Han, Wiktor, och en kvinna, samlar folksånger efter kriget och lär upp en grupp unga människor, som åker runt i Polen och sjunger sångerna. Sångarna blir så framgångsrika att de drar till sig diktaturstatens uppmärksamhet. Staten ber dem förstå att deras framgång skulle bli så mycket större om de besjöng jordbruksreformerna, och speciellt hyllade Stalin. Kvinnan anmärker att dessa sånger inte är folksånger. Statens representant klargör att det vore bra att besjunga Stalin.
Han, Wiktor, som samlat upp sångerna med kvinnan, slår ner blicken. Tiger.
Han låter sånggruppen besjunga Stalin. Kvinnan lämnar i vredesmod gruppen och försvinner från berättelsen.
Han, Wiktor, har böjt sig för repressionen. Kanske för sångens skull. Eller för brödets skull
Under tiden drabbas han av en bottenlös, ursinnig kärlek till en kraftfull kvinna i sånggruppen, Zula.
Han flyr emellertid till Paris och lever på att arrangera och framföra musik. Kvinnan Zula, som drabbat honom, besöker honom i Paris. De kan inte leva utan varandra. De kan inte leva tillsammans. Den vackra och smärtsamma historien om den hopplösa kärleken.
När kvinnan Zula följer med honom för att träffa människor som styr och ställer i musikens Paris, får hon veta att hon bör vara snygg och inställsam. Han själv sitter och smilar med när en av potentaterna lägger ut sin text. Senare får man se att även hon sitter och skrattar med potentaten. Kanske för kärlekens skull. Den hopplösa kärleken.
När Zula sedan inte vill sjunga en speciell sång, får hon veta av Wiktor, att det är så sången är, att den är skriven av en viktig poet, och att ’man’ vill att den skall sjungas så.
Han har återigen böjt sig för repressionen, för trycket om hur saker skall vara. För sångens skull. Eller kanske för brödets skull.
Repressionen förmår Wiktor att böja sig. Stalins och den parisiska kulturelitens repression.
Detta är skärvor från en film, Cold War, regisserad av Pawel Pawlikowski, han som gjorde Ida, filmen om nunnan i Polen, som fick Polens regering att bete sig som den gamla Stalinregimen.
Repressionen finns alltid nära. I Polen, då och nu. I Paris.
Jag känner igen den från min egen lilla värld. Det gick ut ett påbud att utbildningen skulle genomsyras av en specifik föreställning, den som kallas 'Hållbarhet'. Jag gjorde inte det smidiga, det som Wiktor gjorde i Polen och i Paris. Han som böjde sig. Han som slog ner ögonen. För sångens skull. Eller för brödets skull.
Jag stod rak i ryggen, med mina ord, med mina argument, att akademisk utbildning endast kan vägledas av Upplysningens ’Sapere aude’, ’Våga tänka själv’ och av kunskap vunnen med vetenskapliga metoder.
Jag är idag omskriven i lokaltidningen som den till hutlösa kostnader utköpte professorn.
Jag förstör kanske din filmupplevelse genom att yppa att filmen tilltalar min romantiska själ, att den hopplösa kärleken övervinner repressionen. Alla repressioner. Även det hopplösa i den hopplösa kärleken.
Från en blogg hörs det borttynande ljudet av en dröm. Den hopplösa drömmen.
Öllsjö den 21 november 2018
Han, Wiktor, som samlat upp sångerna med kvinnan, slår ner blicken. Tiger.
Han låter sånggruppen besjunga Stalin. Kvinnan lämnar i vredesmod gruppen och försvinner från berättelsen.
Han, Wiktor, har böjt sig för repressionen. Kanske för sångens skull. Eller för brödets skull
Under tiden drabbas han av en bottenlös, ursinnig kärlek till en kraftfull kvinna i sånggruppen, Zula.
Han flyr emellertid till Paris och lever på att arrangera och framföra musik. Kvinnan Zula, som drabbat honom, besöker honom i Paris. De kan inte leva utan varandra. De kan inte leva tillsammans. Den vackra och smärtsamma historien om den hopplösa kärleken.
När kvinnan Zula följer med honom för att träffa människor som styr och ställer i musikens Paris, får hon veta att hon bör vara snygg och inställsam. Han själv sitter och smilar med när en av potentaterna lägger ut sin text. Senare får man se att även hon sitter och skrattar med potentaten. Kanske för kärlekens skull. Den hopplösa kärleken.
När Zula sedan inte vill sjunga en speciell sång, får hon veta av Wiktor, att det är så sången är, att den är skriven av en viktig poet, och att ’man’ vill att den skall sjungas så.
Han har återigen böjt sig för repressionen, för trycket om hur saker skall vara. För sångens skull. Eller kanske för brödets skull.
Repressionen förmår Wiktor att böja sig. Stalins och den parisiska kulturelitens repression.
Detta är skärvor från en film, Cold War, regisserad av Pawel Pawlikowski, han som gjorde Ida, filmen om nunnan i Polen, som fick Polens regering att bete sig som den gamla Stalinregimen.
Repressionen finns alltid nära. I Polen, då och nu. I Paris.
Jag känner igen den från min egen lilla värld. Det gick ut ett påbud att utbildningen skulle genomsyras av en specifik föreställning, den som kallas 'Hållbarhet'. Jag gjorde inte det smidiga, det som Wiktor gjorde i Polen och i Paris. Han som böjde sig. Han som slog ner ögonen. För sångens skull. Eller för brödets skull.
Jag stod rak i ryggen, med mina ord, med mina argument, att akademisk utbildning endast kan vägledas av Upplysningens ’Sapere aude’, ’Våga tänka själv’ och av kunskap vunnen med vetenskapliga metoder.
Jag är idag omskriven i lokaltidningen som den till hutlösa kostnader utköpte professorn.
Jag förstör kanske din filmupplevelse genom att yppa att filmen tilltalar min romantiska själ, att den hopplösa kärleken övervinner repressionen. Alla repressioner. Även det hopplösa i den hopplösa kärleken.
Från en blogg hörs det borttynande ljudet av en dröm. Den hopplösa drömmen.
Öllsjö den 21 november 2018
RSS-flöde
