​I Sverige får alla som är 18 år och medborgare rösta till Riksdagen. Samma regel gäller för kommun- och region-val, dock med tillägg att människor med annat medborgarskap, men som varit folkbokförda tre år i kommunen och regionen har rösträtt i dessa val.

Är det inte besynnerligt att utländska medborgare har rösträtt, men blott i lokal och regionval, och att åldersgränsen för valen är 18 år?

Den som bor i Sverige och är mellan 16 år och 70 år har en totalförsvarsplikt. Den omfattar således alla, inte blott medborgare. Det förefaller något obalanserat att man har plikt mot landet, men får inte påverka landet, om man är svensk medborgare mellan 16-18 år, eller, när det gäller Riksdagen, om man inte är svensk medborgare. Borde inte plikten mot landet och rätten att påverka landet gå hand i hand?

Den som är utländsk medborgare, som varit skriven i tre år, får påverka valen som ligger närmst individen, kommun och region, men inte landet, som sätter upp gränserna för kommunen och regionen. Således tycks en sorts närhetsprincip gälla för rösträtt.

För att rösta i Riksdagsvalet måste man vara svensk medborgare. Kraven på att erhålla medborgarskap är antingen att man är född av en svensk medborgare, eller för invandrare, att man har uppehållstillstånd, varit bosatt en tid i Sverige, inom vissa ramar inte dömts i domstol och inte har skulder hos kronofogden. Dock finns inga kompetenskrav avseende Sverige för medborgarskap.

Den som stadigvarande bor i Sverige har skolplikt, vilket innebär att den får gå i den svenska skolan under 9 år. Det kan ses som en utbildning i att vara svensk, varför man vid 16 års ålder kan anses vara utbildad svensk. Då borde man rimligen få lov att rösta eftersom man kan antas ha kompetens om Sverige och dess språk. Men att vara utbildad svensk, med kunskap om Sverige och svenska språket, tycks inte vara tillräckligt för att få rösta. Man måste bli två år äldre innan man får rösta. Trots att man redan vid 16 års ålder har plikt att försvara landet.

Men kunskap om Sverige och svenska språket tycks överhuvudtaget inte vara ett krav för rösträtten. Utlänningar, utan någon som helst utbildning i Sverige, utan några som helst kunskaper i svenska språket eller kunskap om Sverige, får rösta lokalt och regionalt efter tre år i Sverige och i Riksdagsvalet, efter att fått medborgarskap, som inte förutsätter kunskaper i svenska eller om Sverige 

Det tycks således inte spela någon roll om man kan delta i det demokratiska livet genom tillräcklig kunskap i det svenska språket, eller att man har kunskaper om det svenska samhället. Man kan således påverka Sverige, genom medborgarskapets rösträtt, utan att veta att Skåne brutalt annekterades genom freden i Roskilde 1658 och utan att veta hur man stavar till riksdagsmannautskottssuppleantbostadsstäderskevikariebarnbarnsbyxor (ett ord som Falstaff Fakir ansåg vara ett enkelt svenskt ord, till skillnad från ordet Lejon, som ju är afrikanskt).

Sophie Adlersparre, kallad Esselde, är en förgrundsgestalt i svensk feminism. Hon grundade Fredrika Bremerförbundet 1884 och var den som började stava kvinna med ’k’ istället för med det tidigare ’q’. Hon fick mycket hård kritik på 1890-talet genom att motsätta sig kvinnlig rösträtt med argumentet att kvinnorna inte var mogna för ansvaret.

Demokratisk mognad, att kunna ta ansvar för sin röst, genom kunskap om förhållanden som regleras via rösträttens demokrati, tycks inte vara ett krav för rösträtt, ty det borde rimligen innefatta förmåga att vara delaktig i demokratin genom kunskap i svenska och om Sverige.

En partiell lösning på problemet att individer utan demokratisk mognad har rösträtt synes vara den representativa demokratin byggd på politiska partier. I det systemet tycks vi förutsätta att de som verkligen röstar om Sverige, de demokratiskt valda representanterna i den politiska församlingen, har demokratisk mognad, där partierna sållar ut de som saknar demokratisk mognad. Men om det är en lösning, då borde alla som bor i Sverige ha rösträtt, i alla fall alla de som har totalförsvarsplikt. Och, om det är en lösning, då borde man aldrig ha folkomröstningar, ty där filtreras ju inte rösten genom en representativ församling.

Ja, i sanning, rösträtten är besynnerlig.

​Den 10 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

Mahsa Zhina Amini stoppades den 13 september 2022 av moralpolisen i Iran eftersom polisen ansåg att hon inte bar sin hijab på rätt sätt. Hon togs till ett fängelse, där hon dog den 16:e september, förmodligen som resultat av grov misshandel.

Artisten Farima Habashizadehasl, med artistnamnet Justina, flydde från Iran till Sverige och berättar i detta klipp om förföljelsen av kvinnor i Iran: https://www.svt.se/nyheter/utrikes/artisten-justina-om-moralpolisens-aterkomst-i-iran-kvinnorna-kan-inte-stoppas

I Iran råder islams kvinnoapartheid.

