Förra gången förklarade de att jag ’gick hemma’ eftersom jag blivit osams med rektorns fru. I trots med det gentlemannaavtal jag har med högskolan, att vi inte skall uttala oss om avtalet, sade personalchefen att den förklaringen inte var korrekt. Min åsikt i saken försöker jag inte yppa då jag försöker, allt vad jag kan, att hålla gentlemannaavtalet, att intet kommentera de skäl som högskolan har att fördriva mig från min arbetsplats.
I den senaste artikeln förekommer jag med namn angivet. Alla de övrigt nämnda i artikeln som utköpta sedan 2015 förekommer endast med tjänstetitel och antalet månader. Jag, ingen annan, anges med namn.
Ja, det är nästan sant att jag blev utköpt med 26 månadslöner. Nästan, eftersom jag vid tidpunkten när jag tvingades lämna min arbetsplats, hade jag mellan 4 och 5 månader inarbetad tid.
Men, det finns också annat som är sant. Som jag håller för sant. Som det bär emot mig att berätta, då jag tycker så illa om folk som slår sig på bröstet. Men nu slår jag mig för bröstet. För att visa att det finns andra sanningar som man kan berätta.
Högskolan fick en rejäl dusör av pengar när Universitetskanslersämbetet hade utvärderat ekonomernas kandidat- och magisterutbildningar, och fann att Kristianstads kandidatutbildning höll högsta klass, tillsammans med blott Jönköpings Högskola och Handelshögskolan i Stockholm. Det väckte berättigat prat bland alla Sveriges företagsekonomer. Det väckte förvåning i Kristianstad, bland många. Snart började det sticka upp, än den ena och än den andra, som pretenderade vara delaktig i framgången. Misslyckanden lyckas sällan dra till sig många som anger sig som skyldiga. Men vid framgångar tycks det finnas ett nästan oändligt antal medskyldiga.
Denna utmärkelse gav rejält med pengar. Som du förstår, om du läser nedan, lustigt nog för att indirekt möjliggöra att rektorns fru, den som anmälde mig som arbetsmiljöproblem, kunde arbeta på en avhandling. Lustigt nog för att, återigen indirekt, möjliggöra att ett barn till en signifikant anställd med inflytande kunde doktorera. Det är sådana saker i verkligheten som får en att gapskratta åt hur lustig verkligheten kan vara. Hur vindar känns från några Clemens och kanske speciellt Innocentius VI. Men också hur orättvis verkligheten är, när den hanteras av … människor, med sina intressen och drömmar.
Nu säger jag det som för mig är det förbjudna.
Utan mig är det mer sannolikt att Kristianstad inte förekommit i den bästa gruppen. Och därför inte fått sitt renommé. Och därför inte fått pengarna.
Så var det sagt.
Jag förstår det sticker i ögonen hos dem som generöst tagit på sig att bära bördan av triumfen. Och att det kan ses som en efterhandskonstruktion. Men envar har sin sanning och detta är den sanning jag bär. Andra, är jag övertygad, bär en annan sanning.
De som på ett dominerande sätt var direkt delaktiga i triumfen, Broberg, Smith och Umans, var till stora delar bärare av den modell för handledning av examensarbete som initierades av mig i början på 2000-talet, när jag kom till Kristianstad. Den utvecklades först med Tagesson, och därefter med de tre tidigare nämnda. Jag gav den namnet efter platsen där den utvecklades, Kristianstadsmodellen (beskriven här: http://svencollin.se/Kristianstad%20model.pdf ).
Tre andra förutsättningar skall också nämnas. En generös resurstilldelning som möjliggjorde den intensiva handledningen. För det andra, en atmosfär av närhet till studenten, mycket underhållen av två andra gestalter på institutionen, Valdén och Thillman. Och slutligen, inga lärare och sk chefer som starkt motarbetade utvecklingsarbetet.
Då blev vi kritiserade för att inte vara inkluderande. Det var inte sant. Det gjordes försök att inkludera, men då modellen kräver högt engagerade, mycket arbetsvilliga och intensivt lärande personer, blir de exkluderade som genom låg prestation, lågt engagemang och liten insats, inte kan uppfylla modellens krav.
Men jag tog åt mig av kritiken, och när jag gav upp en bättre och mer avlönad professorsposition på Linnéuniversitetet, för att återgå till Kristianstad och där vara delaktig i att bygga en fantastisk utbildning och forskning, med tät kontakt med omgivande samhälle, hade jag föresatsen att vidareutveckla modellen, med stark betoning på inkluderande (strategin beskriven här: http://svencollin.se/Togetherness.pdf )
Men denna gång gick det inte alls. Trots att det denna gång fanns fler personer som kunde leva upp till Kristianstadsmodellens krav på engagerad handledare. Trots att två av de tre andra förutsättningarna fanns. Det stöp på den tredje förutsättningen.
Då Kristianstadsmodellen, som utvecklades 2001-2005, inte gick att genomföra i Kristianstad 2017, har jag namnändrat den till Engaged Collegium model (EC-modellen). Idag återfinns den, i variationer, på andra universitet. Men inte i Kristianstad, vad jag förstår.
En mer rättvis beskrivning av lokaltidningen skulle därför vara att jag förvisso drar de resurser som de skrivit om, men att jag skapat resurser. Samtidigt kan det också vara så att högskolans agerande idag kanske kostar betydligt mer för studenterna än de pengar jag får i avgångsvederlag.
Ty! En högskola har inte kostnader för att avlöna lärare eller för att arbetsbefria professorer, utan för att ge studenterna en fantastisk utbildning, för att skapa en internationellt erkänd forskning, och för att påverka samhället genom sin vetenskapliga kunskap.
Den väg högskolan valt idag, som givit dem de kostnader lokaltidningen skriver om, t ex kostnaden för min arbetsbefrielse, kan endast motiveras, helt och enbart, genom att utbildningen, forskningen och samverkan med samhället blir så mycket bättre än det hade blivit med de arbetsbefriade i arbete.
Dagens studenter måtte idag erfara en markant bättre utbildning, än den som gavs studenter tidigare, då jag hade tillträde till högskolan.
När Universitetskanslersämbetet utvärderar utbildningen nästa gång, då skall Kristianstad återigen sälla sig till de absolut bästa. Endast så kan dagens kostnader motiveras.
Så ser Högskolan Kristianstads sanning ut.
Öllsjö den 22 november 2018