Jag är född med klassamhällets ryggsäck. Som alla är. Föga kunde jag ana att man inte tog i vinglasets kropp, utan greppade om den försvinnande lilla halsen. Däremot lärde jag mig hur man slog en enkel slipsknut. Jag spelade ju klarinett och cymbal i ABF:s ungdomsorkester i Hörby, där vi hade gröna uniformer med brun slips, varför den oegentligt kallades gröna gossar, trots att det fanns flickor med i orkester, varav två som jag var så förälskade i att jag fortsatte spela trots att jag förlorat spelintresset.
Det förbannade klassamhället gav mig stenar i ryggsäcken. Politiskt är jag därför socialist, den som vill lyfta bort stenarna.
Men idag inser jag att jag även fick helium i min ryggsäck. Helium som lyfter bäraren av ryggsäcken. Stenarnas tyngd var där, men ryggsäcken blev lättare. Ja, ibland har tyngden av stenarna helt motverkats av lyftkraften i heliumet.
Heliumet fyllde min ryggsäck under den tid som kallas barndom. Den varar än. Förvisso fylls den på ytterligare under livets gång. När jag pratar med mina barn. När jag möter min kvinna i köket på morgonen. När jag träffade mina kollegor och vänner den 17 juni 2018.
Men styrkan i heliumet kommer främst från barndomen. Den stora lyftkraften fick jag av den som idag vilar för evigt på kyrkogården i Södra Rörum. Min far. Jag fick den av den som idag lukar sina rabatter i Höör. Min mor. Jag fick den av den som jag retade till vansinne. Min syster. Jag fick den av den som berättade om det förtryck som försvann och som alltid hade en påse Twist i kylskåpet. Min farmor.
Jag blev en annan än de var och är. Men att det blev så beror på att mitt hjärta bars av dem. De har hållit mitt hjärta och låtit min själ bli den som den blev. De gav mig det helium som burit mig.
https://www.youtube.com/watch?v=k0s9OBza0FM
Med dem har jag blivit den jag är.
Till dem har jag tacksamhet.
Till det stora i detta är att de inte begär min tacksamhet.
Vad jag hoppas, men inte vet, är att också jag har gett det jag fått.
Sundsvall den 16 november 2018
Det förbannade klassamhället gav mig stenar i ryggsäcken. Politiskt är jag därför socialist, den som vill lyfta bort stenarna.
Men idag inser jag att jag även fick helium i min ryggsäck. Helium som lyfter bäraren av ryggsäcken. Stenarnas tyngd var där, men ryggsäcken blev lättare. Ja, ibland har tyngden av stenarna helt motverkats av lyftkraften i heliumet.
Heliumet fyllde min ryggsäck under den tid som kallas barndom. Den varar än. Förvisso fylls den på ytterligare under livets gång. När jag pratar med mina barn. När jag möter min kvinna i köket på morgonen. När jag träffade mina kollegor och vänner den 17 juni 2018.
Men styrkan i heliumet kommer främst från barndomen. Den stora lyftkraften fick jag av den som idag vilar för evigt på kyrkogården i Södra Rörum. Min far. Jag fick den av den som idag lukar sina rabatter i Höör. Min mor. Jag fick den av den som jag retade till vansinne. Min syster. Jag fick den av den som berättade om det förtryck som försvann och som alltid hade en påse Twist i kylskåpet. Min farmor.
Jag blev en annan än de var och är. Men att det blev så beror på att mitt hjärta bars av dem. De har hållit mitt hjärta och låtit min själ bli den som den blev. De gav mig det helium som burit mig.
https://www.youtube.com/watch?v=k0s9OBza0FM
Med dem har jag blivit den jag är.
Till dem har jag tacksamhet.
Till det stora i detta är att de inte begär min tacksamhet.
Vad jag hoppas, men inte vet, är att också jag har gett det jag fått.
Sundsvall den 16 november 2018
RSS-flöde
