Det finns, minst, två typer av medlöpare, den som drivs av ideologi och den som drivs av egoism. De har beskrivits av två tyska författare, bägge med namnet Mann.
Thomas Mann, Nobelpristagaren som debuterade med boken ’Buddenbrooks – en familjs förfall’ hade Heinrich Mann som sin bror och Klaus Mann som sin son.
Heinrich Mann beskrev i boken ’Undersåten’ (skriven innan världskriget men utgiven först 1918) en ideologiskt övertygad, blint insmickrande typ av medlöpare, Diederich Heßling. Boken är närmast en satirisk komedi som visar hur makten och dess understödjande ideologi skapar lismande medlöpare. Då riktades boken mot tron på Kejsaren och fick Heinrich åtalad för majestätsbrott. När Hitler kom till makten lades boken självklart på bokbålen, trots att han inte var jude.
Den ideologiske medlöparen motsvaras idag främst av de, som ideologiskt övertygade att de gör de svaga rättvisa och försvarar dem, ställer sig bakom muslimerna, som de uppfattar som förföljda och marginaliserade, och deltar därför i den särbehandling och positiva diskriminering som makten ger dem. De tror sig beakta mänskliga känslor av kränkning när de i själva verket understödjer islams hädelseförbud genom att medlöparna stänger konstutställningar och utrycker förakt och förkastelse mot de konstnärer som i sin konst diskuterar konstens gränsdragningar.
Klaus Mann, som var jude på moderns sida, skrev en mer allvarlig bok, ’Mefisto’, (1936), som aldrig brändes i nazityskland eftersom den först publicerades i Tyskland på femtiotalet. Den boken beskriver Hendrik Höfgen, en skådespelare som är en medveten och rationell medlöpare, som genom sitt egoistiska medlöperi befrämjar sin position och status.
I Sverige idag har jag träffat på ett antal Höfgen, typiskt nog mellanchefer, som oaktat eventuella moraliska betänkligheter, agerar på ett sätt som främst kan förklaras genom behovet hos medlöparen att få behålla eller eventuellt erhålla en högre position.
Frågan är vilken medlöpare som är lättast att stå ut med. Den ideologiske medlöparen drivs av en övertygelse, och är därför nästan omedvetet ond, medan den egoistiske medlöparen drivs av en egoistisk kalkyl. Dock leder deras agerande till liknande resultat. Yttrandefriheten kläms åt av den ideologiske medlöparen för att värna de som deras ideologi pekar ut som utsatta, medan den egoistiske medlöparen klämmer åt yttrandefriheten i den mån yttrande drabbar den som gett eller som kan ge medlöparen en position.
Det goda med dessa två typer av medlöpare är att man, så fort man förstått vilken typ av medlöpare det är, kan rimligt förutsäga deras agerande. Det var inte så svårt att förutsäga repressiva handlingar från de egoistiska medlöparna när jag avfärdade rektorns beslut om integration av hållbarhet i ekonomprogrammen som en attack på den akademiska friheten. Kulturföreträdares och opinionsmakares krav på lagstiftning mot att uttrycka kritik mot islam genom att bränna koraner är inte heller överraskande, speciellt inte när det agerandet lindas in i det ideologiskt skarpa uttrycket ’rasism’.
Det är inte heller överraskande att jag, avskild från en professorstjänst p g a ’bristande följsamhet’ och som inbiten religionskritiker, vari ingår kritik av islam, inom loppet av ett år stöter på och läser de två böckerna, ’Undersåten’ och ’Mefisto’. De ger ju mig en litterär tolkning som inordnar dessa två delar av mitt liv till en sak, min erfarenhet av medlöpare.
Den 20 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Thomas Mann, Nobelpristagaren som debuterade med boken ’Buddenbrooks – en familjs förfall’ hade Heinrich Mann som sin bror och Klaus Mann som sin son.
Heinrich Mann beskrev i boken ’Undersåten’ (skriven innan världskriget men utgiven först 1918) en ideologiskt övertygad, blint insmickrande typ av medlöpare, Diederich Heßling. Boken är närmast en satirisk komedi som visar hur makten och dess understödjande ideologi skapar lismande medlöpare. Då riktades boken mot tron på Kejsaren och fick Heinrich åtalad för majestätsbrott. När Hitler kom till makten lades boken självklart på bokbålen, trots att han inte var jude.
Den ideologiske medlöparen motsvaras idag främst av de, som ideologiskt övertygade att de gör de svaga rättvisa och försvarar dem, ställer sig bakom muslimerna, som de uppfattar som förföljda och marginaliserade, och deltar därför i den särbehandling och positiva diskriminering som makten ger dem. De tror sig beakta mänskliga känslor av kränkning när de i själva verket understödjer islams hädelseförbud genom att medlöparna stänger konstutställningar och utrycker förakt och förkastelse mot de konstnärer som i sin konst diskuterar konstens gränsdragningar.
Klaus Mann, som var jude på moderns sida, skrev en mer allvarlig bok, ’Mefisto’, (1936), som aldrig brändes i nazityskland eftersom den först publicerades i Tyskland på femtiotalet. Den boken beskriver Hendrik Höfgen, en skådespelare som är en medveten och rationell medlöpare, som genom sitt egoistiska medlöperi befrämjar sin position och status.
I Sverige idag har jag träffat på ett antal Höfgen, typiskt nog mellanchefer, som oaktat eventuella moraliska betänkligheter, agerar på ett sätt som främst kan förklaras genom behovet hos medlöparen att få behålla eller eventuellt erhålla en högre position.
Frågan är vilken medlöpare som är lättast att stå ut med. Den ideologiske medlöparen drivs av en övertygelse, och är därför nästan omedvetet ond, medan den egoistiske medlöparen drivs av en egoistisk kalkyl. Dock leder deras agerande till liknande resultat. Yttrandefriheten kläms åt av den ideologiske medlöparen för att värna de som deras ideologi pekar ut som utsatta, medan den egoistiske medlöparen klämmer åt yttrandefriheten i den mån yttrande drabbar den som gett eller som kan ge medlöparen en position.
Det goda med dessa två typer av medlöpare är att man, så fort man förstått vilken typ av medlöpare det är, kan rimligt förutsäga deras agerande. Det var inte så svårt att förutsäga repressiva handlingar från de egoistiska medlöparna när jag avfärdade rektorns beslut om integration av hållbarhet i ekonomprogrammen som en attack på den akademiska friheten. Kulturföreträdares och opinionsmakares krav på lagstiftning mot att uttrycka kritik mot islam genom att bränna koraner är inte heller överraskande, speciellt inte när det agerandet lindas in i det ideologiskt skarpa uttrycket ’rasism’.
Det är inte heller överraskande att jag, avskild från en professorstjänst p g a ’bristande följsamhet’ och som inbiten religionskritiker, vari ingår kritik av islam, inom loppet av ett år stöter på och läser de två böckerna, ’Undersåten’ och ’Mefisto’. De ger ju mig en litterär tolkning som inordnar dessa två delar av mitt liv till en sak, min erfarenhet av medlöpare.
Den 20 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
