Som barn luras man till att tro på tomten. Det är viktigt att vara snäll, ty då får man julklappar. Sedan kommer han, egentligen oberoende av vad man gjort, och ger sina presenter.
Vuxna ser på hur barnen beter sig när tomten kommer och skrattar åt barnen, men de ler också, eftersom de minns hur de själva hade en blandad skräck och kärlek till tomten.
Tomten har en oerhörd fördel relativt andra fenomen som skall reglera barns agerande, som t ex näcken och änglar, ty han syns och kan beröras. Han är påtaglig.
De vuxna, i den mån de är religiösa, dvs har samma tro som barnen, men till en gud, ler mot barnen. Men de skrattar inte åt sig själva, vilket de borde. Vi andra borde också skratta åt de religiösa, eller i alla fall le.
De religiösa har också en tomte, men som skiljer sig åt på några viktiga delar. Medan tomten alltid är god, så straffar gud. Medan tomten visar sig varje år, visar sig aldrig gud. Medan tomten aldrig lierar sig med mänskliga makter, möjligen föräldrarna, så lierar sig guden alltid med de världsliga makterna. Medan tomten inte styr och ställer, utan blott belönar för gott uppträdande, styr och ställer guden. De religiösa tror t o m att guden är allsmäktig. Tomten har inte, som de religiösa, enorma organisationer av folk och stora byggnader, som kräver pengar. Han har sin tomteverkstad, som inte kostar någon något. Medan guden vill ha sitt tionde, nöjer sig tomten med lite dricka när han är på besök.
Det finns likheter mellan tomten och gud. Barn tror på tomten och religiösa tror på gud. Tomten och guden befrämjar gott handlande genom belöningar.
Men skillnaderna är enorma. De religiösas troende på en gud har påtagliga effekter i samhället, där effekterna sannerligen inte blott kan samlas under ’godhet’, utan också under ’ondska’. Det är ytterst tveksamt om en summering av det goda och det onda slutar positivt. Det är föga troligt att tomten ger presenter till den som mördat 20 personer i ett terrordåd, medan guden i muslimsk version utlovar paradiset och jungfrur. Varken tomten eller något barn kan förstå den logiken.
De religiösas troende är uppenbart absurt. Graden av absurditet har tilltagit sen religionerna skapades eftersom vetenskapen har vandrar fram och förstört de troendes påhitt. När Darwin framförde en teori som innebär att människan inte skapades av guden utan av evolutionen, då borde de troendes förnuft har gripit in och dödförklarat troendet. Människan är inte skapad till guds avbild, som sagoboken säger (1:a Moseboken, 1:27) utan är sprungen ur aporna. Om nu inte gud är en apa…
Men troendet, som barnet överger, har inte försvunnit, trots att troendet är, likt tron på tomten, falskt, absurt och löjeväckande. Barnet har inte tillgång till förnuftet, vilket befrämjar tron på tomten. När förnuftet etableras hos barnet, försvinner tomten och blir en utklädd man. De religiösa har förnuftet genom sin ålder, men väljer bort förnuftet. Många av de religiösa kräver sedan att vi andra, inte blott skall acceptera att de väljer bort förnuftet, utan kräver t o m respekt för deras val. De kräver en förnuftsamnesti. Omgivningen förväntas ge de troende en förnuftsamnesti.
Den förnuftsamnestin ger vi inte barnen. Vi förväntar oss, vilket alltid tycks ske, att barnet utvecklas i sitt förnuft och slutligen, kanske vid en ålder av 5 till 7 år, inser att tomten är ett påhitt av människan. Det sammanfaller med att barnet blir mer mänsklig, i betydelsen, moraliskt reflekterande. Barnet tar inte sin kompis’ godisklubba, men motiveras inte av risken att inte få presenter av tomten, utan för att det är orätt. Barnet har blivit en moraliskt agerande individ.
Det synnerligen skrattretande i religionen är att den primitiva tomtemoralen, att agera för att få presenter, bevaras hos de som inte lämnar barnstadiets primitiva belöningsmoral, utan som förväntar sig att deras tomte, guden, skall belöna dem med paradiset. Själva påhittet med paradiset, att människor skulle motiveras av paradiset, att det är en betalning för godhet under jordelivet, är enkel tomterationalitet, riktat till människor utan moralisk förmåga, blott med en förmåga att lyda för en belöning.
Det djupt tragiska i denna lustiga historia om de gamla barnen, de religiösa, är att de religiösa inte blott begär och får förnuftsamnesti, utan att de också begär och får moralamnesti, dvs att de skall vara befriade från ett förnuftsresonemang om vad som är rätt, och vi skall acceptera att de lyder gudens påbud.
När barn växer upp förväntar vi oss att de blir människor med moralisk förmåga, dvs vi ger inte barnen längre den förnufts- och moralamnestin de hade när de var små och trodde på tomten. Men till människans tragiska historia, som kostat mänskligheten oerhört mycket blod och försenad utveckling, hör att vi tillämpar förnufts- och moralamnestin på vuxna människor. De vi kallar religiösa.
