Kants moralfilosofi säger att människan är fri eftersom hon har moralisk förmåga, vilket innebär att hon kan ställa upp plikter för sig, vilka sedan kan testas mot det kategoriska imperativet, att kunna bli en norm som gäller för samhället och inte blott för individen. Det jag vill ta upp idag är friheten, dvs att etiskt agerande blott kan göras av en fri individ, en individ som är autonom.
Många människor har tendens till religioner som rymmer en totalitär, allsmäktig gud, kallad jahve, gud eller allah av judar, kristna och muslimer. Det oerhört paradoxala, ja skrattretande, med dessa religioner är att de hävdar att det var de som bär fram moralen i samhället. De hävdar att utan gud skulle ingen moral finnas. Förvisso är grunden i dessa religioner att människan är fri. Men hon blev fri genom syndafallet, genom att gå emot guden och därför förvisades från Paradiset, eftersom guden blott ville ha lydiga, icke tänkande människor. Hon blev fri genom att trotsa gudens förbud att äta av kunskapen, och därmed moralens frukt. Därefter har dessa tre gudar kämpat med att få människan tillbaka till det lydiga tillståndet innan syndafallet, dvs ett tillstånd där hon skall uppge friheten genom att underkasta sig guden och dennes påbud. Läser du toran, bibeln och koranen blir du varse att lydnad under guden och dess påbud är essensen i dessa religioner.
https://www.bibleinfo.com/sv/topics/lydnad
Men en människa som väljer att utnyttja sin frihet till att underkasta sig en gud och dess påbud är förvisso autonom vid beslutet att underkasta sig. Men därefter, om den följer sitt beslut, är den heteronom. Den väljer bort sin frihet och gör sig ofri. Genom att välja bort sin frihet, väljer den också bort, vilket kanske är ett behag dessa religioner ger, sitt ansvar som moralisk människa att agera etiskt. Den gör sig heteronom och blir därmed icke-moralisk.
Fördelarna med heteronomi är stora. Man behöver inte reflektera över gott och ont, ty det är givet genom lydnaden. Om mannen finner sin hustru upprorisk behöver den inte överväga vad som är gott eller ont, ty koranen, som man skall lyda, stipulerar i 4:34 att ”…[som sista utväg] tillrättavisa dem handgripligen.” Den ånger, den fundersamhet, både före en handling, och inte minst, efter en handling, om man gjorde rätt, blir den heteronome, den lydande religiöse befriad från ty guden bär ansvaret för handlingen eftersom det är den som stipulerat handlingen genom texten.
En annan fördel med heteronomin är att man ingår i ett stort socialt sammanhang av likasinnade lydiga, där man sitter vid lägereldens lydiga gemenskap, i kyrkan, synagogan eller moskén.
Men autonomin har också sina regler, eller snarare, sina krav. Autonomi med sitt moraliska resonerande kräver att man följer en av autonomins krav, att hela tiden bråka med sina normer och utvärdera dem, att reflektera över dem, att väga dem mot andra normer. Mycken tid går åt till att använda sin autonomi, bl a för att inte riskera att agera med lydnad, dvs att förlora sin autonomi.
Den autonome kan också erfara en ensamhet i autonomin, då den intar en position där den blir utesluten, eller minst, blir inte innesluten i en lydnadens gemenskap.
Autonomin innebär också att man inte blott väljer sin plikt, den norm man följer, utan också att man bär konsekvenserna av sitt val. Den autonome kan inte som den religiöse, smita undan ansvaret för sitt agerande genom att hänvisa till en högre makt, ty det är den autonome som gjort valet, och har därför att bära konsekvenserna av sitt val. Den autonome har, som Kierkegaard skrev, ständig ångest över sin frihet som sin följeslagare.
Autonomins tredje krav, som gör autonomin ytterligare krävande, är att den autonomes frihet kan blott existera i den mån individen erkänner andras frihet. Autonomi är ingalunda en sorts atomistisk ensamhet, där man är avskild från andra, utan är social genom att autonomi innebär att erkänna att andra är lika fria som jag är. Autonomi innebär att individens sociala relationer karakteriseras av ett erkännande av andras frihet.
Autonomi innebär ett ständigt förhandlande och reflekterande över var individen bör begränsa sin frihet eftersom dennes frihet kan begränsa en annans frihet. Autonoma individer är därför i ständig interaktion och förhandling med andra över sina friheters gränser.
Men autonomins krav är inte likt den religiöses lydnad, ty autonomins krav innebär interaktion, förhandling och reflektion med andra. Man kan därför hävda att autonomin förutsätter en sant social individ, som interagerar med andra individer, för att finna en gemenskap under friheten. För att hantera sin autonomi ingår den autonome i sociala relationer med andra autonoma, medan den religiöse har en social relation som konsekvens av sitt lydande.
Den religiöse vilar lugnt i sin lydnad, fri från ångesten över om den gör rätt, medan den autonome, med sitt moraliska agerande, är i ständig reflektion över sitt och andras agerande, och med ständig ångest över om den gör rätt.
