt hade Olof Arwidi.
Men vad hjälper det att ha rätt?
Vad hjälper det att Arwidi hade än mer rätt?
Tårarna är lika salta.
Sundsvall den 15 november 2018
Jag har sett goda utbildningar. Jag har sett dåliga utbildningar. Jag har sett utbildningar som borde stängas. Jag har sett utbildningar som omedelbart borde ha stängts.
Jag får tårar av ilska. Kroppen spänns till en kraft som skulle vilja bryta genom alla dessa Potemkinkulisser av ’läroanstalt’, för att visa upp misären bakom den. Misären där man blott producerar godkända betyg och avlönade lärare, men ingen kunskap. Och absolut inte det som skall utmärka en akademiker, den kritiska förmågan.
Jag får tårar av sorg. Kroppen blir slapp och uppgiven inför alla dessa studenter, dessa unga människor som inte får det som de skall ha, en god utbildning och god bildning. En god förmåga att vara en kritiskt agerande individ i samhället och i organisationer. Hur illa man behandlar de som är värda den bästa behandlingen.
Olof Arwidi, numer professor emeritus vid Lunds Universitet, hävdade att utbyggnaden av högskolorna inte var bra för utbildningen, eftersom det inte fanns goda lärare till alla dessa skolor. Jag, som just då lämnade Lunds Universitet, delvis för att jag tyckte att delar av utbildningen var för dålig, för en anställning på en högskola, hävdade att han hade fel, ty god utbildning beror på lärarna, inte storleken på skolan, eller om skolorna var högskolor eller universitet, dvs hade rätt att ge doktorsexamen eller ej.
Idag tror jag mig kunna säga att jag hade rätt. Men Olof Arwidi hade också rätt. Och han hade mer rätt än jag.
Kvaliteten på ’läroanstalternas’ utbildning beror på lärarna. Engagerade akademiska lärare, dvs de lärare som är engagerade i utbildning och forskning, är det som ger god utbildning. Duktiga forskare ger inte bra utbildning, ty de kan mycket men lär inte ut. Duktiga lärare ger inte bra utbildning, ty de lär ut, men de vet för lite. Det är det samtidiga engagemanget som ger den goda utbildningen.
Precis som jag hävdade. Och som jag hade tur och skicklighet att under några lyckliga professionella år kunna bevisa genom att vara medlem i en grupp av engagerade akademiska lärare. Elin, Pernilla, Timur, Tobbe och jag är beviset för det korrekta i min tes.
Men det var ju det som Arwidi hävdade. Dock med hans tillägg att dessa personer var mer sannolika på universitet än på högskolor. Universitet och högskolor kan vara lika dåliga, och ibland kan högskolor vara bättre. Men överlag attraherar universitet fler av de goda akademikerna, de som är engagerade i utbildning och i forskning. Därför är sannolikheten större, men inte lika med ett (1), att universitet ger bättre utbildning än högskolor.
Min grupp har sprängts. Två av dem återfinns på universitet. En på en läroanstalt med universitetsrättigheter. En, jag, har bildat mitt eget universitet. En väljer sig egen väg.
Jag hade rätt. Men mer rätt hade Olof Arwidi.
Men vad hjälper det att ha rätt?
Vad hjälper det att Arwidi hade än mer rätt?
Tårarna är lika salta.
Sundsvall den 15 november 2018
RSS-flöde