Samtidigt i Sverige har Kulturhuset i Borås bjudit in Sadaf Ahmadi, även hon en kvinna som flytt från Iran, att med början just den 16 september, årsdagen av Masha’s död, visa en konstutställning avseende kvinnor i Iran, som tidigare varit visad, t ex i Frankrike, där den islamiska kvinnoapartheiden presenteras genom konstverk.

Men 5-6 september beslutar Ida Burén, kulturchef i Borås stad, att ställa in en del av Sadaf Ahmadis konstutställning.

Sadafs utställning består av två delar. En del med foton av kvinnor som mördats av regimen. Den utställningen kommer att visas. Den andra delen kommer däremot inte att visas. Den består av kvinnoskulpturer i betong som föreställer svävande, hängande kvinnor i muslimska heltäckande chador. ( https://dms-api.ntm.eu/api/v1/images/rkxn2nxl/smart/width/980/height/551/as/webp )

Kulturchefen Ida motiverar beslutet med att det har kopplingar till koranbränningarna och ”…. att inte riskera att det skulle bli en otrygg situation kopplat till visningen.” (se källor nedan).

Vad hon menar med otryggt är oklart här (jag återkommer förklarande till det nedan), men det kan avse de typer av våld som utövas i samband med och mot de som bränner koraner. I så fall refererar hon till vad man kan kalla det fascistiska motivet, dvs risken för att islams inneboende fascism, dess tillgänglighet till våld som riktar sig mot opinionsyttringar, skulle få utlopp. Det är den risken för islamsk fascism, dvs terrorhandlingar, som fått säkerhetspolisen att höja värdering av terrorhot från en 3:a till en 4:a.

Sadaf säger att Ida hade sagt till henne: ”vi har bestämt att vi inte ska ställa ut dina skulpturer på grund av att det är en känslig tid nu med koranbränningar och liknande, och att det finns en risk att människor kan känna sig sårade av att se hängande chadorer”. Ida lade också till att hängande kvinnor kan vara skrämmande för barn.

Här är det mer tydligt att Ida refererar till ett annat motiv inom problematiken kring islam idag, nämligen kränkningsmotivet, att muslimer upplever sig kränkta i sin trosåskådning. Detta kränkningsmotiv har angetts som tillräckliga skäl för att t ex förbjuda koranbrännande eller att inte ställa ut specifika konstverk, som Vilks Rondellhund, och nu, Sadafs svävande, hängande kvinnor.

Hon har också ett motiv som jag aldrig hört förut, att begränsa utställningar p g a att barn kan bli rädda, vilket vi nog kan bortse från som ett bisarrt argument.   

Beslutet, säger Ida, grundar sig på en riskbedömning som gjorts tillsammans med ’Centrum för kunskap och säkerhet i Borås.’. I detta ’Centrum’ befinner sig en tillförordnad avdelningschef, Rangbar Mohammad, som säger ”Mina kolleger drog slutsatsen att det här verket kan väcka anstöt och obehag”.

Rangbar refererar här uteslutande till kränkningsmotivet. (Låt oss även här bortse från ytterligare ett bisarrt inslag i denna historia, att en chef gör en Pilatusvändning genom att hänvisa till kollegor, och därmed förfaller vilja två sina egna händer)

Dock säger Rangbar, på ett annat ställe: ”… man hade föredragit att utställningen genomfördes på en bättre plats, inte att utställningen inte på några villkor borde genomföras.” Här pekar han således på det fascistiska motivet, där man behöver skapa ett sammanhang som är säkert från fascistisk handling, dvs någon form av risk för våld.

Det är onekligen paradoxalt att en utställning som skulle visa på hur islams kvinnoapartheid i Iran ser ut avseende kläder, blir till just den del som avser klädsel inställd.

Två motiv anges för att ställa in själva huvudnumret i utställningen, kvinnors klädsel. Dessa känner vi igen från tidigare intermezzon kring islam, det fascistiska motivet och kränkningsmotivet.

Dessa motiv är dock inte så oberoende av varandra som de kan förefalla. De hänger samman. Som jag tidigare hävdat, alltför många gånger säger kritiker av min blogg, anförs kränkningsmotivet blott när det gäller islam, sällan eller aldrig när det gäller nationalism, nazism, kristendom eller judendom. Kränkningsmotivet kommer av att islam har en stark tradition av hädelseförbud. Även judendomen och kristendomen har hädelseförbud, men de anförs sällan idag och utgör sällan motiv för fascistisk handling. Men i islam är hädelse ytterst levande idag. Till yttermera visso gäller hädelse inte blott för muslimer, utan omfattar all världens befolkning. Kränkning, dvs hädelse är ett uttryck för det totalitära i islam, som berättigar till utövande av den islamitiska fascismen. Kränkningsmotivet och det fascistiska motivet är således inte två skilda motiv, utan de hänger organiskt samman.

Det är det organiska sambandet som gör Idas första argument om otrygghet, som jag ovan skrev var något otydligt, klart och tydligt. Kränkningen, dvs hädelsen skapar sannolikhet för det fascistiska våldet.

