En debattör, Erik Hedlund, är kritisk mot att en akademisk uppsats är kröningen av en akademisk utbildning:
”Införandet av examen på grund- och avancerad nivå har i Sverige tolkats som en teoretisk uppsats i slutet av utbildningen, vilken liknar en vetenskaplig uppsats. Denna examinationsform anses vara passande för teoretiska och forskningsförberedande utbildningar, men den är mindre lämplig för professionsinriktade utbildningar. Fokuseringen på en sådan examinationsform missgynnar de elever som har mer praktiska färdigheter och inlärningspreferenser. Resultatet kan bli att en sjuksköterskestuderande, en lärarstuderande, en officer eller en socionom efter flera års studier inte kan ta sin examen på grund av att de inte har kunnat skriva en teoretisk uppsats, trots att de i själva verket är synnerligen lämpade för sina yrken. Detta är inte bara orättvist – det strider också mot Bolognaprocessens mål om livslångt lärande och ökad anställningsbarhet.”
https://www.svd.se/a/l3kaPA/yrkeskunskaper-maste-varderas-hogre-skriver-erik-hedlund
Om man bortser från hans användande av ordet ’teoretisk’, där han förmodligen avser vetenskaplig, eftersom examensarbeten måste vara vetenskapliga, men sällan är blott teoretiska utan är även, och framför allt empiriska, anser jag att han är korrekt i önskemålet med en eftergymnasial utbildning som kan vara inriktad på praktisk kunskap och mer blygsamt inriktad på vetenskaplig kunskap. En sådan praktisk utbildning kan då ha som examensarbete att man identifierar ett praktiskt problem och föreslår en eller flera lösningar och sätt att implementera lösningarna.
Det hade möjliggjort att jag hade kunnat ge ett tydligt svar till den student som irriterat ifrågasatte mina krav på honom när han gjorde sitt examensarbete: ”Varför skall jag lära mig deducera hypoteser från agentteorin och hur man tolkar beta-värdet från en regressionsanalys. Jag skall inte bli forskare utan redovisare i ett företag.” Mitt svar hade blivit: ”Du har valt fel utbildning. Du skulle valt professionsutbildningen ’Redovisare’, på högskolan X.”
På så sätt hade vi kunnat skilja ut de med akademisk studiebegåvning och med intresse att inte blott lära sig hantverket i professionen, utan att utveckla professionens arbete, från dem som kanske saknar den akademiska begåvningen, men framför allt blott vill lära sig att utföra professionens arbete.
Denna urskiljning skulle inte blott tjäna studenterna, utan även lärarna och, inte minst högskolorna och deras budget. Högskolor med professionsutbildning skulle kunna anställa lärare med praktisk kunskap, men utan akademiska kvalifikationer. För anställning skulle inte krävts en doktorsexamen, men kanske 20 år som praktiskt verkande redovisare. Det hade onekligen underlättat rekryteringen. Samtidigt skulle universiteten, som skulle ta hand om den akademiska utbildning, inte behöva konkurrera så hårt om de fåtal disputerade som sker idag, i alla fall inom företagsekonomins område.
Budgetmässigt skulle kostnader för forskning kunna mildras då lärarna i professionshögskolorna blott skulle behöva utvecklingsresurser till lärarna för att läsa in relevant ny kunskap, medan forskningsresurserna skulle finnas på universiteten, för att upprätthålla den vetenskapliga kompetensen hos lärarna, samt driva den vetenskapliga kunskapsutvecklingen.
Den akademiska kunskapsutvecklingen skulle sannolikt också tjäna på denna uppdelning då det idag utförs och publiceras artiklar och böcker som måste produceras p g a att den akademiska läraren måste prestera forskning, men där kvaliteten på forskningen är låg. Det problemet som nyligen påvisades av Alvesson och Sjöholm, att en tiondel av ekonomiämnets professorer står för hälften av ämnets citeringar, skulle därmed reduceras, eftersom lågciterade forskare skulle hänvisas till högskolorna, avlövas sina forskningsresurser, och därmed inte publicera artiklar som ändå inte läses och därför inte heller citeras.
https://www.dn.se/debatt/professorer-i-ekonomi-gor-inte-skal-for-sin-lon/
Det skulle också innebära att speciellt universiteten skulle bli en anstalt för livslångt lärande, eftersom de som gått en professionsutbildning, efter några år i yrket skulle vilja uppgradera sin kunskapsnivå till en akademisk nivå, varför universiteten skulle få, inte bara studenter från gymnasiet, utan även något äldre studenter med praktisk yrkeskunskap, vilket onekligen skulle erbjuda lärarna en hälsosam utmaning.
Det skulle också innebära att den urvattning som idag skett på titelsidan, där alla erhåller akademiska kompetenstitlar, som kandidat, magister, master, oaktat om utbildningen i realiteten motsvarar dessa kompetensnivåer, skulle försvinna. I företagsekonomi skulle det därför vara möjligt att högskolor ger professionsutbildning, där t ex titeln blir Civilekonom, medan universiteten behåller de traditionella akademiska titlarna, med krav att de motsvarar den akademiska nivå de indikerar.
Det förefaller därför som att förslaget borde kunna vinna gehör då studenter kan söka sig till de utbildningar som passar dem, lärarna skulle kunna utföra det arbetet som passar dem, budgeten för forskningsmedel skulle kunna riktas till de med bäst forskningsförmåga och, inte minst för folk som mig, som har att ta sig igenom denna uppsjö av artiklar, skulle vi spara in en del tid som idag går förbrukas på att gallra undermåliga artiklar från de goda artiklarna.
Men förslaget har inte vunnit gehör. Den cyniske må hävda att det beror på den mängd av lärare som idag får njuta den akademiska statusen, utan att egentligen göra rätt för den.