Autonomi är ansträngande, medan religionen bjuder individen en vila från ansvar.
Den 21 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Många människor har tendens till religioner som rymmer en totalitär, allsmäktig gud, kallad jahve, gud eller allah av judar, kristna och muslimer. Det oerhört paradoxala, ja skrattretande, med dessa religioner är att de hävdar att det var de som bär fram moralen i samhället. De hävdar att utan gud skulle ingen moral finnas. Förvisso är grunden i dessa religioner att människan är fri. Men hon blev fri genom syndafallet, genom att gå emot guden och därför förvisades från Paradiset, eftersom guden blott ville ha lydiga, icke tänkande människor. Hon blev fri genom att trotsa gudens förbud att äta av kunskapen, och därmed moralens frukt. Därefter har dessa tre gudar kämpat med att få människan tillbaka till det lydiga tillståndet innan syndafallet, dvs ett tillstånd där hon skall uppge friheten genom att underkasta sig guden och dennes påbud. Läser du toran, bibeln och koranen blir du varse att lydnad under guden och dess påbud är essensen i dessa religioner.
https://www.bibleinfo.com/sv/topics/lydnad
Men en människa som väljer att utnyttja sin frihet till att underkasta sig en gud och dess påbud är förvisso autonom vid beslutet att underkasta sig. Men därefter, om den följer sitt beslut, är den heteronom. Den väljer bort sin frihet och gör sig ofri. Genom att välja bort sin frihet, väljer den också bort, vilket kanske är ett behag dessa religioner ger, sitt ansvar som moralisk människa att agera etiskt. Den gör sig heteronom och blir därmed icke-moralisk.
Fördelarna med heteronomi är stora. Man behöver inte reflektera över gott och ont, ty det är givet genom lydnaden. Om mannen finner sin hustru upprorisk behöver den inte överväga vad som är gott eller ont, ty koranen, som man skall lyda, stipulerar i 4:34 att ”…[som sista utväg] tillrättavisa dem handgripligen.” Den ånger, den fundersamhet, både före en handling, och inte minst, efter en handling, om man gjorde rätt, blir den heteronome, den lydande religiöse befriad från ty guden bär ansvaret för handlingen eftersom det är den som stipulerat handlingen genom texten.
En annan fördel med heteronomin är att man ingår i ett stort socialt sammanhang av likasinnade lydiga, där man sitter vid lägereldens lydiga gemenskap, i kyrkan, synagogan eller moskén.
Men autonomin har också sina regler, eller snarare, sina krav. Autonomi med sitt moraliska resonerande kräver att man följer en av autonomins krav, att hela tiden bråka med sina normer och utvärdera dem, att reflektera över dem, att väga dem mot andra normer. Mycken tid går åt till att använda sin autonomi, bl a för att inte riskera att agera med lydnad, dvs att förlora sin autonomi.
Den autonome kan också erfara en ensamhet i autonomin, då den intar en position där den blir utesluten, eller minst, blir inte innesluten i en lydnadens gemenskap.
Autonomin innebär också att man inte blott väljer sin plikt, den norm man följer, utan också att man bär konsekvenserna av sitt val. Den autonome kan inte som den religiöse, smita undan ansvaret för sitt agerande genom att hänvisa till en högre makt, ty det är den autonome som gjort valet, och har därför att bära konsekvenserna av sitt val. Den autonome har, som Kierkegaard skrev, ständig ångest över sin frihet som sin följeslagare.
Autonomins tredje krav, som gör autonomin ytterligare krävande, är att den autonomes frihet kan blott existera i den mån individen erkänner andras frihet. Autonomi är ingalunda en sorts atomistisk ensamhet, där man är avskild från andra, utan är social genom att autonomi innebär att erkänna att andra är lika fria som jag är. Autonomi innebär att individens sociala relationer karakteriseras av ett erkännande av andras frihet.
Autonomi innebär ett ständigt förhandlande och reflekterande över var individen bör begränsa sin frihet eftersom dennes frihet kan begränsa en annans frihet. Autonoma individer är därför i ständig interaktion och förhandling med andra över sina friheters gränser.
Men autonomins krav är inte likt den religiöses lydnad, ty autonomins krav innebär interaktion, förhandling och reflektion med andra. Man kan därför hävda att autonomin förutsätter en sant social individ, som interagerar med andra individer, för att finna en gemenskap under friheten. För att hantera sin autonomi ingår den autonome i sociala relationer med andra autonoma, medan den religiöse har en social relation som konsekvens av sitt lydande.
Den religiöse vilar lugnt i sin lydnad, fri från ångesten över om den gör rätt, medan den autonome, med sitt moraliska agerande, är i ständig reflektion över sitt och andras agerande, och med ständig ångest över om den gör rätt.
Autonomi är ansträngande, medan religionen bjuder individen en vila från ansvar.
Den 21 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