Ida och Rangbar har till synes två motiv för att avlysa konstutställningen, men de är så sammanflätade att de egentligen är ett motiv. Frågan man kan ställa sig är om dessa två beslutsfattare (även om Rangbar skyller på kollegor) fattar beslutet utifrån en insikt om islam, ja, nästan en omsorg om islams tillbedjare, muslimerna, eller om deras beslut är ett uttryck för det som omvärlden hävdar, att de böjer rygg för islam? Det är mig något främmande att gå in på konspirationsteoretiska resonemang, men heter man Mohammad och i Idas fall, har man arbetat som kulturchef i Botkyrka kommun, då har man sannolikt stora insikter i islam, kanske även sympatier.

Oaktat detta, så är det onekligen så att islam lyckats få ned det svenska kulturlivet på knä. Borås är inget egenartat undantag utan följer strömmen av knäböjande och undanglidande. I kulturen behövs sannerligen ingen lagstiftning för att förmå kulturarbetarna att 'ta ansvar för Rikets säkerhet' genom att tänka på vad man säger. Lars Vilks lämnades till vargarna och Omoderna museet vill inte ta i hans Rondellhund med tång, trots all debatt kring konstens plats i samhället.

Kulturfolket i Sverige tillhör antingen gruppen evertebrater eller gruppen antidemokrater. 

PS Den 8:e september meddelas att den del som inte skulle visas, kommer att visas, senare, på en annan plats, sannolikt mer avskilt. En delvis seger för opinionen över evertebraterna. (https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/efter-kritiken-nu-tvarvander-boras-stad ) DS

​Den 9 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

Mina källor:
https://www.svt.se/nyheter/utrikes/artisten-justina-om-moralpolisens-aterkomst-i-iran-kvinnorna-kan-inte-stoppas
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/del-av-konstutstallningen-stoppas-av-sakerhetsskal-kulturchefen-i-boras-stad-om-sprangkraft
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/gp-s-kulturchef
https://www.expressen.se/nyheter/kulturchefen-om-stoppade-verket-onskar-en-losning/
https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/WRAX7G/boras-stoppar-konstverk-av-sakerhetsskal
https://samnytt.se/konstutstallning-stalls-in-kan-sara-manniskor-later-som-i-iran/
https://www.smp.se/ledare/fran-frankrike-till-boras-en-tragisk-resa/
​

​Alvesson och Sjöholm hävdade i en DN-artikel att ekonomiprofessorerna är lågpresterande. 10% av professorerna står för 50% av citeringarna, dvs för genomslag i vetenskapssamhället. Än värre var det avseende genomslag i samhället, där blott ett ytterst fåtal av professorerna deltog i kvalificerad kommunikation till samhället, t ex genom debattartiklar på ledande debattsidor…t ex DN Debatt… 

Orsaken till denna lättjefulla kår är att för många, icke-kvalificerade har blivit befordrade till professor, oftast genom internbefordran, samt att högskolorna inte ställer krav på relevant prestation.
https://www.dn.se/debatt/professorer-i-ekonomi-gor-inte-skal-for-sin-lon/

Jag har i tidigare blogginlägg hävdat liknande, men där även innefattat alla lärare, inte blott professorerna.
https://doncollin.weebly.com/blogg/medelmatta-och-opportunism-pa-hogskolan-i-medelmattan-och-plikten
https://doncollin.weebly.com/blogg/medelmatta-och-opportunism-pa-hogskolan-ii-opportunisternas-makt

Även om det inte är svårt att kritisera Mats Alvesson, där han fått stor samhällelig spridning av ett begrepp, funktionell dumhet, som onekligen talar väl till oss, men som har ytterst skral vetenskaplig grund, är Alvesson en mycket god professor och kan tjäna som modell för kategorin professor. Han har ett oerhört genomslag i vetenskapssamhället och har inspirerat många doktorander, speciellt i deras metodarbete, samtidigt som han, t ex genom sitt populära begrepp ’funktionell dumhet’, har befrämjat en hälsosam offentlig debatt. På den tiden jag var på samma institution som honom, deltog han också, om än begränsat, i grundutbildningen, vilket också är ett rimligt prestationskrav på en professor. Alvesson är ett professorsföredöme.

En orsak till den sneda prestationsnivån, hävdar de, är professorsbefordran. Ofta görs den med internsökande, vilket öppnar processen för internpolitik och klanvälde. Förvisso skall en befordran föregås av att den sökande granskas av en, två eller kanske t o m tre sakkunniga granskare. Det ger utnämnandet en aura av akademisk legitimitet. Men, den springande punkten, den som jag tror är huvudorsaken till att föga presterande lärare kan bli befordrade, är att de sakkunniga utses av den högskola som skall ge befordran, och där den sökande befinner sig. Det ger en hög risk för att politik och klanagerande får genomslag, där högskolan utser granskare som är positiva till befordran. Ja, man kan t o m i förväg ha hört sig för om den potentiella granskaren ser positivt på en befordran.