Den 18 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
”Införandet av examen på grund- och avancerad nivå har i Sverige tolkats som en teoretisk uppsats i slutet av utbildningen, vilken liknar en vetenskaplig uppsats. Denna examinationsform anses vara passande för teoretiska och forskningsförberedande utbildningar, men den är mindre lämplig för professionsinriktade utbildningar. Fokuseringen på en sådan examinationsform missgynnar de elever som har mer praktiska färdigheter och inlärningspreferenser. Resultatet kan bli att en sjuksköterskestuderande, en lärarstuderande, en officer eller en socionom efter flera års studier inte kan ta sin examen på grund av att de inte har kunnat skriva en teoretisk uppsats, trots att de i själva verket är synnerligen lämpade för sina yrken. Detta är inte bara orättvist – det strider också mot Bolognaprocessens mål om livslångt lärande och ökad anställningsbarhet.”
https://www.svd.se/a/l3kaPA/yrkeskunskaper-maste-varderas-hogre-skriver-erik-hedlund
Om man bortser från hans användande av ordet ’teoretisk’, där han förmodligen avser vetenskaplig, eftersom examensarbeten måste vara vetenskapliga, men sällan är blott teoretiska utan är även, och framför allt empiriska, anser jag att han är korrekt i önskemålet med en eftergymnasial utbildning som kan vara inriktad på praktisk kunskap och mer blygsamt inriktad på vetenskaplig kunskap. En sådan praktisk utbildning kan då ha som examensarbete att man identifierar ett praktiskt problem och föreslår en eller flera lösningar och sätt att implementera lösningarna.
Det hade möjliggjort att jag hade kunnat ge ett tydligt svar till den student som irriterat ifrågasatte mina krav på honom när han gjorde sitt examensarbete: ”Varför skall jag lära mig deducera hypoteser från agentteorin och hur man tolkar beta-värdet från en regressionsanalys. Jag skall inte bli forskare utan redovisare i ett företag.” Mitt svar hade blivit: ”Du har valt fel utbildning. Du skulle valt professionsutbildningen ’Redovisare’, på högskolan X.”
På så sätt hade vi kunnat skilja ut de med akademisk studiebegåvning och med intresse att inte blott lära sig hantverket i professionen, utan att utveckla professionens arbete, från dem som kanske saknar den akademiska begåvningen, men framför allt blott vill lära sig att utföra professionens arbete.
Denna urskiljning skulle inte blott tjäna studenterna, utan även lärarna och, inte minst högskolorna och deras budget. Högskolor med professionsutbildning skulle kunna anställa lärare med praktisk kunskap, men utan akademiska kvalifikationer. För anställning skulle inte krävts en doktorsexamen, men kanske 20 år som praktiskt verkande redovisare. Det hade onekligen underlättat rekryteringen. Samtidigt skulle universiteten, som skulle ta hand om den akademiska utbildning, inte behöva konkurrera så hårt om de fåtal disputerade som sker idag, i alla fall inom företagsekonomins område.
Budgetmässigt skulle kostnader för forskning kunna mildras då lärarna i professionshögskolorna blott skulle behöva utvecklingsresurser till lärarna för att läsa in relevant ny kunskap, medan forskningsresurserna skulle finnas på universiteten, för att upprätthålla den vetenskapliga kompetensen hos lärarna, samt driva den vetenskapliga kunskapsutvecklingen.
Den akademiska kunskapsutvecklingen skulle sannolikt också tjäna på denna uppdelning då det idag utförs och publiceras artiklar och böcker som måste produceras p g a att den akademiska läraren måste prestera forskning, men där kvaliteten på forskningen är låg. Det problemet som nyligen påvisades av Alvesson och Sjöholm, att en tiondel av ekonomiämnets professorer står för hälften av ämnets citeringar, skulle därmed reduceras, eftersom lågciterade forskare skulle hänvisas till högskolorna, avlövas sina forskningsresurser, och därmed inte publicera artiklar som ändå inte läses och därför inte heller citeras.
https://www.dn.se/debatt/professorer-i-ekonomi-gor-inte-skal-for-sin-lon/
Det skulle också innebära att speciellt universiteten skulle bli en anstalt för livslångt lärande, eftersom de som gått en professionsutbildning, efter några år i yrket skulle vilja uppgradera sin kunskapsnivå till en akademisk nivå, varför universiteten skulle få, inte bara studenter från gymnasiet, utan även något äldre studenter med praktisk yrkeskunskap, vilket onekligen skulle erbjuda lärarna en hälsosam utmaning.
Det skulle också innebära att den urvattning som idag skett på titelsidan, där alla erhåller akademiska kompetenstitlar, som kandidat, magister, master, oaktat om utbildningen i realiteten motsvarar dessa kompetensnivåer, skulle försvinna. I företagsekonomi skulle det därför vara möjligt att högskolor ger professionsutbildning, där t ex titeln blir Civilekonom, medan universiteten behåller de traditionella akademiska titlarna, med krav att de motsvarar den akademiska nivå de indikerar.
Det förefaller därför som att förslaget borde kunna vinna gehör då studenter kan söka sig till de utbildningar som passar dem, lärarna skulle kunna utföra det arbetet som passar dem, budgeten för forskningsmedel skulle kunna riktas till de med bäst forskningsförmåga och, inte minst för folk som mig, som har att ta sig igenom denna uppsjö av artiklar, skulle vi spara in en del tid som idag går förbrukas på att gallra undermåliga artiklar från de goda artiklarna.
Men förslaget har inte vunnit gehör. Den cyniske må hävda att det beror på den mängd av lärare som idag får njuta den akademiska statusen, utan att egentligen göra rätt för den.
Den 18 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