Den 17 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Vuxna ser på hur barnen beter sig när tomten kommer och skrattar åt barnen, men de ler också, eftersom de minns hur de själva hade en blandad skräck och kärlek till tomten.
Tomten har en oerhörd fördel relativt andra fenomen som skall reglera barns agerande, som t ex näcken och änglar, ty han syns och kan beröras. Han är påtaglig.
De vuxna, i den mån de är religiösa, dvs har samma tro som barnen, men till en gud, ler mot barnen. Men de skrattar inte åt sig själva, vilket de borde. Vi andra borde också skratta åt de religiösa, eller i alla fall le.
De religiösa har också en tomte, men som skiljer sig åt på några viktiga delar. Medan tomten alltid är god, så straffar gud. Medan tomten visar sig varje år, visar sig aldrig gud. Medan tomten aldrig lierar sig med mänskliga makter, möjligen föräldrarna, så lierar sig guden alltid med de världsliga makterna. Medan tomten inte styr och ställer, utan blott belönar för gott uppträdande, styr och ställer guden. De religiösa tror t o m att guden är allsmäktig. Tomten har inte, som de religiösa, enorma organisationer av folk och stora byggnader, som kräver pengar. Han har sin tomteverkstad, som inte kostar någon något. Medan guden vill ha sitt tionde, nöjer sig tomten med lite dricka när han är på besök.
Det finns likheter mellan tomten och gud. Barn tror på tomten och religiösa tror på gud. Tomten och guden befrämjar gott handlande genom belöningar.
Men skillnaderna är enorma. De religiösas troende på en gud har påtagliga effekter i samhället, där effekterna sannerligen inte blott kan samlas under ’godhet’, utan också under ’ondska’. Det är ytterst tveksamt om en summering av det goda och det onda slutar positivt. Det är föga troligt att tomten ger presenter till den som mördat 20 personer i ett terrordåd, medan guden i muslimsk version utlovar paradiset och jungfrur. Varken tomten eller något barn kan förstå den logiken.
De religiösas troende är uppenbart absurt. Graden av absurditet har tilltagit sen religionerna skapades eftersom vetenskapen har vandrar fram och förstört de troendes påhitt. När Darwin framförde en teori som innebär att människan inte skapades av guden utan av evolutionen, då borde de troendes förnuft har gripit in och dödförklarat troendet. Människan är inte skapad till guds avbild, som sagoboken säger (1:a Moseboken, 1:27) utan är sprungen ur aporna. Om nu inte gud är en apa…
Men troendet, som barnet överger, har inte försvunnit, trots att troendet är, likt tron på tomten, falskt, absurt och löjeväckande. Barnet har inte tillgång till förnuftet, vilket befrämjar tron på tomten. När förnuftet etableras hos barnet, försvinner tomten och blir en utklädd man. De religiösa har förnuftet genom sin ålder, men väljer bort förnuftet. Många av de religiösa kräver sedan att vi andra, inte blott skall acceptera att de väljer bort förnuftet, utan kräver t o m respekt för deras val. De kräver en förnuftsamnesti. Omgivningen förväntas ge de troende en förnuftsamnesti.
Den förnuftsamnestin ger vi inte barnen. Vi förväntar oss, vilket alltid tycks ske, att barnet utvecklas i sitt förnuft och slutligen, kanske vid en ålder av 5 till 7 år, inser att tomten är ett påhitt av människan. Det sammanfaller med att barnet blir mer mänsklig, i betydelsen, moraliskt reflekterande. Barnet tar inte sin kompis’ godisklubba, men motiveras inte av risken att inte få presenter av tomten, utan för att det är orätt. Barnet har blivit en moraliskt agerande individ.
Det synnerligen skrattretande i religionen är att den primitiva tomtemoralen, att agera för att få presenter, bevaras hos de som inte lämnar barnstadiets primitiva belöningsmoral, utan som förväntar sig att deras tomte, guden, skall belöna dem med paradiset. Själva påhittet med paradiset, att människor skulle motiveras av paradiset, att det är en betalning för godhet under jordelivet, är enkel tomterationalitet, riktat till människor utan moralisk förmåga, blott med en förmåga att lyda för en belöning.
Det djupt tragiska i denna lustiga historia om de gamla barnen, de religiösa, är att de religiösa inte blott begär och får förnuftsamnesti, utan att de också begär och får moralamnesti, dvs att de skall vara befriade från ett förnuftsresonemang om vad som är rätt, och vi skall acceptera att de lyder gudens påbud.
När barn växer upp förväntar vi oss att de blir människor med moralisk förmåga, dvs vi ger inte barnen längre den förnufts- och moralamnestin de hade när de var små och trodde på tomten. Men till människans tragiska historia, som kostat mänskligheten oerhört mycket blod och försenad utveckling, hör att vi tillämpar förnufts- och moralamnestin på vuxna människor. De vi kallar religiösa.
Den 17 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