Man kan emellertid bryta, eller i alla fall försvåra en sådan politiskt, klanstyrd befordran. Man kan tänka sig en nationell ämnesgrupp som får in ansökan om befordran från en högskola. Denna grupp, som reduceras i antal p g a ev. jävssituationer, utser granskarna, oberoende av högskolan, och kanske med hjälp av en slumpgenerator, som slumpmässigt väljer granskare ur en pool av granskare som hör till den sökandes ämne. Gruppen får in de sakkunnigas bedömning, granskar dessa bedömningar, och, i fall de finner att granskningen inte fyller måttet, utser en ny granskare. Slutligen, när gruppen fått granskningar de är nöjda med, utvärderas dessa och gruppen avger en rekommendation till högskolan.

Det, tror jag, skulle minska antalet klanprofessorer och politiskt tillsatta professorer, och därmed höja prestationsnivån hos professorerna.

​Den 8 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Varför bryr sig ingen om nazisterna och värnar dem? Det är helt legitimt, ja, ibland anses det t o m önskvärt att inte bara kritisera nazismen, utan att även förlöjliga den. Det har gjorts på det mest förödmjukande och kränkande sätt, t ex av Mel Brocks i ’Springtime for Hitler’, som innehåller mycket förödmjukande, nedsättande och kränkande beskrivningar av nazisternas beundrade ledare, Hitler (https://www.youtube.com/watch?v=PRlKIO3KE3g ).

Man kallar nazismens bibel, Mein Kampf, för en hatets bok, utan att överhuvudtaget ägna en tanke åt hur den beskrivningen drabbar den lilla minoriteten av nazister. Man bryr sig inte alls om känslorna hos nazisterna och den förödmjukelse ja, den kränkning de erfar när deras viktigaste bok görs ner och förlöjligas.

Idag är nazisterna onekligen en förföljd, bespottad minoritet som det är acceptabelt att kränka.

Förföljelsen av nazister har gått längst i Tyskland. Där är t o m en av nazisternas föreställning och tro, att Förintelsen inte skett, förbjuden att utrycka. I Finland är man, enligt rykte, på väg med ett lagförslag som gör det olagligt att hysa nazisternas tro.

I Tyskland är det förbjudet att använda symboler med nazistkoppling, men man får däremot göra satir av dem, som i denna vidriga, kränkande karikatyr, där man försöker påskina att Hitler har ett efterliv i helvetet. 
https://www.svtstatic.se/image/wide/992/15327845/1506342735?format=auto

Jämför den behandlingen av en minoritet med en betydligt större befolkningsgrupp, muslimerna. Trots stora likheter mellan både åskådningarna i ideologierna och hur åskådningarna har använts i politik och styrning av länder, behandlas de oerhört annorlunda. Muslimerna får använda sina symboler och hålla upp deras hatets bok, koranen. Men när muslimernas åskådning, islam, förlöjligas, då hotas, ja, t o m mördas de som förlöjligat islam, och många, vanligtvis liberala individer, kräver lagstiftning mot demonstranter mot islam. När någon, t ex Jomshof, säger det som är oomkullrunkeligt sant, att islams profet, mohammed, var en häradsbetäckare och pedofil, då anses det vara ett uttryck för hat och kränka muslimer. När någon säger något lika oomkullrunkeligt sant om nazisternas stora profet, Hitler, t ex att han var en mördare av judar, då anses det vara en okontroversiell sanning, oaktat nazisternas känslor inför påståendet. 

Medan nazisternas känslor inför kränkandet av deras världsåskådning lämnas helt utan beaktande, anses muslimernas känslor av kränkthet vara oerhört viktiga. Denna betydligt större folkgrupp anses t o m vara skyddsvärd avseende kränkningar, medan den lilla folkgruppen av nazister får löpa gatlopp, bespottas och kränkas.

En sådan dramatisk skillnad i sättet att behandla muslimer och nazister kan rimligen inte förklaras genom att muslimernas tro, islam, är mer skyddsvärd än nazisternas tro, nationalsocialismen, eftersom båda är totalitära och rymmer stora mått av antisemitism.

Istället torde det vara makten som talar. Den mäktiga muslimska befolkningsgruppen, med sina våldsamma stormtrupper som är villiga att utnyttja våldet i deras tro, med hjälp av ordet ’kränkt’, kan utöva makt mot yttringar mot deras åskådning, medan nazisterna, utan tillgång till ordet ’kränkt’, är för fåtaliga och obetydliga för att kunna skydda sig och sin tro.

Stödet för muslimerna är sannerligen inte uttryck för en princip att skydda de värnlösa från att kränkas, ty då hade man än mer skyddat den lilla värnlösa, ’kränkta’ spillran av nazister.
( https://www.vk.se/2023-09-06/boras-stoppar-konstverk-av-sakerhetsskal-7e35b​ )

SPRÅKET INTE BARA UPPENBARAR, UTAN DET DÖLJER OCKSÅ.

Som Victor Klemperer skriver, i ’Lingua tertii imperii’:”Ord kan var som mycket små arsenikdoser: de sväljs obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå” (s.45). Ordet ’kränkt’ är ett sådant arsenikord.

