När kultureliten besöker konserthuset för att höra Haydns symfoni med pukslaget (https://www.youtube.com/watch?v=apcXKjzrar0) betalar folket utanför lokalen 90% av kostnaden, medan när folket lyssnar och dansar till sin musik (https://www.youtube.com/watch?v=UCBcJqY8fNc ), står inte kultureliten utanför och betalar någonting. Folket får betala 100% av kostnaden, och blir nedgjorda genom att finkulturens folk fryner på näsan vid restaurangborden och pratar om vulgaritetens bedrövliga parfymlukt.
Kulturen är uppdelad i ett A-lag och ett B-lag. A-laget, det som B-laget karakteriserar som de fisförnäma, är inte sällan välutbildade, som förvisso har sina fasoner som definierar dem som kulturelit, men som ändock ofta har en reflekterande attityd till världen. B-laget, det av A-laget karakteriserat som det vulgära, har mer sällan en kandidatexamen, men även de har fasoner som gör att de känner igen varandra, och de säger oftare om en sång, att ”den sajer precis som de’ e’ ”.
De som hörs och syns är kulturens A-lag, medan kulturens B-lag inte ens förekommer på X (forna twitter).
Det gäller kulturen. Däremot, när det gäller politiken förefaller det nästan vara raka motsatsen. Där finns ett A-lag, de kunniga, de reflekterande, med historisk kunskap, som är rysligt tysta, som blott kommunicerar i media som vi andra knappt känner till, och som därför är frånvarande i offentligheten. Medan det finns ett B-lag, det folkliga, dvs det vulgära, som käftar på med vulgariteter, trams och hyckleri, med en stark närvaro på X, där vidden av en tanke är begränsad till 140 tecken. Någon distinkt analys finns det inte plats till, eller förmåga till. Däremot finns plats till vulgära slagord, som ’människors lika värde’ eller ’Sverige åt svenskarna’.
Om man hävdar att kultureliten är bortskämd, måste man i ärlighetens namn också hävda att politikens A-lag är bortskämd, där de får svänga sig med plattityder och påståenden om principer, som aldrig visar sig vara principer utan som gladeligen bryts, utan att de får hycklarens berättigade kölhalning.
Kanske det främsta exemplet, i alla fall för mig som ortodox socialdemokrat, rör socialdemokratin. De var tidigare tydliga och klara med sin demokratiska grund och sina demokratiska principer, där de med emfas och hårda ord tog avstånd från totalitära ideologier. Idag försöker de inte ens mumla acceptans, utan, i strid med sin forna ideologi, om de fortfarande har rester av den kvar, inte blott accepterar, utan t o m respekterar totalitära ideologier.
Här finns ett klipp där de är tydligt motståndare till odemokratiska ideologier: https://www.youtube.com/watch?v=bj63piW6mP0&list=PLvZJtFVc81Vl8uFKAmUCzxvTK47Cc2Ysg
Här finns ett klipp där de oblygt förnekar sin demokratiska grund: https://www.youtube.com/watch?v=rBM7AzBwZfY
B-laget i politiken är bortskämt med att få säga saker som strider mot vad som rimligen borde vara deras grundläggande ideologi.
Den X
Sven-Olof Yrjö Collin