Det var en gång ett väsende. Det fick ett infall att det skulle vara en gud. Väsendet insåg att en gud kännetecknas av tre saker, att kunna skapa allt, att kunna avgöra allt, samt att ha tillbedjare.
Det första, att skapa allt, var det enkla. Det tog bara sex dagar att skapa allt.
Det andra, att kunna avgöra allt, var svårare. Ty i det första hade väsendet skapat de som skulle fullgöra den tredje saken, att vara tillbedjare. Väsendet skapade mannen och kvinnan, människorna, blott och enbart med avsikten att de skulle ha funktionen att vara tillbedjare. Trots att väsendet skulle kunna avgöra allt, dvs den andra saken, gick det på tok när väsendets påbud, att inte ta av kunskapens frukt, bröts av kvinnan, som sedan förledde mannen till samma brott.
Väsendet blev ursinnigt och utövade sin makt att avgöra allt genom att ge mannen och kvinnan två straff, och kvinnan ett speciellt straff. Trots allt vad det ju hon som började bryta påbudet och förledde mannen att göra detsamma. Först straffet var att människorna skulle tvingas att lämna paradiset. Andra straffet var att mannen och kvinnan skulle bara kunna leva om de arbetade i sitt anletes svett. Och sedan, det speciella straffet till den som först bröt mot påbudet och sedan förledde mannen, kvinnan skulle föda sina barn med smärta.
Väsendet var aningen besviket och lät människan vandra på jorden utan att ingripa under ungefär 100.000 människoår, men under arbetets plågor och födandets smärta. Sedan var det dags att realisera den tredje saken.
Den tredje saken, att ha tillbedjare, skapades genom religionen. Väsendet skulle genom religionen identifieras och erkännas av människorna som gud. I början gick det bra. Väsendet lyckades denna gång bättre med mannen än vad väsendets lyckats med kvinnan tidigare. Väsendet förmådde en man, Abraham, att mot all värdig, rimlig mänsklig moral, vara villig att visa sin underkastelse under väsendet genom att lyda väsendets påbud, att mörda sin egen son, Isak. Genom den akten av lydnad kom judendomen till.
Men även om judarna var bättre än den första kvinnan på att underkasta sig och numer tillbe väsendet, var ändock många judar i ständig debatt med väsendet, och visade en bristande foglighet.
Nåväl, tänkte väsendet, jag försöker igen. Denna gång genom att vara på plats, bland människorna, genom att Maria födde honom på plats, bland människorna, i ett stall. Så kom kristendomen till. Det gick aningen bättre denna gång. De kristna blev lydiga och tillbad väsendet som gud och betonade hela tiden att man skulle lyda gud. Men de blandade in kärlek, vilket alltför ofta innebar att människorna förlät varandra istället för att straffa när de inte lydde.
Tredje gången gillt, tänkte väsendet. Men detta fick bli det sista försöket. Därför präntade han in att denna religion är den sanna och den sista. Denna gång valde inte väsendet att själv komma till jorden. Väsendet valde inte heller en fredlig kvinna. Denna gång tilltalade väsendet en ynklig häradsbetäckare med stort våldskapital, en våldsam krigsherre. Speciellt hade väsendet tanken att nu skulle minsann den oregerliga kvinnan sättas på plats. Så kom islam till, där väsendet såg till att själva religionen gavs namnet ’lydnad’, islam.
Nu gick det bra. Mycket bra. Väsendets tillbedjare, som kallades för muslimer, blev lydiga. Mycket lydiga. De kastade sig på mattor och förde pannan till jorden i lydnad och underkastelse. De förde ut väsendet som gud till de som ville ta emot väsendet, men även, med krig och terror, till de som inte ville ta emot väsendet. De som inte lydde kallades hädare och kränkare, och förföljdes med våld.
Med stor förnöjsamhet såg väsendet hur kvinnan straffades hårt i islam genom att hon inte enbart blev underkastad väsendet och hade att lyda väsendet, utan att hon även underkastades den som hon först hade lurat, mannen, som i islam hade rätt att tillrättavisa kvinnan med våld. Till detta fördes ett kanske än värre straff för kvinnan, att kvinnans och mannens njutning av kvinnans skönhet omintetgjordes genom att kvinnan, hon som så gärna vill utsmycka sig, fick klä sig i tältliknande, heltäckande kläder. Hon gavs inte ens friheten att få känna hur vinden tog tag i hennes hår.