​Den 7 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

I debatten om koranbrännandet har det framförts från ledande politiker och tyckare att det är blott några stycken som skapar allt ståhej, att någon borde ta dessa i hampan, och att man borde skapa reglering som gör att sådana ynka och kränkande demonstrationer, som skapar så mycket oreda och kaos, inte skall få förekomma, eller i alla fall, blott få förekomma där ingen ser dem och där de absolut inte skapar den stora oreda som drabbar Sverige idag. Slutligen rekommenderas vi att vara försiktig med uttalanden, eftersom Rikets säkerhet står på spel.

Jag har nu hört detta under några vecka, detta nådens år 2023. Ur minnets vaga dimma framträder en ung man, en student på ett universitet, som sade ungefär samma sak till mig, där vi satt i universitetets kantina. Han hävdade att man måste begränsa demonstrationsrättigheten, ty, sade han övertygad, det är inte rimligt och rättvist att ett litet fåtal personer skall ha rätt att skapa samhälleligt kaos, ett kaos som de sedan inte tar ansvar för. Med stadig blick, med argumentets lyskraft i ögonen, sade han att en sådan demonstrationsrätt är inte demokrati utan fåtalets tyranni.

Idag hör jag ekot av honom, när muslimska antidemokrater först stormar mot koranbrännaren i Malmö, och därefter fortsätter hemmavid, i Rosengård, och sticker åtskilliga bilar i brand och kastar sten och cyklar på polisen. Vi kan ställa en liknande fråga som den unge studenten i kantinan ställde: Vilken rätt har den ensamme koranbrännaren att skapa sådant kaos? Till det har vi inte demonstrationsrätten.

Den unge studenten var en framgångsrik student, kanske i fråga om prestation, men säkert i fråga om att hålla de riktiga politiska ståndpunkterna, varför han utsågs till att få träffa den utländske professorn, dvs jag.

Jag befann mig på Lukasjenkos universitet i Minsk, Belarus. I salen, där jag höll min föreläsning om familjeföretag och dess grund i nepotism, hängde ett porträtt av Lukasjenko över tavlan, under mitt huvud. Lukasjenko, som hävdas vara den sista diktatorn i Europa. Som underhåller och styr en totalitär stat.

När jag hörde studentens argument för inskränkning av demonstrationsrättigheten, förstod jag att det var ett rimligt argument i en totalitär stat. Men i demokratiska stater kan vi inte inskränka demonstrationsrättigheten, ty våra samhällen söker inte främst lugnet och kontrollen, utan idéers brytning och diskussion, i en kanske naiv tro att vi därigenom utvecklar våra samhällen. Han förstod inte mitt argument, att man måste ta risken som friheten ger, då vi inte kan veta före demonstrationen, vare sig om den skapar kaos, eller om den skapar en produktiv utveckling.

Idag hör jag argumentation från Lukasjenkos universitet i Minsk. Men inte i en kantina i Minsk, utan från talarstolar och debattsidor i Sverige.

Inför den eftertraktade säkerheten i NATO, som en muslimsk härskare, Erdogan, har i sin hand, och inför trycket av den muslimska fascismen, är det inte korrekt att säga att svenska politiker och opinionsförare böjer rygg. Mer riktigt är att säga att de anammar ett totalitärt tankegods. Det som jag hört en och endast en gång innan nutiden. I Lukasjenkos universitet, av en man som säkert, just nu, gör en god karriär i tysta Belarus.

Aldrig kunde jag tro att ekot från Minsk skulle höras i Sverige 2023.

​Den 6 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​I Jan Fridegårds bok, ’Jag, Lars Hård’, uttrycker Lars Hårds far sin livsideologi: ”Vad betyder en människa? Inte mera än en flugskit.” (s.10). Det är också min livsideologi. Vi är små varelser, som föds av en kvinna, lever våra liv, somliga får barn och barnbarn, och därefter dör vi och försvinner som människor, men finns kvar en stund som minnen hos andra människor.

Denna ödmjuka livsåskådning står i bjärt kontrast till en uppblåst och självförhärligande översittarideologi som rider på sina höga hästar. Det är den religiösa livsåskådningen.

Enligt den uppblåsta ideologin är människan är skapad till guds avbild. I 1:a Moseboken 1:26 formuleras översittarfilosofin: "Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss. De skall råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himlen, över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som rör sig på jorden." Människan är sannerligen inte en flugskit, utan en herreman.

Flugskiten vet inte mycket, och är ödmjuk inför sin okunskap. Den religiöse herremannen, översittaren, vet däremot oerhört mycket. Den vet hur jorden skapades. Den vet att det finns en gud. Den vet att guden är allsmäktig. Den vet att guden är god. Den vet att guden ser och hör allt.

Medan flugskitsideologin ser att döden är slutet för människan, rider den religiöse fram på sina höga hästar och påstår, utan att rodna, att den vet vad flugskiten inte vet. Efter döden, vet översittaren att berätta, finns två platser för alla människor. Paradiset, där alla mänskliga bekymmer är borta och inget lidande finns, där man får träffa de människor man älskade i jordelivet. Och helvetet, där alla som gjort en illa, de onda, får leva i evighet med bekymmer och lidande.

