Jag gav järnet. Jag arbetade oupphörligt. Med min forskning. Med min undervisning. Med att skapa en forskningsmiljö. Med att utveckla institutionen. Jag hade en stark vision och en stark vilja.
Det viktigaste för mig var att agera i handling. Handling visar på en verklighet, det är trovärdigt. Dokument, som skrivna planer och formuleringar med de rätta orden, med medföljande eviga, formella möten som ’lyfter’ frågor var oviktiga. Resultat är inte hyllningar, tårtor och ’givande diskussioner’, utan goda forskningsartiklar och böcker, utarbetade studenter som ger lärarna höga utvärderingar och en personal som arbetar 150%, men med sådan glädje att utbrändhet inte finns. Mitt mål var att utveckla högskolans företagsekonomiska institution, dess utbildning, forskning och samhällsrelation till att motsvara det rykte som spred sig om institutionens kandidatutbildning vid 2010-talets början, en av Sveriges bästa.
Jag visste det var möjligt. Jag hade sett mig själv och några andra, på samma högskola, ett tiotal år tidigare, som var på väg att lyckas. I Sverige fanns en förebild, Jönköpings högskola, som lyckats höja sig dramatisk och bli en av Sveriges mest ansedda ekonomutbildningar. De hade en enorm mängd pengar att tillgå, och kunde därför t ex rekrytera mycket goda lärarkrafter. Min högskola hade inte pengarna. Men, som jag sett tidigare, kunde man skapa storverk om man var skicklig i sin rekrytering och i sin process, dvs det dagliga arbetet på institutionen. Samtidigt fanns på institutionen en hel del goda krafter med stor utvecklingspotential. Resurser, i olika former, är därför en förutsättning för att lyfta en institution och dess verksamhet.
Jag hade tidigare besökt Bocconi i Milano, som också lyckats att lyfta sig och nu hade anseende på Europanivå. De hade också gott om pengar. Men där såg jag än tydligare betydelsen av en trovärdig strategi, där trovärdigheten bestod i att uthålligt och utan pardon genomföra strategin. De som inte passade in, gavs en möjlighet till förändring eller gavs besvärliga villkor som tydligt visade att de skulle söka sig annan plats.
Som kursansvarig på kandidatuppsatskursen, tillsammans med min medhjälpare Gertsson, drev vi åtgärder för att möjliggöra för studenterna att nå kursmålen, bl a genom rutinen att enkätfrågor skulle lämnas för utvärdering, inte enbart till handledaren, där det fanns handledare utan egen erfarenhet av enkäter, ja, t o m utan forskarutbildning, varken avslutad eller ens påbörjad, utan även lämnas för granskning till en av några forskare med erfarenhet av enkäter. En del av de utan erfarenhet, men som hade de sk chefernas öra, kände sig kränkta och vi fick avbryta rutinen. Därefter tillsatte de sk cheferna en ytterligare person som ansvarig för uppsatskursen. Delat ansvar, med en som inte delade min vision, skulle vattna ur min vision, varför jag lämnade ansvaret.
De sk cheferna, med rektorn i spetsen, hade en vision att ekonomutbildningarna skulle föra ut FN:s klimatpolitik och låta den genomsyra ekonomprogrammen. En person, med svaga akademiska meriter, fick uppdraget att vara politruken som förde ut budskapet och genomförde strategin. Jag motsatte mig det offentligt, med argument om akademisk frihet och att akademisk utbildning inte rör politik utan vetenskaplig kunskap.
Då fick jag känna av Bocconistrategin, dvs underkasta dig eller försvinn. Några dagar innan 1:a juni 2018 lämnade jag in min dator och mina nycklar och 1:a juni stängdes min e-mailadress av.
Där slutade min akademiska framtid.
Förvisso gjorde jag ett nytt försök, på ett universitet, men min offentlighet, som du just nu tar del av, inte mitt agerande i övrigt, vilket var okänt för den uteslutande sk chefen, rektorn, samt några andra som hade rektorns öra, där en hade grundat skäl att ha agg till mig, innebar att jag förklarades som persona non grata även på den utbildningsanstalten.
Där begrovs definitivt mitt akademiska yrkesliv.
Jag hade växt upp på företagsekonomisk institutionen i Lund på 80-talet, där sk chefer inte var frekvent förekommande, utan de med sk ledningsuppdrag var främst administratörer, med stora öron, och stor fördragsamhet, ja, med imponerande tolerans för personer med visioner som personerna gärna gjorde offentliga. Det som var möjligt och som tolererades, ja, kanske t o m ansågs vara en del i det akademiska livet, var omöjligt 2018. Min akademiska framtid slutade när transformationen av akademiska administratörer till sk chefer var fullgången och Bocconistrategin tillämpades fullt ut, dvs följ eller flytta.
Nu är jag en stolt morfar som sitter i mitt italienska hus och fördjupar mig i jordbrukets utveckling, för att utröna investeringskategorins betydelse för det mänskliga samhället. Jag har andra framtider, men tyvärr ingen akademisk framtid. Och, trots att jag är anhängare av Jantelagen, är jag så oerhört uppblåst och så hängiven min akademiska vision, att jag inte tror jag att akademin har vunnit på att Sven-Olof Yrjö Collin’s akademiska yrkesliv befinner sig på akademins begravningsplats.
Men, visionen bar frukt. I mitt hjärta bär jag en verbal kommentar på kursutvärderingen av examensarbetena år 2020: ”Hoppas att alla handledare är lika engagerade, utmanande och strukturerade som Collin. Om alla vore det, kommer kursens utvärdering få 100% i betyg för han symboliserar exakt den handledare som man i förväg hoppades att man skulle få genom arbetet.”