Så blev slutligen väsendet en gud. Sagan fick ett lyckligt slut. För väsendet.
Den 24 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Det första, att skapa allt, var det enkla. Det tog bara sex dagar att skapa allt.
Det andra, att kunna avgöra allt, var svårare. Ty i det första hade väsendet skapat de som skulle fullgöra den tredje saken, att vara tillbedjare. Väsendet skapade mannen och kvinnan, människorna, blott och enbart med avsikten att de skulle ha funktionen att vara tillbedjare. Trots att väsendet skulle kunna avgöra allt, dvs den andra saken, gick det på tok när väsendets påbud, att inte ta av kunskapens frukt, bröts av kvinnan, som sedan förledde mannen till samma brott.
Väsendet blev ursinnigt och utövade sin makt att avgöra allt genom att ge mannen och kvinnan två straff, och kvinnan ett speciellt straff. Trots allt vad det ju hon som började bryta påbudet och förledde mannen att göra detsamma. Först straffet var att människorna skulle tvingas att lämna paradiset. Andra straffet var att mannen och kvinnan skulle bara kunna leva om de arbetade i sitt anletes svett. Och sedan, det speciella straffet till den som först bröt mot påbudet och sedan förledde mannen, kvinnan skulle föda sina barn med smärta.
Väsendet var aningen besviket och lät människan vandra på jorden utan att ingripa under ungefär 100.000 människoår, men under arbetets plågor och födandets smärta. Sedan var det dags att realisera den tredje saken.
Den tredje saken, att ha tillbedjare, skapades genom religionen. Väsendet skulle genom religionen identifieras och erkännas av människorna som gud. I början gick det bra. Väsendet lyckades denna gång bättre med mannen än vad väsendets lyckats med kvinnan tidigare. Väsendet förmådde en man, Abraham, att mot all värdig, rimlig mänsklig moral, vara villig att visa sin underkastelse under väsendet genom att lyda väsendets påbud, att mörda sin egen son, Isak. Genom den akten av lydnad kom judendomen till.
Men även om judarna var bättre än den första kvinnan på att underkasta sig och numer tillbe väsendet, var ändock många judar i ständig debatt med väsendet, och visade en bristande foglighet.
Nåväl, tänkte väsendet, jag försöker igen. Denna gång genom att vara på plats, bland människorna, genom att Maria födde honom på plats, bland människorna, i ett stall. Så kom kristendomen till. Det gick aningen bättre denna gång. De kristna blev lydiga och tillbad väsendet som gud och betonade hela tiden att man skulle lyda gud. Men de blandade in kärlek, vilket alltför ofta innebar att människorna förlät varandra istället för att straffa när de inte lydde.
Tredje gången gillt, tänkte väsendet. Men detta fick bli det sista försöket. Därför präntade han in att denna religion är den sanna och den sista. Denna gång valde inte väsendet att själv komma till jorden. Väsendet valde inte heller en fredlig kvinna. Denna gång tilltalade väsendet en ynklig häradsbetäckare med stort våldskapital, en våldsam krigsherre. Speciellt hade väsendet tanken att nu skulle minsann den oregerliga kvinnan sättas på plats. Så kom islam till, där väsendet såg till att själva religionen gavs namnet ’lydnad’, islam.
Nu gick det bra. Mycket bra. Väsendets tillbedjare, som kallades för muslimer, blev lydiga. Mycket lydiga. De kastade sig på mattor och förde pannan till jorden i lydnad och underkastelse. De förde ut väsendet som gud till de som ville ta emot väsendet, men även, med krig och terror, till de som inte ville ta emot väsendet. De som inte lydde kallades hädare och kränkare, och förföljdes med våld.
Med stor förnöjsamhet såg väsendet hur kvinnan straffades hårt i islam genom att hon inte enbart blev underkastad väsendet och hade att lyda väsendet, utan att hon även underkastades den som hon först hade lurat, mannen, som i islam hade rätt att tillrättavisa kvinnan med våld. Till detta fördes ett kanske än värre straff för kvinnan, att kvinnans och mannens njutning av kvinnans skönhet omintetgjordes genom att kvinnan, hon som så gärna vill utsmycka sig, fick klä sig i tältliknande, heltäckande kläder. Hon gavs inte ens friheten att få känna hur vinden tog tag i hennes hår.
Så blev slutligen väsendet en gud. Sagan fick ett lyckligt slut. För väsendet.
Den 24 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