Flugskitsideologen lever i den ständiga osäkerheten, och måste lära sig att hantera den. Den som rider religionens höga hästar kan lugnt luta sig tillbaka, då guden har en plan. Om jag får cancer är det en del i guds visa plan. En plan som översittaren inte känner till sitt innehåll, men till sin existens.

Medan de religiösa själva gärna ser sig som ödmjuka, är de, för en flugskitsideolog, groteska översittare som blåser upp sig, med kunskap som ingen kan ha. Allra minst en flugskit.

Jag har svårt för översittare, hur ödmjuka de än framställer sig som. Min respekt står till Lars Hårds far, till den som ser sig som knappt ens en flugskit.

​Den 5 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​För terror krävs män, mindre ofta kvinnor, även om de förekommer, som utför våldet, lättsamt drivna av ideologier, där ideologiernas företrädare utgör våldets profitörer och ledare.

Putin och hans anhang har en imperialistisk dröm om ett Storryssland, där Rysslands vagga, Kiev, självfallet innefattas. Därför invaderar Ryssland Ukraina. Ett argument för invasionen, som utnyttjar kraften i den mäktiga historieberättelsen, är Sovjetunionens kamp mot och seger över nazityskland. Ryssland skall nu göra Ukraina nazi-frei. Det finns ett uns av sanning i argumentet, ty Ukraina har en tidigare frivilligorganisation, numer ingående i Ukrainas nationalgarde, Azovbataljonen, som har rymt män med nazistiska böjelser.

Men Putin själv, utan att blinka, använder Wagnergruppen, som sägs vara den mest framgångsrika militära enhet Ryssland haft i kriget mot Ukraina. Wagnergruppen skapades av Jevgenij Prigozjin och Dmitrij Utkin, numer bägge döda i flygkraschen den 24 augusti. Dmitrij Utkin sägs ha haft starka dragningar till nazism, t ex med tatueringar med nazistisk grund. Han lär ha gett namnet till gruppen, Wagner, efter Hitlers favoritkompositör, Richard Wagner, som hade skrivit Hitlers favoritopera, Rienzi, och vars musikstycke, Siegfrids död och begravningsmarsch, spelades i tysk radio efter beskedet om Hitlers död. (https://www.youtube.com/watch?v=wXh5JprKqiU )

Bägge sidor har sina nazistanstrukna män. De är sannolikt mindre drivna av nazismens hela ideologi, utan blott av våldet i ideologin.

Detsamma gäller sannolikt de som utför de muslimska fascistiska dåden. Även de, ofta unga män, sannolikt med ett förhärligande av våld. De kan, precis som nazisterna, finna grund i ideologin, islam, men det är osannolikt att de är väl bevandrade i islam. De plockar upp våldskulturen och dödskulturen i islam, så som de unga nazisterna gör i nazismen, och ger sig sedan ut med sina vapen för att utöva våldet, vilket är deras främsta motiv för terrorhandlingen.

Men bakom dessa terrorister finns gubbarna, även här sällan kvinnor. Führern och imamer står bakom, med full kunskap i ideologin, och med motivet till terror, dock utförd av hantlangarna. De som de lovar Ära i nazismens fall och 70 oskulder i himlen i islams fall.

För att terror skall förekomma krävs således treenigheten av 1.) ideologin, nazismen och islam, 2.) ledarna, Führern och imamerna, samt 3.) fotfolket, de som med våldet som främsta motiv, tar sig an ideologins våldsamhet och ledarnas hetsningar och utför den våldsamma terrorhandlingen.

​Den 4 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Trots att man såg vad som skedde i Kina, Sovjetunionen och DDR, fanns på 60-talet kommunister i svenska Riksdagen och många av medelklassens ungdomar var kommunister. Det var socialt accepterat och legitimt att vara kommunist. Trots Holodomor. Trots Stasi. Trots de som sköts till döds när de försökte ta sig över muren i Berlin.

Hur var det möjligt att kommunismen var så accepterad i Sverige, och att individerna, kommunisterna, var accepterade och inte förklarades som paria?

Idag finns samma fenomen. Muslimska länder har sociala system som befinner sig på en linje, där det i ena änden finns de som är obehagliga och i den andra änden finns de som är rena terrorstater, likt Afghanistan. Den muslimska fascismen skrämmer slag på många. Många har dött p g a muslimska fascisters terror. I Sverige fick vi ställa in firandet av damernas fotbollsbrons p g a risk för muslimsk fascism. Trots detta finns muslimer, med sin religiösa huvudbonad, synliga på apotek och sjukhus. Ja, muslimer t o m värnas av etablissemanget och de flesta människor i Sverige. Trots att de bär en ideologi som har fascistiska och totalitära uttryck. Trots att både ideologin och dess genomförande, likt kommunismen, borde dödförklara ideologin och göra deras företrädare till paria.

Hur är det möjligt att islam är så accepterat i Sverige, och att företrädarna, muslimerna, är accepterade och inte förklarade som paria?