Den 23 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Det viktigaste för mig var att agera i handling. Handling visar på en verklighet, det är trovärdigt. Dokument, som skrivna planer och formuleringar med de rätta orden, med medföljande eviga, formella möten som ’lyfter’ frågor var oviktiga. Resultat är inte hyllningar, tårtor och ’givande diskussioner’, utan goda forskningsartiklar och böcker, utarbetade studenter som ger lärarna höga utvärderingar och en personal som arbetar 150%, men med sådan glädje att utbrändhet inte finns. Mitt mål var att utveckla högskolans företagsekonomiska institution, dess utbildning, forskning och samhällsrelation till att motsvara det rykte som spred sig om institutionens kandidatutbildning vid 2010-talets början, en av Sveriges bästa.
Jag visste det var möjligt. Jag hade sett mig själv och några andra, på samma högskola, ett tiotal år tidigare, som var på väg att lyckas. I Sverige fanns en förebild, Jönköpings högskola, som lyckats höja sig dramatisk och bli en av Sveriges mest ansedda ekonomutbildningar. De hade en enorm mängd pengar att tillgå, och kunde därför t ex rekrytera mycket goda lärarkrafter. Min högskola hade inte pengarna. Men, som jag sett tidigare, kunde man skapa storverk om man var skicklig i sin rekrytering och i sin process, dvs det dagliga arbetet på institutionen. Samtidigt fanns på institutionen en hel del goda krafter med stor utvecklingspotential. Resurser, i olika former, är därför en förutsättning för att lyfta en institution och dess verksamhet.
Jag hade tidigare besökt Bocconi i Milano, som också lyckats att lyfta sig och nu hade anseende på Europanivå. De hade också gott om pengar. Men där såg jag än tydligare betydelsen av en trovärdig strategi, där trovärdigheten bestod i att uthålligt och utan pardon genomföra strategin. De som inte passade in, gavs en möjlighet till förändring eller gavs besvärliga villkor som tydligt visade att de skulle söka sig annan plats.
Som kursansvarig på kandidatuppsatskursen, tillsammans med min medhjälpare Gertsson, drev vi åtgärder för att möjliggöra för studenterna att nå kursmålen, bl a genom rutinen att enkätfrågor skulle lämnas för utvärdering, inte enbart till handledaren, där det fanns handledare utan egen erfarenhet av enkäter, ja, t o m utan forskarutbildning, varken avslutad eller ens påbörjad, utan även lämnas för granskning till en av några forskare med erfarenhet av enkäter. En del av de utan erfarenhet, men som hade de sk chefernas öra, kände sig kränkta och vi fick avbryta rutinen. Därefter tillsatte de sk cheferna en ytterligare person som ansvarig för uppsatskursen. Delat ansvar, med en som inte delade min vision, skulle vattna ur min vision, varför jag lämnade ansvaret.
De sk cheferna, med rektorn i spetsen, hade en vision att ekonomutbildningarna skulle föra ut FN:s klimatpolitik och låta den genomsyra ekonomprogrammen. En person, med svaga akademiska meriter, fick uppdraget att vara politruken som förde ut budskapet och genomförde strategin. Jag motsatte mig det offentligt, med argument om akademisk frihet och att akademisk utbildning inte rör politik utan vetenskaplig kunskap.
Då fick jag känna av Bocconistrategin, dvs underkasta dig eller försvinn. Några dagar innan 1:a juni 2018 lämnade jag in min dator och mina nycklar och 1:a juni stängdes min e-mailadress av.
Där slutade min akademiska framtid.
Förvisso gjorde jag ett nytt försök, på ett universitet, men min offentlighet, som du just nu tar del av, inte mitt agerande i övrigt, vilket var okänt för den uteslutande sk chefen, rektorn, samt några andra som hade rektorns öra, där en hade grundat skäl att ha agg till mig, innebar att jag förklarades som persona non grata även på den utbildningsanstalten.
Där begrovs definitivt mitt akademiska yrkesliv.
Jag hade växt upp på företagsekonomisk institutionen i Lund på 80-talet, där sk chefer inte var frekvent förekommande, utan de med sk ledningsuppdrag var främst administratörer, med stora öron, och stor fördragsamhet, ja, med imponerande tolerans för personer med visioner som personerna gärna gjorde offentliga. Det som var möjligt och som tolererades, ja, kanske t o m ansågs vara en del i det akademiska livet, var omöjligt 2018. Min akademiska framtid slutade när transformationen av akademiska administratörer till sk chefer var fullgången och Bocconistrategin tillämpades fullt ut, dvs följ eller flytta.
Nu är jag en stolt morfar som sitter i mitt italienska hus och fördjupar mig i jordbrukets utveckling, för att utröna investeringskategorins betydelse för det mänskliga samhället. Jag har andra framtider, men tyvärr ingen akademisk framtid. Och, trots att jag är anhängare av Jantelagen, är jag så oerhört uppblåst och så hängiven min akademiska vision, att jag inte tror jag att akademin har vunnit på att Sven-Olof Yrjö Collin’s akademiska yrkesliv befinner sig på akademins begravningsplats.
Men, visionen bar frukt. I mitt hjärta bär jag en verbal kommentar på kursutvärderingen av examensarbetena år 2020: ”Hoppas att alla handledare är lika engagerade, utmanande och strukturerade som Collin. Om alla vore det, kommer kursens utvärdering få 100% i betyg för han symboliserar exakt den handledare som man i förväg hoppades att man skulle få genom arbetet.”
Den 23 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