När kommunismen var accepterad på 60-talet kan det ha berott på att den fanns förankrad i en den bildade medelklassens ungdomar. Det ansågs t o m vara naturligt: ”Är du inte röd när du är ung har du inget hjärta. Är du inte blå när du är gammal, har du ingen hjärna”. Man såg svärmeriet för det utopiskt goda samhället som ett uttryck för ungdomligt svärmeri. Med rätta insåg de flesta att dessa ungdomar skulle lämna kommunismen och vid yrkeslivets inträdande inse livets realiteter, överge svärmeriet och ansluta sig till de normala demokraterna. Vilket de gjorde.

Med islam och muslimerna är det annorlunda. Denna ideologi omfattas av alla åldrar, varför det inte går att hänvisa till ungdomligt svärmeri. Likt kommunismen är islam knuten till folkgrupper med liknande materiella och kulturella förhållanden. Det har en etnisk grund. Då accepterades kommunismen eftersom den etniska gruppen var medelklassens svärmiska ungdomar. Nu accepteras islam då den bärs av den etniska gruppen muslimer, vilka ingalunda är svärmiska, utan är marginaliserade.

Notera att det är kombinationen av etnisk grupp och marginaliserad som gör islam accepterad. Det finns andra marginaliserade med en liknande totalitär ideologi, t ex de svenska nynazisterna. Men de är inte av annan etnicitet, varför de är förklarade som paria. Där hänvisar man till nazismens misslyckade genomförande och fördömer dagens nazister. Således kan man säga att dagens omhuldande av islam och muslimer är rasistiskt eftersom omhuldandet grundar sig på kombinationen av etnicitet och marginalisering.

Det tycks som om grupper som lyckas vinna en omhuldad status kan få bära vilken avskyvärd ideologi som helst, där risken för ideologins genomförande och därvid ohyggliga konsekvenser inte beaktas.

​Den 3 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin  

Riksdagens utskott för vägar är idag i kris. Utskottets ordförande, Stig Polku, hävdade i en debatt om vägarnas tillstånd och beskaffenhet, och jag citerar hans hatiska utsaga: ”Jorden är rund”. Detta uttalande har skapat stort rabalder i utskottet, i partierna, i den allmänna opinionen, och, inte minst, i vissa delar av världen.

Socialdemokraternas representant i utskottet säger att Polku sprider hatbudskap som utsätter Sverige för allvarlig fara.

Bakgrunden till socialdemokratens uttalande är att en mängd länder (vilka dessa är låter jag vara osagt med hänsyn till Sveriges säkerhet), har blivit mycket upprörda över påståendet, där de hävdar att det är en kränkning och ett angrepp på dem, vad de står för och vad som är heligt för dem. Dessa länder uppmanar till en total bojkott av Sverige, svenska medborgare och svenska företag och deras produkter. Några grupper i dessa länder har t o m uttalat våldsamma hot, som att ’de skall slå svenskar tills de blir lika platta som jorden’.  

Både anhängare av och organiserade medlemmar av Flat Earth Society är mycket upprörda och känner sig, med all rätt, kränkta. Några medlemmar i Sverige hävdar att de är utsatta för brottet ’hets mot folkgrupp’, varför de är i färd med att utforma en polisanmälan mot Polku och avser att lagsöka honom för brottet ’hets mot folkgrupp’.

Vänsterpartiets representant sympatiserar med deras anmälan och anser att Polku’s uttalande vida överträtt yttrandefrihetens anständiga gräns eftersom det kränker en marginaliserad och utsatt grupp människor, varför det är ett solklart fall av hets mot folkgrupp.

Polku har, utan framgång, försvarat sitt uttalande med att han blott uttalat fakta, så långt vi vet idag, att jorden är rund.

Liberalernas representant i vägutskottet har mot detta invänt att faktainnehållet inte är väsentligt, utan det är tajmingen av uttalandet som var direkt olämpligt, varför även liberalen instämmer i de andra utskottsmedlemmarnas krav på Polku’s avgång.

Regeringen har agerat snabbt och med bestämdhet, där de hävdat att de måste agera för att hantera den säkerhetssituation som uppkommit. Regeringen har tillsatt en utredning som skall föreslå hur jordens form kan beskrivas i skolböcker utan att bära det hat som Polku’s uttalande bär, samt hur statens anställda skall uttala sig om jordens form, utan att uttalandet skall ses som kränkande.

Kritiker mot utredningen har hävdat att utredningen blott tillkommit som ett sätt att böja rygg för de främmande makterna och för att spela upp en förment solidaritet med de marginaliserade Flat Earth Society-individerna. Regeringen motsätter sig självklart den invändningen och menar att de blott har en sak för ögonen, Rikets säkerhet.

Sociala medier översvämmas för närvarande med fördömande av Polku’s kränkande utsaga och uttrycker en stark solidaritet med de kränkta.

Nobelstiftelsen har tagit ställning genom att betona att de upprörda ländernas ambassadörer i Sverige är speciellt varmt inbjudna till Nobelfestligheterna.

En professor i geologi vid Högskolan i Teckomatorp försökte mildra stormen i en artikel i den regionala dagstidningen Skånska Nyheter, genom att hävda att jordens form kan vara en fråga om perspektiv, där han skriver ”… foton av jorden från månen antyder onekligen att man kan se jorden som platt.” Högskolans rektor reagerade omedelbart med bestämdhet. Han uttalade sig fördömande av professorns relativistiska utsaga och har startat ett avskiljandeärende gentemot professorn.

Vi måste alla stå upp i solidaritet och visa att Sverige är en toleransens plats, där envar har rätt till sin åskådning och ingen har rätt att kränka åskådningen och de som bär på åskådningen genom att sprida hatiska utsagor. Speciellt gäller denna tolerans gentemot marginaliserad grupper i Riket.

Den 2 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Igår skrev jag, angående den ovälkomna munkyssen som en man gjorde på två kvinnor, att det tycks finnas en norm för kvinnan och en för mannen, vilket kunde ha evolutionärt ursprung: ”Någon kunde hävda att dessa skilda normer har sin grund i att det ligger på kvinnan att kontrollera den mänskliga sexualiteten, eftersom det är hon som får bära merparten av dess konsekvenser, barnet.”

Men vilken sanning finns i det evolutionära argumentet?

Vårt samhällssystem har haft den primitiva och barbariska inställningen att det åligger kvinnan som individ att kontrollera den mänskliga sexualiteten. Då, och i nutida barbariska samhällen, fanns och finns normen att kvinnan skall vara oskuld vid äktenskapets inträdande. Hon bär helt tyngden av att reglera sexualiteten, till pris av celibat innan äktenskapet.

Dock reglerades sexualiteten en aning även för mannen, då samlag utan samtycke kunde kallas våldtäkt. Idag har denna reglering blivit formell lag i Sverige, där tydligt samtycke måste föreligga för att samlaget skall vara lagligt.

Men vårt samhälle har också lättat på kvinnans ansvar för regleringen genom att det finns medel som kan användas som förhindrar graviditet som konsekvens av sexuellt agerande. Kondom, pessar och p-piller är medel som befriar kvinnan från tvånget att reglera genom celibat.

Därtill tillkommer att konsekvensen av sexualiteten, graviditeten, kan lagligt, i Sverige, avbrytas genom abort. Därvid befrias kvinnan ytterligare från celibatets tvång.

Ytterligare befrielse ges genom att en fullgången graviditet, dvs ett barn, inte blott blir en lott för kvinnan, om mannen smiter från ansvaret, utan att kvinnan får hjälp med barnet, via barnbidrag och andra understöd, samt daghem och kostnadsfri skola.

Det evolutionära argumentet hävdar att kvinnan gradvis har befriats från att själv bära ansvar för att reglera sexualiteten, genom medicinsk och social utveckling.

Men vad vet vi om det? Kan man inte tänka sig att i förhistoriska samhällen levde människor med en social organisationen som innebar att om en kvinna födde barn togs barnet omhand av alla i samhället? Barn är ju inte en enskilds tillgång, utan är en resurs för samhället, varför det nästan är NATURLIGT att gruppen av människor deltar i omhändertagandet av barnen. Att den sociala gruppen, deras samhälle, tar hand om alla barn är mer självklart än att barnets väl och ve enbart läggs på den kvinna som alstrar och föder barnet.

Man kan därför tänka sig en social utveckling i tre faser.

I den första fasen är barnet en tillgång för gruppen och hanteras av gruppen, varför ansvaret för sexuell reglering inte enbart ligger på kvinnan.

Därefter kommer syndafallet, med sitt barbari, där kvinnan underkastas en social ordning som lägger det tidigare gruppansvaret för barnet på den enskilda kvinnans axlar. Denna utveckling understöds av den sociala innovationen ’äktenskapet’, där kvinnan är underordnad så till den milda grad att hon förlorar rätten till sin sexualitet innan äktenskapet, och, väl i äktenskapet disciplineras ytterligare, t ex genom att mannen har rätt att utöva våld mot henne ”… tillrättavisa dem handgripligen” (Koranen 4:34).

Den tredje fasen, där vi befinner oss nu, har kvinnan börjat återfå sin sexuella frihet och gruppen tar ett större ansvar frihetens effekter, barnet.

Det evolutionära argumentet, som jag tog till i gårdagens inlägg, antar att den andra fasen var den ursprungliga. Kanske för att den ligger oss nära i tiden. Men med min tankegång, som, likt det evolutionära argumentet, saknar empiriska bevis, kan vi göra lika troligt att det som det evolutionära argumentet tar som tidernas begynnelse, blott är barbarismens tid, som var en mellanfas, en olycklig och repressiv mellanfas i människans tidevarv.

Jag skall inte tynga framställningen med mina ständiga religiösa utfall, men religionen, de monoteistiska, som blott är knappt 3500 år gamla, företräder magnifikt den andra fasen, ja, kanske deltog i att skapa den, och har därför varit effektiva instrument under den barbariska tiden för att lägga tyngden av att reglera människans sexualitet på kvinnan. 

​Den 1 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin